Tema Haenel: Den aviga kärleksberättelsen

Min huvudsakliga ambition med den här bloggen är skriva om alla bio- och dvd/vod-aktuella filmer här i Sverige och så mycket som möjligt att övriga franska kulturella yttringar som når hit. En sorts aktualitetsbevakning från den fronten, helt enkelt.

Men utöver det roar jag med några undersektioner också, för att bredda bevakningen och göra tillbakablickar också. En av dessa är serien Tema Haenel där jag sätter strålkastarljuset på en av Frankrikes mest intressanta skådespelare på senare år: Adèle Haenel. Denna gång ska det handla om den flerfaldigt prisbelönta filmen Kärlek vid första slaget (Les combattants) från 2014.

Kärlek vid första slaget som hade sin urpremiär inom tävlan i en av sidosektionerna vid filmfestivalen i Cannes och tog där hem flera priser och det var bara början på utmärkelserna. Vid Césargalan 2015 vann den priserna för bästa debutfilm, bästa kvinnliga skådespelare (Adèle Haenel) och mest lovande manliga skådespelare (Kévin Azaïs).

Den långfilmsdebuterande regissören Thomas Cailley har själv skrivet denna aviga men fängslande films säreget genreöverskridande manus. Den kategoriseras officiellt som en komedi men är i ärlighetens namn närmast omöjlig att sätta en etikett på. Kärlek vid första slaget utspelas en sommar i en lite sömnig fransk stad.

Där bor Madeleine, en viljestark ung kvinna som är besatt av tanken på världens undergång och att förbereda sig på bästa sätt för att klara den. Därför vill hon ta värvning i armén och planerar att delta i ett förberedande läger under sommaren.  Där bor också Arnaud vars far nyligen dött och han känner pressen på sig att ta mer plats och tillsammans med sin äldre bror ta över familjens snickerifirma. På kort tid korsas slumpvis deras vägar två gånger och Arnaud fascineras av Madeleine och beslutar sig för att hänga med henne på armélägret.

Filmens genremix gör den lite svår att få grepp om och det tar ett litet tag att komma in i den. Men jag gillar det. Det ger filmen en fräschör och en oförutsägbarhet som filmbranschen sannerligen inte har överskott av. Kärlek vid första slaget blandar drama, komedi, kärlek, civilisationskritik och inbjuder åskådaren till funderingar och diskussioner kring en rad olika ämnen. Det är med andra ord en utmärkt film att se med vänner och sedan sätta sig ner och prata om.

Det är lätt att förstå att den vunnit en del priser för skådespelarinsatserna för såväl Adèle Haenel som Kévin Azaïs imponerar stort i sina roller, rollfigurer som är utmärkt skrivna och som tillåts vara mångbottnade och lika oförutsägbara som själva filmen.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 2

Den här sommaren har jag fått en ny favoritförfattare i Annie Ernaux. Det kan jag fastslå efter att endast ha läst två av hennes böcker, för bägge fängslade mig något oerhört. Tyvärr så finns hon inte i någon större utsträckning översatt till svenska.

Det finns dock relativt goda förhoppningar om att detta är på gång att ändras eftersom det så sent som för ett halvår sedan släpptes tre böcker av henne i svensk översättning. Dels den här tidigare outgivna Åren (Les années) från 2008, dels en nyutgåva av Min far (La place) från 1985 och Kvinnan (Une femme) från 1993 i en samlingsvolym.

Åren är en av de där två böckerna av henne som jag läste i somras och den ska jag med glädje återkomma till senare här på bloggen. Den andra, som detta inlägg ska handla om, är Mémoire de fille från 2016 och den finns tyvärr ännu inte i svensk översättning. Men väl på engelska och några andra språk om den franska originalutgåvan skulle kännas för svår.

Mémoire de fille är dessutom en av 20 böcker som den franska kulturtidskriften Télérama valde ut som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker och som jag företagit mig att läsa och presentera här under rubriken Det franska biblioteket.

Jag ser som inläggsrubriken indikerar som en av den franska litteraturens stora (och många) uttolkare av minnet och hon fick mycket passande också Prix Marguerite Duras, uppkallat efter en av de andra giganterna, för Åren. Men Annie Ernaux har två andra mycket tydliga teman som löper som en röd tråd genom hennes författarskap: identitet och social rörlighet – och som alla andra stora författare en språklig röst som är hennes helt egna.

I ytterligare likhet med Marguerite Duras rör hon sig i sitt författarskap mellan fiktion och autofiktion. Mémoire de fille är ett exempel på det senare och i den väver hon på ett briljant sätt samman alla dessa för henne centrala teman.

Den tar sin utgångspunkt i ett fotografi på henne själv från sommaren 1958. Genom detta minns och undersöker hon en särskild händelse den sommaren då hon var 18 år gammal: hennes första sexuella erfarenhet tillsammans med en man. Upplevelsen av den och vad som följer efter får henne under många år göra allt för att glömma den och den hon var då.

Utifrån den händelsen berättar om, funderar kring och väver samman sitt nutida jag och det hon kallar flickan från 58 och vilka följder som den där enskilda händelsen fick för flickan från 58 och i vilken utsträckning den påverkade den hon blivit nu.

Det är mycket fascinerande läsning. Annie Ernaux har ett eget och intressant sätt att skifta berättarjag i sina självbiografier och hennes sätt att ständigt utmana och ifrågasätta det egna minnet är fängslande. Hennes språk är ömsom poetiskt vackert, ömsom koncentrerat och avskalat betraktande. Och som självbiografi betraktat är Mémoire de fille extra fängslande eftersom den planterar frön hos läsare att göra samma sak: att fundera kring vad de smärtsamma händelser som vi väl alla har i vårt liv och vad dessa gjort med oss.

