Jumbo – visuellt slående och originell kärlekshistoria

Noémie Merlant och Zoé Wittock. Där har du två namn att lägga på minnet. Den förstnämnda en skådespelare som varit med ett tag men som förra året fick sitt stora genombrott genom att spela en av huvudrollerna i Céline Sciammas mästerverk Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu).

Zoé Wittok är mer av en nykomling. Den belgiskfödda regissören långfilmsdebuterade i år med filmen Jumbo i vilken Noémie Merlant spelar huvudrollen och som nyligen släpptes på svensk dvd/vod.

Jumbo är sannerligen en imponerade och fascinernade debutfilm som väcker löften om en spännande karriär för Zoé Wittok . Men det är i sanning också en egensinnig och annorlunda film, som gjord för att göra succé på filmfestivaler världen över om sådana hade kunnat hållas.

Den handlar om den blyga, tillbakadragna särlingen Jeanne (känsligt spelad av Noémie Merlant) som bor tillsammans med sin betydligt mer utåtagerande ensamstående mamma Margarette (en inspirerad Emmanuelle Bercot) i en småstad.

Jeanne jobbar på ett lokalt nöjesfält med att efter stängningsdags städa och ta hand om attraktionerna. Hon är mycket fascinerad av konstruktionerna och en kväll uppstår en märklig kontakt mellan henne och parkens nya attraktion, som hon ger smeknamnet Jumbo. Och relationen mellan dem bara djupnar.

Jumbo är som sagt en originell och säregen historia och Zoé Wittok iscensätter den med ett personligt och ofta vackert bildspråk och i det finns massor av symbolik i såväl det visuella utförandet som själva berättelsen. Det är helt enkelt en mångbottnad film vi pratar om här.

Inget för alla kanske, därtill kan den nog kännas lite för skruvad, men definitivt något för den som inte räds mer originella och utmanande filmupplevelser.

Jag känner spänd förväntan över att få se vad Zoé Wittok hittar på härnäst!

Kärlek i krigets skugga

Tidigare i höst hade den biografiska filmen De Gaulle premiär på svenska biografer. I dag tänkte jag ta upp en annan Sverigeaktuell film som kan ses som ett komplement till den.

I örnens skugga (Je ne rêve que de vous i original) åt nämligen också en film om verkliga personer som satte starka avtryck i den franska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget.

Men även om kriget är ständigt och påtagligt närvarande i handlingen så är I örnens skugga i första hand en film om kärlek; närmare bestämt kärlekshistorien mellan Léon Blum och hans blivande hustru Jeanne.

Den socialistiske före detta premiärministern Blum blev genom sitt hårdnackade motstånd mot den franska kapitulationen och de maktbefogenheter som gavs till marskalk Pétian och Vichyregimen en viktig figur för den franska motståndsrörelsen och eftersom han var jude blev han än mer av en måltavla för ockupationsmakten och dess medlöpare.

I örnens skugga är dock i huvudsak Jeannes berättelse. När den franska kapitulationen är ett faktum vägrar hon att följa med sin man och son när de lämnar landet för att sätta sig i säkerhet, allt för att i stället följa Léon Blum som hon har ett passionerat förhållande med.

Långtifrån alla ser med blida ögon på den betydligt yngre Jeannes relation med Blum men inget kan stoppa henne från att följa med vid hans sida. Inte ens att Vichyregimen arresterar, fängslar och åtalar honom.

I örnens skugga, som regisserats av Laurent Heyneman, hade biopremiär hemma i Frankrike hösten 2019. Här går den alltså direkt till dvd/vod. Vilket jag tycker känns rimligt eftersom den i min mening har produktionsvärden och känns som en tv-film.

Den innerliga kärlekshistorien mellan Léon och Jeanne är fin och deras berättelse gripande men Laurent Heyneman lyckas tyvärr inte förvalta materialet till en helgjuten film.

Personregin haltar emellanåt och berättandet drar då och då åt det melodramatiska och en del interiörer och scenografi känns som något överblivet från tv-serien En liten fransk stad (Un village francais).

Men med det sagt tycker jag att det trots allt är en sevärd film, inte minst i kombination med De Gaulle. Tillsammans utgör de ändå en bra inblick (från två olika fronter) av det franska motståndet under den andra världskriget. En dos fransk modern historia med andra ord.

Tema Haenel: Aktivisten

Dags för ännu ett avsnitt i en av de pågående undersektionerna jag har här på bloggen: den där strålkastarljuset är fast fixerat på Adèle Haenel, en av de mest spännande och starkast lysande skådespelarna i fransk film.

Den här gången ska det handla om det flerfaldigt prisbelönta och SVT-aktuella dramat 120 slag i minuten (120 battements par minute) från 2017. Även om jämförelsen på många sätt haltar så känns det relevant att beskriva den som en sorts fransk motsvarighet till Torka aldrig tårar utan handskar.

