RSS Flöde

Månadsarkiv: juli 2020

Tema Haenel: Det absurdistiska mästerstycket

Postat den

Dags för ett nytt avsnitt av den serie i vilken jag uppmärksammar den fantastiska Adèle Haenel. Denna gång med anledning av att en av mina starkaste bioupplevelser förra året nu blir tillgänglig för svensk publik. Det handlar om den egensinniga, märkliga och djupt fascinerande Deerskin (Le Daim i original) i regi av Quentin Dupieux.

Jag såg den under mitt besök i Paris förra midsommarhelgen och det är film som funnits med i mina tankar sedan dess. Det var något i det vildsinta och absurdistiska genreöverskridandet mellan mörk komedi, drama och skräck – kryddat med filosofiska funderingar kring såväl mans- som konstnärsrollen – som verkligen fångade mig. Lägg därtill storartade insatser av Jean Dujardin och Adèle Haenel i huvudrollerna och känslan av filmisk jackpott framträder än tydligare.

Deerskin är en underhållande, överraskande, olycksbådande, tankeväckande och inte minst mycket rolig film.

Deerskin är berättelsen om medelålderskrisande Georges som i filmens inledning gör sig av med sin gamla jacka och sedan av en person på den franska landsbygden köper en begagnad mockajacka av rådjursskinn för en smärre förmögenhet. Säljaren skickar med en digitalvideokamera som bonus i köpet och Georges tar in på ett litet hotell.

Ganska snabbt märker han att jackan börjar ta över hans liv, till och med till den grad att den talar till honom. Jackan vill vara den enda jackan i världen och George börjar agera för att uppfylla dess önskan. Han börjar också att filma med sin nya kamera och övertygar bartendern på den lokala baren att han är filmmakare. Det visar sig att hon har viss erfarenhet av att klippa film och hon går med på att hjälpa honom att färdigställa filmen.

Utan att veta vad hon kan vänta sig blir hon djupt fängslad av de märkliga och osammanhängande filmsnuttar han levererar till henne och snart är hon indragen i hans värld.

Som beskrivningen skvallrar om är detta inte en film för alla smaker men om du vågar chansa på att ge dig i kast med något annorlunda så kanske du som jag blir rikligt belönad? En varning är dock på plats: Deerskin innehåller en del blodiga splatter-element.

Med sina tidigare filmer har Quentin Dupieux etablerat sig som en regissör med ett helt eget sätt att berätta och rör sig i ett alldeles unikt, absurdistiskt filmuniversum. Med Deerskin når han sin karriärs hittills högsta topp och levererar något som inom ramen för hans sätt att göra film snuddar vid fulländning.

Att han också arbetar inom reklamfilm visar sig i den stilmedvetenhet och visuella utformning han gett filmen. Fotot och klippningen (som han själv står för) osar av en ”style de malade” (som George stolt beskriver sin nya klädstil i filmen).

Deerskin finns nu tillgänglig i Sverige på dvd och vod.

Det grekiska EU-dramat genom Costa-Gavras ögon

Postat den

Går det att göra spänning av ändlösa förhandlingar inom EU? Ja, hyfsat i alla fall om heter Costa-Gavras och är en franskgrekisk smått legendarisk leverantör av politiska thrillers! Den nu 87-årige regissörsveteranens senaste film Adults in the room handlar nämligen om just det. Närmare bestämt förhandlingarna 2015 mellan Grekland och övriga EU gällande villkoren för det ekonomiska räddningspaketet för att hjälpa ett krisande Grekland från att bli helt bankrutt.

Adults in the Room bygger på den karismatiske dåvarande grekiske finansministern Yanis Varoufakis bok med samma namn och ger hans syn på processen som följde efter att han fick det tuffa uppdraget att efter vänsterkoalitionen Syrizas seger i det grekiska nyvalet omförhandla det avtal med tuffa krav på nedskärningar och privatiseringar som Grekland slutit med den så kallade trojkan (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden IMF).

Även om utgången av det hela är välkänd för den som hängde med i nyhetsflödet då det begav sig lyckas Costa-Gavras faktiskt skapa en del spänning, inte bara den som har ett särskilt intresse för europeisk politik och vad som kan ha sagts vid förhandlingsborden.

Bra skådespel och Costa-Gavras hantverksskicklighet räcker en bit på vägen och för att göra Adults in the room till en intressant och sevärd film och när han mot slutet till sist släpper loss den annars stramt hållna berättarstrukturen blir det verkligt intressant. Tyvärr kommer den infusionen lite för sent för den strama och lite teatrala ansatsen i den övriga delen gör att filmen som klockar in på strax över två timmars speltid då hunnit på sina håll trampa lite vatten.

Tajmingen på den svenska biopremiären (förrförra helgen) av denna fransk-grekiska samproduktion kunde dock knappast ha varit bättre eftersom den sammanföll med de långa och tuffa slutförhandlingarna om EU:s långtidsbudget och finansieringen av den inrättade coronastödsfonden. Genom Adults in the room kan man få ett hum om ungefär hur det kan ha sett ut och låtit under de många och långa förhandlingarna.

Litterär pusseldeckare sätter översättaren i fokus

Postat den

Äntligen börjar biograferna att öppna igen så smått och med det följer också biopremiärerna. Den här helgen är det till exempel svensk biopremiär för den franska litterära thrillern Översättarna (Les Traducteurs i original) i regi av Régis Roinsard.

Som titeln antyder placerar den litteraturbranschens kanske mest obesjungna hjältar översättarna i rampljuset. Närmare bestämt nio stycken. Dessa har noga valts ut och samlats i en bunkerliknande byggnad Frankrike där de under rigorösa säkerhetsprotokoll ska till sina respektive språk översätta den efterlängtade tredje och avslutande delen i en global kioskvältare till romanserie.

