RSS Flöde

Månadsarkiv: oktober 2020

Stiliserade grymheter i skenet från en skoningslös sol

Allhelgonahelgen och Halloween är ju skräckfilmens högtid och traditionen trogen här på BleuBlancRouge tänkte jag ge ett tips på en film från den frankofona världen att se. I år får det bli om en lite annorlunda skräckfilm. Faktum är att det går att diskutera om det överhuvudtaget är en skräckfilm eller kanske egentligen en thriller med skräckfilmsinslag. Eller kanske till och med en western?

Som sagt det är en lite annorlunda film det handlar om. Precis som man har all anledning att förvänta sig av en film av det äkta franskbelgiska filmmakarparet Hélène Cattet och Bruno Forzani. De har gjort sig ett tämligen aktat namn inom genrefilmen via starkt stiliserade och genreöverskridande filmer som Amer och The Strange colour of your bodys tears (L’étrange couleur des larmes de ton corps).

Den här gången ska det handla om deras senaste långfilm Let the corpses tan (Laissez bronzer les cadavres) från 2017, en film som återigen tar avstamp i parets gemensamma kärlek för den italienska giallofilmen och dess hjältar Dario Argento och Lucio Fulci.

Men den här gången är det en annan italiensk filmskapare som är den allra tydligaste influensen i form av Sergio Leone och hans spaghettiwesterns, kryddat med mer än en nypa av Sam Peckinpahs stiliserade våld. För våldsam är Let the corpses tan i allra högsta grad, det ska sägas med en gång.

Filmen är baserad på en en fransk kriminalroman med samma namn från 1971 skriven av en annan duo: Jean-Pierre Bastid och Jean-Patrick Manchette.

Den senare skulle kunna beskrivas som en sorts fransk motsvarighet till Sjöwall/Wahlöö. Hans romaner moderniserade och förändrade den franska kriminalromanen och han vävde ofta in samhällskritik från sitt perspektiv en bit ut på vänsterkanten.

Men det var sannerligen inga Beck-romaner han skrev. Här handlar det mer om hårdkokta , våldsamma och actionladdade noirhistorier.

Berättelsen om ett hänsynslöst rånargäng som attackerar en värdetransport på en rejäl mängd guldtackor och tar sin flykt till en mystisk, kvinnlig konstnär och hennes gäster i den ruinliknande och avlägset belägna byggnad där hon bor lånar en hel del från dåtidens westernfilmer.

Via en del oväntade och våldsamma händelser, bland annat dyker två poliser på jakt efter rånarna upp, splittras gänget upp och byggnaden sätta under någon sorts belägring.

Först under stekande sol och sedan nattens suggestiva mörker.

Cattet och Forzani vrider i sin filmbearbetning det hela ytterligare några varv och tillför ockulta och psykedeliska inslag bildsatt i knivskarpa technicolorskalor och avancerade bildlösningar.

Det är fascinerande, fängslande och lätt hypnotiskt att se.

Romanen gavs alltså ut 1971 och Cattet och Forzani har satsat på att ge filmen en för den tiden typisk känsla, bland att genom att återanvända filmmusik från den tiden, bland annat av mästaren Ennio Morricone. Ett grepp som fungerar utmärkt.

Let the corpses tan är helt enkelt något annorlunda och extra. Våga ta chansen och se om den är något för dig!

De Gaulle – märkligt oengagerat om den mytomspunne generalen som blev landsfader

Först om främst ska sägas att ingen skugga ska falla över Lambert Wilson som gör en utmärkt och porträttlik insats i titelrollen, men i övrigt är det inte jättemycket som sticker ut i Gabriel Le Bomins biografiska film om general Charles De Gaulle som fick sin svenska biopremiär i helgen som gick.