Dessutom behandlar hon, som hon gjorde i den mästerliga kollektiva självbiografin Åren, rörelser och skeenden som påverkat samhället i stort. Något som såklart också skänker texten  allmängiltighet.

 

 

En ovanlig flicka – en skandalfilm som har mer att säga än vad man kan tro

Det blev en del rabalder kring Rebecca Zlotowskis film En ovanlig flicka (Une fille facile i original) i samband med att den visades under förra årets filmfestival i Cannes.

Delvis på grund av att den innehåller en del utmanande och explicita sexscener men ändå främst för att en av huvudrollerna spelas av den före detta modellen och eskortflickan Zahia Dehar.

Samma Dehar som 2010 hamnade i blickfånget som en del i den skandal där det påstods att medlemmar ur det franska landslag som samma år skulle spela VM i fotboll i Sydafrika året innan hade betalt för hennes tjänster som eskortflicka.

Nu finns filmen, som dock inte bara skapade rabalder utan även blev prisbelönt där i Cannes (där den för övrigt också utspelas), tillgänglig på svenska Netflix.

En ovanlig flicka handlar om 16-åriga Naïma (känsligt gestaltad av Mina Farid) som bor i Cannes tillsammans med sin mamma som jobbar där som städerska över turistsäsongen. Naïmas liv är lugnt och okomplicerat fram tills dess att den självsäkra och några år äldre kusinen Sofia (Dehar) anländer för att tillbringa några semesterveckor där.

Naïma dras med i Sofias utlevande liv och förtrollas av hennes oblyga flörtande med rika turistande män som uppvaktar henne. De två får kontakt med två välbärgade män som bor på en lyxyacht i Cannes hamn och Sofia inleder ett förhållande med en av dem. För Naïma är det en ny värld som öppnar sig och hon fortsätter storögt att studera Sofias självklara sätt att röra sig i den, utan att för en sekund tå åt sig av eller bry sig om de ogillande och dömande blickar hon får av omgivningen.

En ovanlig flicka är såväl en coming of age-film som ett kraftfullt statement kring kvinnors rätt till sin egen sexualitet och vägran att låta sig objektifieras. Och även om det är svårt att släppa tanken på att Zahia Dehar fått rollen för att hon just för att hon är den hon är och har det där förflutna som vi varit inne på så försvarar hon samtidigt sin plats i filmen på skådespelarmässiga meriter.

Hon är inte oäven i sitt agerande och för sig som och har en närvaro inte olik en ung Brigitte Bardot, vilket säkert också en medveten tanke från regissör Zlotowski.

Till filmens tillgångar kan också de sensuella och solvarma sydfranska miljöerna definitivt räknas.

Prinsens resa – fransk animerad familjefilm med japansk touch

Den franske mästeranimatören Jean-François Laguionie är tillbaka på de svenska biograferna, åtta år efter storverket Tavlan (Le Tableau). Den här gången med Prinsens resa (Le voyage du prince), en sorts fristående uppföljare till Le château des singes från 1999.

Den här gången har Luguionie haft en medregissör i form av Xavier Picard och jag vet inte om det beror på någon form av kompromissande kring den konstnärliga visionen mellan dessa två, men Prinsens resa är inte lika vass som vare sig Le château des singes (mig veterligen inte visad i Sverige, åtminstone inte i kommersiell distribution) eller Tavlan. Denna gång känns det lite platt emellanåt, såväl animerings- som manusmässigt.

Med det sagt så saknar den heller inte sina stunder av briljans. Prinsens resa innehåller en del fantastiskt vackert animerade scenerier och manuset som med sina filosofiska funderingar och sin lågmälda civilisationskritik har mer släktskap med japanska Studio Ghibli än exempelvis amerikanska Disney, innehåller även det sina guldkorn.

Prinsens resa utspelar sig i en värld befolkad av apor och handlar om den åldrade prinsen Laurent som under en expedition för att upptäcka eventuella andra länder i världen går genom isen och spolas i land på en strand i ett främmande land.

Han upptäcks av den nyfikne pojken Tom och tas om hand av dennes föräldrar, som är forskare som uteslutits från sitt lands vetenskapsakademi för att de fört fram teorier om att just deras sort av apor inte är den enda i världen.

De tar om hand och vårdar prinsen, men håller honom samtidigt fången för att studerar honom som ett vetenskapligt objekt en gång för alla ska kunna bevisa att deras bespottade teorier var korrekta.

Den ende som behandlar prinsen mer som ett subjekt och också lär sig att tala hans språk är pojken Tom. Prinsen övertalar Tom att ta med honom ut från fångenskapen och visa sin värld. Nyfiket och storögt får prinsen först en idealiserad bild av den tekniskt avancerade staden och civilisationen, men bilden blir snart mer komplex. Under ytan visar det sig vara ett stelbent samhälle som binds samman med rädsla och konsumtion som ledord.

Prinsens resa är en resonerande och stillsam berättelse som behandlar flera aktuella ämnen och riktar civilisationskritik främst mot våra västerländska samhällen. Möjligtvis försöker den få in för många olika ämnen, framför allt med tanke på att det är en familjefilm men också för att en det smugit sig in en del banaliteter och bara halvtänkta tankar i manuset.

Men det sammantagna intrycket av Prinsens resa blir ända utan tvekan sevärd!