Papicha – drömmar och kärlek i fundamentalismens tid

Sakta men säkert börjar bioverksamheten att komma igång igen och med det också premiärerna. I fredags hade till exempel Algeriets Oscarsbidrag från förra året, den algeriskfranska samproduktionen Papicha, svensk biopremiär.

Det är en känslostark och välspelad film som utspelas 1997 i ett splittrat och av inbördeskrig märkt Algeriet. Militanta och fundamentalistiska organisationer flyttar stadigt fram sina positioner och patrullerar på gatorna.

Mitt i detta försöker människorna, och kanske främst de unga, att leva ett så normalt som möjligt. Papicha handlar om 18-åriga Nedjma som läser på universitetet. Hon och hennes tjejkompisar får se sina liv alltmer kringskurna av de radikala fundamentalisterna, men Nedjma är en viljestark ung kvinna som absolut inte vill vika ner sig eller ge kall på sina drömmar.

En av dessa drömmar är att bli modeskapare och inom kort ska hon och hennes vänner genomföra en modevisning med hennes skapelser. Så är det i alla fall tänkt, men motståndet utifrån blir bara starkare och starkare.

Papicha är regissören Mounia Meddours långfilmsdebut. En tät och väl sammanhållen sådan som skickligt växlar mellan olika stämningslägen. Ensemblen med Lyna Khoudri (som den svenska biopubliken tidigare i år kunde se i De ovanliga) i spetsen gör genomgående bra rollprestationer, vilket leder till en stark känsla av autenticitet i tonträff och agerande.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare

En dipp i såväl energi som inspiration har gjort att aktiviteten här på BleuBlancRouge har lämnat en del i övrigt att önska den senaste tiden, men nu är det dags för ett nytt livstecken: den andra delen av totalt 20 i den litterära pendang till Frankofiliskolan som jag kallat Det franska biblioteket.

Urvalet står den franska kulturtidskriften Télérama för, jag kommer att läsa (eller läsa om) de 20 böcker som den i somras presenterade som representanter för den moderna franska litteraturen i ett tänkt idealbibliotek på 100 böcker.

Den här gången gav jag mig i kast med Margurite Duras Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V Stein) från 1964. Den bok i vilken många menar att hon verkligen fann sin alldeles egna litterära röst. Och vilken röst det är! För varje bok av henne jag läser får jag svårare och svårare att förstå att hon aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Grundberättelsen är nog så enkel. På en bal på en semesterort blir den 19-åriga Lol vittne till hur hennes fästman inför hennes ögon förändras när en annan kvinna äntrar lokalen och det hela slutar med att han lämnar Lol för henne. Lol avskärmar sig från smärtan men händelsen sätter djupa spår i henne.

Ett stort antal år senare är Lol gift och har bildat familj, men lever på något sätt vid sidan av sitt eget liv och i skuggan av det som hände på balen. Då återser hon av en slump sin barndomskompis Tatiana som hon var med på den där olycksaliga balen och börjar följa efter henne.

Då får hon kontakt med bokens berättare, Tatianas älskare Jacques Hold, och mellan dem utvecklas en besynnerlig relation genom vilken hon till slut börjar närma sig den där monumentala förlusten hon drabbades av på balen.

Med sitt dröjande och knivskarpt karga, men samtidigt poetiska och vackra språkbruk borrar sig Marguerite Duras ner i kärlekens mest smärtsamma skrymslen och blottlägger ett psykologiskt avgrundsdjup. Det är en text som berör och öppnar upp för en mängd olika tolkningar och läsningar.

Själva språket är av stor vikt i berättelsen och flera gånger i berättelsen misslyckas Lol och de andra att sätta ord på känslorna de känner. Det är inte för inte som den berömde franske psykoanalytikern Jacques Lacan (som bland annat förde in lingvistiken som en viktig beståndsdel i sin teori kring psykoanalysen) älskade den här romanen.

Lol V. Steins hänförelse är en sån där bok som man bär med sig och funderar vidare på länge efter att man läst ut den. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den som första bok att ge sig i kast med om man för första gången ska närma sig hennes författarskap, för helt lättillgänglig är den sannerligen inte.

Samtidigt som den på ett sätt också kan vara ett bra ställe att börja på eftersom den har ett så vackert och för henne typiskt språk och rör ett av hennes centrala teman minnet och vårt förhållande till det. Ett tema som även andra franska författare firat stora framgångar med. Från Marcel Proust till Patrick Modiano, via Duras och Annie Ernaux. Den sistnämnda får vi anledning att återkomma till senare i Det franska biblioteket.

Champions League-final!