De Gaulle är helt enkelt ett stycke filmisk mellanmjölk. Snyggt gjord och ambitiös när det gäller de tidstypiska detaljerna men med tanke på ämnet är det underligt sval och oengagerad. Här bjuds inte vare sig något tuggmotstånd eller något karaktärsfördjupande. Gabriel Le Bomin redovisar och skildrar men verkar inte intressera sig för vad som driver de skildrade.

Filmen följer generalen och hans familj från andra världskrigets början och skildrar spelet bakom kulisserna när Charles De Gaulle vägrar rätta sig in i ledet när det övriga militära etablissemanget med marskalken Philippe Pétain driver igenom den franska kapitulationen inför den tekniskt överlägsna tyska krigsmakten.

Något som leder till att han lämnar Frankrike och familjen bakom sig för att bege sig till London och där sedermera bli ledarfiguren för den franska motståndsrörelsen.

Det märks att Gabriel Le Bomin har haft en ambition att visa upp en mer personlig sida av generalen och landsfadern (och sedermera stridbare och omdiskuterade statsmannen) men i det avseendet är filmen inte särskilt lyckad. Vi kommer vare sig honom eller någon annan av de skildrade närmare in på skinnet.

De Gaulle bjuder i stället på ett hantverksmässigt habil och bitvis välagerat stycke dramatiserad fransk och europeisk 1900-talshistoria. Och tack vare Lambert Wilsons insats gnistrar den dessutom till då och då, men i det stora hela är den sevärd men inte mycket mer.

Lolas väg mot havet – och in i hjärtat

I dag tänkte jag ta upp en film som fick begränsad svensk biopremiär för två månader sedan men som sedan en tid tillbaka finns tillgänglig på svensk dvd och vod: det belgisk-franska dramat Lolas väg mot havet (Lola vers la mer) i regi av Laurent Micheli.

Här pratar vi om en film som med små medel och finmejslat skådespeleri uträttar filmiska stordåd, för Lolas väg mot havet är något av det finaste och gripande jag sett på film detta år. Det är en sorts roadmovie som blandar svärta och smärta med ljus och försoning i en mix som hela tiden känns trovärdig och naturtrogen i tonen.

Lolas väg mot havet handlar om den unga transkvinnan Lola (spelad av Mya Bollaers). Hon bor på ett ungdomshem efter att hennes pappa (spelad av Benoît Magimel) slängt ut henne när hon berättat att hon identifierar sig som Lola och inte som den Lionel som hon föddes som.

När filmen inleds beger sig Lola till sin mammas begravning, bara för att mötas av att pappan flyttat tiden för att hon ska missa den och att han blir rasande över att hon trots allt dyker upp. Mötet mellan dem blir explosivt, men det faller sig ändå så att de så småningom, mot faderns vilja, hamnar i samma bil på en gemensam resa till kusten för att där sprida ut moderns aska.

Som i alla roadmovies blir det inte bara en geografisk resa utan även en resa inåt för rollfigurerna, i detta fall inte minst pappan.

Mya Bollaers har med rätta hyllats och prisats för sin roll, bland annat blev hon första transkvinna att belönas med skådespelarpriset vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen. Och det var länge sedan jag såg Benoît Magimel så bra som i denna film. Samspelet mellan dem är också ytterst fint och starkt.

Laurent Micheli berättar ömsom med bildpoesi, ömsom med närmast Dardennelikt socialrealistisk ton och filmen är befriande osentimental i motsats till flera filmer med liknande teman.

Jag blev väldigt förtjust och tagen av den här filmen och den har funnits med mig i mina tankar sedan dess.

Snyggingar – filmen som kritiserar och blir kritiserad för samma sak

Franska Netflixfilmen Snyggingar (Mignonnes i original) är världens just nu förmodligen mest omdiskuterade film. Många röster om bojkott av den och Netflix som helhet har höjts och nu blir den dessutom rättssak i Texas. Anledningen är att den anklagas för att sexualisera barn – vilket är ironiskt med tanke på att sexualiseringen av barn är exakt vad filmen kritiserar, något som verkar gått kritikerna förbi.

