I dag tänkte jag ta upp en film som fick begränsad svensk biopremiär för två månader sedan men som sedan en tid tillbaka finns tillgänglig på svensk dvd och vod: det belgisk-franska dramat Lolas väg mot havet (Lola vers la mer) i regi av Laurent Micheli.
Här pratar vi om en film som med små medel och finmejslat skådespeleri uträttar filmiska stordåd, för Lolas väg mot havet är något av det finaste och gripande jag sett på film detta år. Det är en sorts roadmovie som blandar svärta och smärta med ljus och försoning i en mix som hela tiden känns trovärdig och naturtrogen i tonen.
Lolas väg mot havet handlar om den unga transkvinnan Lola (spelad av Mya Bollaers). Hon bor på ett ungdomshem efter att hennes pappa (spelad av Benoît Magimel) slängt ut henne när hon berättat att hon identifierar sig som Lola och inte som den Lionel som hon föddes som.
När filmen inleds beger sig Lola till sin mammas begravning, bara för att mötas av att pappan flyttat tiden för att hon ska missa den och att han blir rasande över att hon trots allt dyker upp. Mötet mellan dem blir explosivt, men det faller sig ändå så att de så småningom, mot faderns vilja, hamnar i samma bil på en gemensam resa till kusten för att där sprida ut moderns aska.
Som i alla roadmovies blir det inte bara en geografisk resa utan även en resa inåt för rollfigurerna, i detta fall inte minst pappan.
Mya Bollaers har med rätta hyllats och prisats för sin roll, bland annat blev hon första transkvinna att belönas med skådespelarpriset vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen. Och det var länge sedan jag såg Benoît Magimel så bra som i denna film. Samspelet mellan dem är också ytterst fint och starkt.
Laurent Micheli berättar ömsom med bildpoesi, ömsom med närmast Dardennelikt socialrealistisk ton och filmen är befriande osentimental i motsats till flera filmer med liknande teman.
Jag blev väldigt förtjust och tagen av den här filmen och den har funnits med mig i mina tankar sedan dess.
BleuBlancRouge 