Filmen utspelas i Paris. Det är tidigt 90-tal och inom rörelsen som kämpar för de aidssjuka och hiv-smittades rättigheter och mot det upplevda ointresset från samhällets och läkemedelsföretagen att satsa resurser på forskning och information kring sjukdomen gror frustrationen. Inte minst för att det är en akut fråga om liv eller död för flera av medlemmarna.

Allra mest gror frustrationen hos ACT UP, den kanske mest agitatoriska och frispråkiga organisationen inom aidsrörelsen, och det är just inom Paris-avdelningen av ACT UP filmens handling utspelas.

Vi får vara med under deras ofta hetsiga och eldfängda inre diskussioner, på några av deras kompromisslösa och spektakulära aktioner och även följa några av rollfigurerna på det individuella planet. Ett av filmens bärande handlingsspår är den på förhand dödsdömda men spirande kärlekshistorien mellan nykomlingen Nathan och den aidssjuke aktivisten Sean. Deras fint och innerligt skildrade förhållande är något av filmens emotionella hjärta.

Känslostarkt är det dock hela vägen och med en trovärdig ton från första till sista ruta, skildrat utan sentimentalitet men med värme och medkänsla. Regissören Robin Campillo och Philippe Mangeot som han skrivit filmens manus med var bägge engagerade i ACT UP under den tid som skildras och ha baserat manuset på sina egna erfarenheter, vilket såklart är en förklaring till den starka känsla av autenticitet som 120 slag i minuten genomsyras av.

Det är som sagt en känslostark film detta och frustration och ilska är två av de dominerande och döden är hela tiden närvarande, men det är inte någon genommörk historia för genom hela filmen pulserar också en stark livslust och en oböjlig vilja att aldrig ge upp.

En annan mycket viktig del i den där känslan av autenticitet är det genomgående fantastiska skådespeleriet! Hela ensemblen svarar för topprestationer och trots att det är en tämligen pratig film skorrar tonläget aldrig någonsin falskt.

Och Adèle Haenel då? Ja, hon är sitt vanliga lysande jag och som klippt och skuren för att spela Sophie, en av de mest radikala aktivisterna i gruppen.

120 slag i minuten fick sin premiär inom tävlan vid Cannesfestivalen 2017 och vann där bland annat Juryns stora pris och Queerpalmen. När det gäller det finaste priset Guldpalmen fick den dock se sig besegrad av Ruben Östlunds The Square.

120 slag i minuten finns just nu bland annat tillgänglig på SVT-play.

Glöm Paris,Texas här är Bronx, Marseille!

Att se en film av den franske filmmakaren Olivier Marchal är lite som att se en Beck-film, därmed inte sagt att de påminner om en sådan, man får exakt vad man kan vänta sig utifrån ett på förhand bestämt format.

Det är med bara enstaka undantag mörka och hårdkokta kriminalfilmer med en eller flera av följande ingredienser: korrupta poliser, rättrådiga poliser med oortodoxa metoder, brutala maffiakonstellationer och en överdos av testosteron. Hans senaste film Bronx, gjord för Netflix och nyligen släppt där, prickar in hela bingobrickan.

Den utspelas i Marseille och handlar en grupp poliser som tar lagen i egna händer när de hamnar i skottlinjen mellan två rivaliserande klaner å ena sidan och sina överordnade å den andra. Dessutom tyder mycket på att korruptionen inom de egna leden är utbredd. Det börjar med en brutal attack mot en strandbar och därifrån fortsätter våldsspiralen att obönhörligen snurra neråt.

Som den före detta polis som därefter skolat om sig till skådespelare, manusförfattare och regissör Olivier Marchal är har han ett viss förtroendekapital att ta med sig till sina filmer. Han baserar dem ofta på egna erfarenheter vilket ger åtminstone viss trovärdighet. Ändå är hans filmografi fylld fågel, fisk och mittemellan. Bronx sorterar jag in i facket mittemellan.

Den känns mer genomarbetad manusmässigt än hans mindre lyckade filmer men besväras samtidigt av ett klichéstaplande som drar ner intrycket en aning. Dessutom är det svårt att skaka av sig känslan av vi sett detta från honom och andra, många gånger förr.

Till filmens pluskonto kan läggas att den är förhållandevis stramt hållen och undviker det värsta överspelet och att tempot genom berättelsen är bra. Rent hantverksmässigt fungerar den också klart nöjaktigt. Bronx bjuder på två timmars kriminalthrillerunderhållning för stunden. Men det är på sin plats att varna för att det är bitvis rejält våldsam och svartsynt cynisk sådan.

Och viss stjärnglans bjuds det också på. I mindre roller återfinns aktade skådespelarnamn som Jean Reno och Gérard Lanvin och Kaaris som är ett stort namn inom den franska rapscenen har en ledande roll. Som svensk kan man dessutom glädjas lite extra åt att Esbjörn Svensson trio hörs på filmens soundtrack.

Om man vill se en verkligt lyckad sida av Olivier Marchal ska man dock kolla in serien Braquo (som han förvisso bara skapat och skrivit manus till) och filmen Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004. Brottsplats: Lyon (Les Lyonnais) från från 2011 är heller inte så dum.

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.