Eller så är det så att många av kritikerna inte sett filmen? Stormen kring den inleddes nämligen innan den släppts. Då reagerade många, med rätta, på den utmanande och med tanke på filmens budskap synnerligen illa valda bild man valt att marknadsföra den med – vilken för övrigt Netflix bett om ursäkt för.

Helt klart är att Snyggingar är en rejäl vattendelare till film. För egen del tycker jag att den är både starkt problematiserande och problematisk, men lutar över till dess fördel i min bedömning.

I det stora hela tycker jag att det inte går att ta miste på att regissören Maïmouna Doucouré står på de skildrade flickornas sida och att hennes uppsåt att sätta luppen på och kritisera sexualiseringen av flickor i dagens samhälle är ärligt. Det problematiska uppstår i den gråzon hon rör sig när det gäller hur man kan illustrera problemet utan att själv gå över gränsen och bli en del av det.

Allra oftast tycker jag att hon klarar den balansakten bra, men det går att sätta frågetecken kring hur hon väljer att filma en del av scenerna. Oavsett hur det är med det så är det med en stor klump av obehag i magen men ser de scenerna utspela sig – vilket naturligtvis är den avsedd effekten med dem.

Bortom kontroverserna är detta också en film om några unga flickors vänskap och starka vilja att få gå sin egen väg genom livet. Huvudpersonen, den blyga elvaåringen Amy, bor med sin mamma i en parisförort. Hennes liv är starkt präglat och styrt av traditioner och sedvänjor från det Senegal där de har sina rötter. Men via nya kompisar krockar det traditionella liv hon uppfostras för med det modernt och i många fall gränslösa samhället utanför det.

Amys liv börjar gradvis förändras när hon stöter samman med och så sakteliga börjar lära känna de jämnåriga tjejerna i dansgruppen snyggingarna. De högljudda och kaxiga tjejerna gör starkt intryck på henne och snart blir hon en del av deras dröm att vara med i och vinna en stor, lokal danstävling.

Idéer och inspiration till det de hoppas ska bli ett vinnande dansnummer hittar de i utmanande dans- och musikvideos på nätet och utan hjälp av vuxna förebilder och i varandes i det känsliga gränslandet mellan barn- och ungdom får de svårt att försvara sig mot och läsa av det som den sexualiserade västerländska kulturen överöser dem med.

Jag ser Snyggingar som en i sina bästa stunder stark film som sätter fingret på några väldigt problematiska saker i vårt samhälle. Var Maïmouna Doucouré har sitt hjärta i berättelsen råder det enligt mig inget tvivel om, men som sagt lämnar några av filmens scener en del i övrigt att önska i hur de är utförda.

Feelgood och socialrealism i medryckande och verklighetsbaserat franskt drama

Även den andra av veckans två franska filmer som fick sin svenska biopremiär i fredags har en socialrealistisk grundtråd men hur de spinner vidare från den skiljer sig betänkligt. Fahim – den lilla schackprinsen (Fahim i original) i regi av Pierre-François Martin-Laval från förra året väljer feelgoodspåret.

Och varför inte? Den här verklighetsbaserade berättelsen är en medryckande och fin sådan med stor filmisk potential. En potential som Pierre-François Martin-Laval utnyttjar väl, dessutom utan att göra den så sockersöt och sentimental som den här typen av filmer gärna blir.

Åttaårige Fahim Mohammad lämnar tillsammans med sin pappa Nura fattiga förhållanden i Bangladesh för att åka till Frankrike och dels söka politisk asyl och därmed kunna få med sig resten av familjen sedan, dels med drömmen att ge den schackfrälsta Fahim möjligheten att bli mästare i sin sport.

