Sakta men säkert börjar bioverksamheten att komma igång igen och med det också premiärerna. I fredags hade till exempel Algeriets Oscarsbidrag från förra året, den algeriskfranska samproduktionen Papicha, svensk biopremiär.
Det är en känslostark och välspelad film som utspelas 1997 i ett splittrat och av inbördeskrig märkt Algeriet. Militanta och fundamentalistiska organisationer flyttar stadigt fram sina positioner och patrullerar på gatorna.
Mitt i detta försöker människorna, och kanske främst de unga, att leva ett så normalt som möjligt. Papicha handlar om 18-åriga Nedjma som läser på universitetet. Hon och hennes tjejkompisar får se sina liv alltmer kringskurna av de radikala fundamentalisterna, men Nedjma är en viljestark ung kvinna som absolut inte vill vika ner sig eller ge kall på sina drömmar.
En av dessa drömmar är att bli modeskapare och inom kort ska hon och hennes vänner genomföra en modevisning med hennes skapelser. Så är det i alla fall tänkt, men motståndet utifrån blir bara starkare och starkare.
Papicha är regissören Mounia Meddours långfilmsdebut. En tät och väl sammanhållen sådan som skickligt växlar mellan olika stämningslägen. Ensemblen med Lyna Khoudri (som den svenska biopubliken tidigare i år kunde se i De ovanliga) i spetsen gör genomgående bra rollprestationer, vilket leder till en stark känsla av autenticitet i tonträff och agerande.
BleuBlancRouge 