Kvartsfinalen mot Atalanta förra veckan blev en pärs, men i kvällens semifinal mot Leipzig var det aldrig något snack.

Säkra 3-0 efter en oerhört imponerande och sammanhållen laginsats och Paris Saint-Germain är klart för sin första Champions League-final någonsin!

Efter de många och häpnadsväckande misslyckandena efter fantastiska utgångslägen tidigare säsonger är lyckan över att till slut ha nått hela vägen fram till final dessutom ännu större.

Om det blir tunga och mäktiga maskinen Bayern München eller ligakonkurrenten Lyon som står för motståndet i finalen på söndag avgörs i morgon kväll.

Bayern är solklar favorit men vet, det kanske blir en helfransk final? Det är åtminstone vad jag drömmer om!

Och i drömmen vinner såklart PSG den också!

Paris Saint-Germain 50 år i dag – blir det ett firande i dur eller moll?

I dag är det exakt 50 år sedan sammanslagningen av klubbarna Paris FC och Stade Saint-Germain klubbades igenom och mitt älskade Paris Saint-Germain såg dagens ljus. Själva sammanslagningen höll dock i bara två säsonger och Paris FC behöll platsen i den högsta serien medan den del som även fortsatt kallade sig Paris Saint-Germain fick börja om i den tredje divisionen. Till säsongen 74/75 var klubben tillbaka i högsta ligan och har hållit sig kvar där sedan dess.

Inte utan besvär dock. Innan de nuvarande av oljepengar stinna ägarna kom in i bilden och gjorde klubben till den odiskutabla stormakten i fransk fotboll som radat upp de inhemska titlarna var PSG med få undantag något av en kroniskt underpresterande huvudstadsklubb, inte sällan med krisstämpel kring sig och så sent som säsongen 2007/08 låg klubben inför den sista omgången på nedflyttningsplats men räddades kvar av en seger med 2-1 i den sista omgången. Ivorianen Amara Diané som gjorde bägge målen i den där matchen mot Socheaux har efter det för alltid hjältestatus hos oss fans.

Men några stora framgångar nådde man alltså även före oljemiljarderna. Till exempel framfarten i Cupvinnarcupen säsongen 1995/96 som ledde fram till klubbens enda stora europeiska titel hittills. Det var också den PSG-upplagan som fick mig att verkligen få upp ögonen för klubben och bli det stora fan som jag är i dag. Semifinalen i Champions League året innan och finalplatsen i Cupvinnarcupen året efter är två andra stora framgångar på europeisk nivå.

Franska ligatitlar är något av stapelvara på Parc des Princes nuförtiden, laget har ju vunnit sju av de senaste åtta, men innan dess hade klubben bara vunnit två.

Där slutar historielektionen och framåtblicken börjar. För denna kväll har PSG ett gyllene läge att ge sig självt en mycket fin födelsedagspresent. För ett bättre läge att för första gången ta sig till semifinal i det betydligt större och mer penningstinna format som Champions League har i dag än vad man har när man i kvartsfinal på neutral plan i Portugal i kväll möter italienska Atalanta kan man knappast få.

Absolut inget ont om Atalanta, det är ett mycket bra lag som kommer att kunna ställa till rejäla problem för PSG, men i jämförelse med vilka lag man kunde ha ställts mot är det relativt sett en drömlottning. Så frågan är alltså om det blir ett firande i dur eller moll i kväll? Jag vet så klart vad jag önskar och drömmer om, men oavsett om det blir ytterligare ett bittert uttåg i ännu en kvartsfinal eller inte så är en sak helt klart. Min kärlek till PSG kommer för alltid att bestå!

Så allez, Paris Saint-Germain! Nu och för alltid! Grattis på 50-årsdagen!

En man och en kvinna – 54 år senare

Nya vågen-klassikern En man och en kvinna (Un homme et une femme) från 1966 är en av fransk films mest framgångsrika filmer.

Oscar för bästa utländska film och bästa manus, Guldpalmen i Cannes och Golden Globe för bästa utländska film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll är bara några av de prestigefyllda pris den kammade hem. Och en publiksuccé blev den också.

Det är lätt att förstå varför eftersom det är en på många sätt extraordinär film. Det banbrytande fotot (av regissören Claude Lelouch själv) med sin blandning av svartvitt, färg och sepia, den bitterljuva och gripande handlingen och inte minst den fantastiska musiken av Francis Lai gjorde det oerhört lätt att förälska sig i den.

Tjugo år senare återvände Claude Lelouch till de älskade rollfigurerna i den mindre lyckade uppföljaren En man och en kvinna: 20 år senare.