Utan pengar, uppehälle eller att kunna ett ord franska landar de så småningom i Paris där de hamnar på ett tillfälligt asylboende och Fahim får dessutom via en lokal schackklubb kontakt med den burduse, men innerst inne godhjärtade schacktränaren Sylvain (spelad av en inspirerad Gérard Depardieu) som en aning motvilligt och på sitt egensinniga sätt tar Fahim under sina vingar.

Så långt fungerar planen, men när Nura får avslag på sin asylansökan väljer han att under förespegling att han fått ett nattjobb se till att Fahim blir inackorderad hos Sylvain tills att han själv kunnat ordna en bostad, men i själva verket är det ett liv som pappers- och hemlös flykting på Paris gator han lämnar för.  Och kvar i Bangladesh väntar familjen, ovetande om vad som sker Fahim och Nura i det där landet så långt bort.

Oddsen för att berättelsen ska få ett gott slut är med andra ord inte särskilt goda, men med mod, beslutsamhet och välvilliga och hjälpsamma händer omkring sig kan man nå långt. Frågan är bara hur långt?

Fahim – den lilla schackprinsen är en välagerad, hjärtvärmande och gripande film. Den är också föredömligt lågmäld och skriver inte åskådaren på näsan hur den ska känna som likande filmer har en tendens att göra. Den är inget för de allra yngsta men passar utmärkt att samla större delen av familjen för att se och ryckas med av!

Mörk socialrealism i Min dotter Gloria

Glädjande nog står vi inför en helg med två franska filmpremiärer på de svenska biograferna. Först av dem tänkte jag behandla veteranen Robert Guédiguians senaste långfilm Min dotter Gloria (Gloria mundi i original) som fick sin urpremiär inom tävlan vid förra årets filmfestival i Venedig. Det blev dock inget Guldlejon för filmen men väl priset för bästa kvinnliga skådespelare för Ariane Ascarides lågmält glödande insats.

Min dotter Gloria bjuder på mer av samma vara som vi vant oss att förvänta oss av en film av Guédiguian, det vill säga en socialt engagerad berättelse från ett samtida Marseille med den sedvanliga kärntruppen av skådespelare i ledande roller. Det som brukar skilja filmerna åt är främst stämningsläget. Min dotter Gloria är ett drama av det mörkare slaget, i stil med mästerverket Den lugna staden (La ville est tranquille) från år 2000 för att hitta en referenspunkt i Guédiguians filmografi.

Filmen börjar med att ett flickebarn som får namnet Gloria föds. Men den glädje och lycka som förmedlas i de inledande scenerna där den närmaste familjen hälsar sin senaste medlem välkommen byts snart mot något annat. Under ytan av familjelycka döljer sig något helt annat.

Den nyblivna föräldrarna har svårt att få livspusslet och inte minst ekonomin att gå ihop och några dramatiska händelser gör snabbt den situationen än mer utmanande. Relationen mellan den nyblivna mamman Mathilde (Anaïs Demoustier)och hennes halvsyster Aurore är allt annat än bra och präglas av missunnsamhet och rivalitet.

Aurores föräldrar Sylvie (Ariane Ascaride) och Richard (Jean-Pierre Darroussin) kämpar även dem på för att få livet att gå ihop ekonomiskt men tror på begrepp som solidaritet och gör allt för att alla ska få det bra.

Richard övertalar Sylvie att bjuda hem hennes ex-man och tillika Mathildes ex-man Daniel (Gérard Meylan) för att denne ska få träffa sitt barnbarn. Kontakten mellan Mathilde och Daniel, som just muckat från ett långt fängelsestraff, har dock en hel del i övrigt att önska.

Och detta är ändå bara början på de prövningar som familjen utsätts för i den här filmen.

Den handlingsmässiga ljuspunkterna må vara få och det gör bitvis ont att se Min dotter Gloria, men eftersom Robert Guédiguian behandlar sina rollfigurer med värme och har sedvanligt en (oftast) stark och trovärdig tonträff så sipprar det ändå ut visst ljus mellan varven.