Nu, 54 år senare, är det dags för en tredje film om Jean-Louis Duroc och Anne Gauthier. Eller egentligen 52 år senare eftersom filmen hade sin urpremiär 2018.

När vi nu i Livets bästa år (Les plus belles années d’une vie) återser dem är den åldrade före detta rallyföraren Jean-Louis på väg in i demensens dimma och bor på ett ålderdomshem. Den enda person han tycks ha distinkta minnen av är filmscriptan Anne som han mötte där för över ett halvsekel sedan och därför söker hans son Antoine upp henne och ber henne besöka honom.

Det gör hon och även om han kanske inte hela tiden verkligen känner igen henne blir det ett lågmält och fint återseende och nästa kapitel i deras alltjämt bitterljuva historia blir en av minnen men också av en vilja att leva fullt ut de åren de nu har kvar.

Deras nutida möte är bara en del av filmen, den andra och kanske finaste och bästa är tillbakablickar till de tidigare filmerna. På så vis blir Livets bästa år ett sorts filmisk memoar, kanske mest för  regissören Claude Lelouch men också för skådespelarna Jean-Louis Trintignant och Anouk Aimée. Som uppföljare till En man och kvinna är denna film mycket mer värdig än den som gjordes 1986 (och som Lelouch upprepade gånger sagt att han ångrade att han gjorde).

Livets bästa år är ingen nu klassiker och har inte den vitalitet som gjorde den första filmen till något alldeles extra, men den har en fin tonträff och kemin mellan Trintignant och Aimée finns fortfarande där. Och i en fyndig och rolig drömsekvens där han bland annat skickar blinkningar till generationskamraten Jean-Luc Godard visar Lelouch att en del av den filmiska vitaliteten allt finns kvar.

Livets bästa år gick upp på svenska biografer i fredags.

Det franska biblioteket: existentialismen

Dags att sjösätta ännu ett projekt här på BleuBlancRouge. Som en sorts förlängning på Frankofiliskolan där jag gav en sorts introduktion till frankofon populärkultur genom att skriva om de tio mest sålda albumen av en franskspråkig artist och de tio mest sedda franskspråkiga biofilmerna i Frankrike någonsin kommer nu den första delen av serien Det franska biblioteket.

Med andra ord är det den här gångerna böckerna som sätts i fokus. Det blir 20 delar den här gången också men inte med försäljningssiffror som urvalsgrund utan jag har tagit hjälp av den franska kulturtidskriften Télérama som i ett av sommarens nummer presenterade sin version av det ideala biblioteket, ett bibliotek omfattande 100 titlar i ett antal undersektioner.

Jag blev nyfiken på de 20 titlar som de valt ut till sektionen den moderna franska litteraturen och det är den jag nu kommer att gå igenom under rubriken Det franska biblioteket. Flera av böckerna har jag inte läst tidigare så det blir en upptäcktsfärd för mig med.

Boken som jag inleder med har jag dock läst tidigare och som så många andra så här i coronapandemins tidevarv återvänt till. Så stort intresse för den har det ju varit så att den såhär 73 år efter att den gavs ut nått högt upp på flera av världen bästsäljarlistor.

Jag pratar såklart om Nobelpristagaren Albert Camus kanske allra främsta verk Pesten (La Peste i original). Tidigare i år kom den dessutom i en ny svensk översättning men jag läste om den gamla översättningen som kom ut 1948.

Pesten utspelar sig i Oran i Algeriet vid tiden då landet var en fransk koloni och handlar kort och gott om ett pestutbrott. Även om Pesten egentligen är en allegori över nazismen och den tyska ockupationen av Frankrike så går den naturligtvis också att läsa som en skildring av ett utbrott av en hemsk och dödlig sjukdom och vad detta gör med människorna i samhället den drabbar.

Och även med den mer bokstavliga läsningen är det en synnerligen fascinerande text. Inte minst för att den är så insiktsfull och att det går att dra så många paralleller mellan Camus fiktiva beskrivning och mänsklighetens många olika sätt att reagera i den nu pågående coronakrisen. Existentialisten Albert Camus analys och filosofiska funderingar från 40-talet har helt enkelt klar bäring även i vår tid.

Med språklig exakthet och skarpsinnigt observerande blick presenterar Albert Camus sin berättelse i form av dagboksanteckningar av en till en början anonym berättare och blottlägger samtidigt tämligen skoningslöst såväl mörka som ljusa skrymslen i den mänskliga naturen. Pesten räknas till litteraturhistoriens främsta verk och den anses vara huvudorsaken till att Albert Camus 1957 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att förstå varför för detta är en på alla sätt extraordinär läsupplevelse.