Min dotter Gloria är ännu ett gripande och engagerande stycke socialrealism som avhandlar ämnen som klass, familjeband och den moderna franska arbetsmarknadens villkor. Någon av Guédiguians allra starkaste stunder är den dock inte. Den där tonträffen haltar emellanåt en aning, inte minst i skildringen av den unga generationen.

Emily in Paris – Copy and the City

I dag tar jag ut svängarna en aning för vad gör en amerikansk serie på en frankofilblogg? Frågan är högst relevant, men jag tycker det finns en del saker som talar för att just den här serien gör det.

Främst för att den i det närmaste till 100 procent utspelas i Paris (och att staden är så närvarande i handlingen att den närmast har en huvudroll) och att franska skådespelare medverkar och inte minst för att det också pratas en del franska i den.

Serien det handlar om är Sex and the City-skaparen Darren Stars senaste kreation Emily in Paris som släpptes på Netflix i förra veckan. Mycket känns också igen från just Sex and the City. Mode, flärdfulla och exklusiva miljöer och starka kvinnliga karaktärer är tre viktiga beståndsdelar. Och så en myllrande storstad som oerhört viktig kuliss.

Sedan finns det en del som skiljer också. Som att Emily in Paris har en tydligt mer ungdomlig målgrupp och att är betydligt mer kysk.

Den nya serien är dessutom mer av en bagatell i jämförelse med den stilbildande och banbrytande Sex and the City som ju också slog ner lite som en bomb i tv-utbudet med sitt sexuellt explicita innehåll och grundtanke med fyra kvinnliga huvudkaraktärer som tröttnat på dejtinglivet alla oskrivna regler och bestämmer sig för att attackera det mer på männens vis. Det här är mer av Copy and the City, för att använda reklambyråspråk.

Emily in Paris följer Emily Cooper, en Chicagokvinna i 20-årsåldern som är på väg upp i hierarkin på den marknadsföringsfirma där hon jobbar. Slumpen gör att hon med kort varsel blir erbjuden sitt drömjobb som företagets kontor i Paris – trots att hon i stort sett inte kan ett ord franska eller fått möjlighet att förbereda sig.

Hennes ankomst till staden och sitt nya jobb blir – som väntat – inte utan utmaningar. Livet i den nya staden innebär en kulturkrock för henne och hennes närvaro på kontoret ses inte med särskilt blida ögon av de franska kollegorna. Och krocken mellan hennes typiskt amerikanska sätt och deras lika typiskt franska sätt blir brutal. Men omöjligt är å andra sidan ett ord som inte tycks finns i Emilys vokabulär och hon skaffar sig snart också vänner som uppskattar henne.

En annan avgörande skillnad mellan Emily in Paris och Sex and the City återfinns på manusnivå. I den sistnämnda hade Darren Star och hans team Candace Bushnells fyndiga och välskrivna bok att utgå från medan Emily in Paris inte har någon förlaga, vilket märks. Här är manuset mycket mer platt, klichéridet och saknar vasshet och finnes.

Den här serien är mer att se som en bagatell och lättviktig underhållning för stunden. Och så var det det där med Paris. Staden spelare som sagt en mycket viktig roll och genom fint kameraarbete och snyggt fångade parismiljöer är det som att kliva in i ett patisserie med visuella parisbakelser att se den här serien. Sådant får åtminstone mig att smälta och min toleransnivå att höjas ett antal snäpp.

Jorden vi ärvde – starkt om lantbrukarens utsatthet

Den här veckoslutet har det varit svensk biopremiär för inte bara en utan två franska filmproduktioner. Adam har jag skrivit om tidigare och nu har turen kommit till det starka fransk-belgiska lantbruksdramat Jorden vi ärvde (Au nom de la terre i original) i regi av Édouard Bergeon från förra året.

Jorden vi ärvde blev något överraskande, men desto mer glädjande med tanke på det viktiga ämne den tar upp, en publiksuccé hemma i Frankrike. Det är en verklighetsbaserad film och bygger på regissörens egen fars öde.

Den tar sin början i skarven mellan 70- och 80-talen. Pierre Jarjeau återvänder hem efter några år i USA. Han kommer hem för att ta över pappans gård på den franska landsbygden och bilda familj med sin fästmö.

Så långt är allt lyckligt och väl. Men när filmen sedan gör ett skutt till mitten av 90-talet är läget ett delvis annat. Pierre och hans fru har nu två barn och deras farm har vuxit, men det senare har också fört med sig stora skulder.

Pressad av den ekonomiska situationen och ett ständigt missnöje från faderns sida hur han sköter gården börjar tillvaron sakta men säkert tära på den kärve och envise, men tidigare också positivt lagde Pierre.

Så inträffar en olycka som snabbt gör läget än besvärligare. Och han bryts gradvis ner mer och mer. Vilket självklart också sätter djupa spår hos och påverkar den övriga familjen.

Jorden vi ärvde är ett lågmält och känslostarkt drama som tar sin utgångspunkt i det sorgliga faktum att statistiken säger att en lantbrukare per dag begår självmord i Frankrike.

Den beskriver den utsatta och tuffa situation som det småskaliga lantbruket i dag lever under inte bara i Frankrike utan även på de flesta andra håll. Men det är långtifrån någon helt becksvart film. Här finns plats för ljusa och glädjerika stunder också och bilderna från den franska landsbygden (filmen är inspelad i Saint-Pierre-sur-Orthe i departementet Mayenne i Pays de la Loire) är mycket vackra.

Skådespelarna är genomgående mycket bra och allra mest skiner stjärnan Guillaume Canet i rollen som Pierre.

Jorden vi ärvde är en lågmäld, trovärdig och gripande film med en vulkan av känslor bubblande under den återhållsamma ytan som både själva filmen och rollfigurerna i den håller fram.

Adam – gripande och varmt kvinnodrama

Fortfarande begränsad av coronapandemin så börjar ändå bioverksamheten att komma igång mer och mer igen. De stora publikfriarna till biopremiärer skjuts förvisso fortfarande på framtiden, men det för å andra sidan med sig att smalare filmer får mer plats på repertoaren.

Som till exempel den marockansk/fransk/belgiska pärlan Adam i regi av långfilmsdebutanten Maryam Touzani som får sin svenska biopremiär i dag fredag. Den hade sin urpremiär vid förra årets Cannesfestival och var Marockos bidrag till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

Adam är en lågmäld, synnerligen vackert fotograferad och gripande film om två kvinnor som på varsitt sätt får sina liv kringskurna av traditionella syner på kvinnoroller. Den utspelas i Casablanca och dit anländer unga Samia, höggravid med ett utomäktenskapligt barn. Hon säker tak över huvudet och ett jobb men ingen vill härbärgera henne. Det vill egentligen inte den strikta ensamstående änkan Abla heller, men hennes åttaåriga dotter övertalar henne att trots allt göra det.

Abla är skeptisk till nykomlingen och vill helst att Samia bara håller sig undan och att hon ska kunna driva sitt lilla bageri, som hon efter makens död sköter om helt själv, i fred. Abla stålsätter sig men snart börjar det, med små steg i taget, visa sig att mötet mellan de två kvinnorna ska förändra deras liv.

Maryam Touzani håller berättelsen i strama tyglar och låter den få tid att utvecklas. Nisrin Erradi och Lubna Azabal är bägge mycket bra i sina roller som Samia respektive Abla och det fantastiska fotot signerat Virginie Surdej ger filmen visuell sensualism och värme som smittar av sig. Adam är med andra ord ett utmärkt alternativ för ett biobesök såhär nu när höstmörkret och kylan knackar på dörren.