Den hänsynslöse franska förläggare (spelad av en diabolisk Lambert Wilson i storform) som förvärvat de exklusiva rättigheterna till boken är den ende som känner till den hemlige författarens identitet och delar bara ut ett antal sidor i taget till översättarna som ytterligare ett steg i att hålla säkerheten till ett maximum.

Men trots alla dessa säkerhetsåtgärder sker det omöjliga och katastrofala – ett antal sidor läcker ut och med detta kommer också hotet om att hela boken också ska göra det i fall inte en stor summa pengar betalas. Frågan är bara vem som är läckan?

Allt tyder på att det måste vara någon av de nio översättarna, men vem? Den paranoide förläggaren tänker inte ge sig förrän sanningen kommit fram och fram ska den – till varje pris. Pressen på de nio översättarna blir gradvis högre och högre.

Manuset är smart och bjuder, som den pusseldeckare Översättarna när allt kommer till kritan är, som sig bör på en del överraskande vändningar. Ändå är det märkligt ospännande. Kanske för att det är rätt ont om människor att sympatisera med eller för att berättelsen som korsklipper mellan flera olika tidsplan är lite för invecklad för sitt eget bästa?

Underhållande är det helt klart, men det dominerande känslan hos mig efter att filmen tagit slut är ändå den av potential som slösats bort. Översättarnas främsta förtjänst är nog ändå att den lyfter fram översättarna som yrkesgrupp. Det var inte en dag för tidigt!

För den som vill se något spännande som utspelas i litterära kretsar är fjolårets Mysteriet Henri Pick ett betydligt bättre alternativ.

Tema Haenel: Den franska revolutionen

Postat den

Jag flaggade för det tidigare och nu kände jag att det var dags att sjösätta ett nytt projekt här på BleuBlancRouge. Den här gången går det ut på att sätta strålkastarljuset på en av de starkast lysande stjärnorna på den franska skådespelarhimlen just nu och tillika sin generations kanske vassaste skådespelare: den alltid intressanta och oerhört mångsidiga Adèle Haenel.

Dagen till ära, den franska nationaldagen som det ju faktiskt är, tänkte jag inleda det hela med att skriva om en film som handlar om den Franska revolutionen, Un peuple et son roi från 2018 i regi av Pierre Shoeller. Tyvärr så finns den så vitt jag vet inte utgiven i Sverige men den finns tillgänglig i vissa andra länder under den internationella titeln One Nation, One King.

Un peuple et son roi inleds, passande nog med tanke på dagens datum, mitt under brinnande stormning av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789 – alltså den händelse som gör att just den 14 juli firas som landets nationaldag – och beskriver sedan tiden fram tills att kung Ludvig XVI avrättas.

Det är med andra ord en tumultartad tid i den franska historien som skildras och ett antal kända och för revolutionen viktiga personer passerar revy: Robespierre (spelad av Louis Garrel), Marat (spelad av en sedvanligt intensiv Denis Lavant), Desmoulins och Danton bland andra. Det är lite som en dramatiserad historielektion där vi för följa med i den politiska debatt och process som följde efter att kungen efter folkets resning avhände sig en stor del av makten.

Men Un peuple et son roi är mer än så. Ett handlingsspår rör om ett ungt Parispar (spelat av Adèle Haenel och Gaspard Ulliel) av folket och berättar historien om deras liv i skuggan av revolutionen och deras kamp för att verkligen få de rättigheter och förändringar av samhället som de stridit för.

Det är lite teatralt och högtravande i bland, men hela tiden intressant och bitvis riktigt bra. Med hjälp av den moderna tekniken har man dessutom lyckats väl med att återskapa de dåtida Parismiljöerna. Och Adèle Haenel – hon är såklart sin vana trogen riktigt vass!

Joyeuse fête nationale på dig kära läsare!

Adrenalin, underhållning och tuff action i En förlupen kula

Postat den

Vi har väl alla våra så kallade guilty pleasures? Min är biljaktsfilmer, vilket är lite märkligt eftersom jag aldrig någonsin varit särskilt intresserad av vare sig bilar eller motorer. Jag gissar att det handlar om det rena underhållningsvärdet i att luta sig tillbaka, glömma alla tankar på logik och bara låta sig svepas med i de välkoreograferade actionsekvenser som biljaktsscener oftast är. Lite som en nöjesfältsattraktion där i tv-soffan.

För ungefär en månad sedan släpptes den franska Netflix-produktionen En förlupen kula (Balle perdue i original) i regi av debutanten Guillume Pierret. Den satte jag mig häromdagen ner i tv-soffan för att se i förhoppning om halvannan timmes god underhållning för stunden – och det var exakt vad En förlupen kula levererade.

Det är nämligen en tät, tuff actionthriller om en godhjärtad och talangfull bilmekaniker som råkat hamna på fel sida om lagens råmärken. Efter en misslyckad smash and grab-kupp hamnar han i fängelse men får ett erbjudande om strafflindring mot att han rycker in som mekaniker åt en grupp poliser som arbetar med att stoppa de drogtransporter som sker via snabba bilar genom landet.

Allt går som det ska fram tills att hans mentor blir ihjälskjuten av en korrumperad medlem i teamet och att han själv utpekas som huvudmisstänkt. På flykt är hans enda chans att skaffa fram bevis med såväl skurkar som polis efter sig.

Det är med andra ord en tämligen ordinär och bekant handling som En förlupen kula bjuder på. Men det gör det på ett tajt och hantverksskickligt sätt. Actionsekvenserna är snygga (särskilt en biljaktsscen genom den sydfranska staden Sète är riktigt vass) på ett gammaldags sätt, en bra bit från dagens datorgenererade och ibland själslösa specialeffekter. Logiken är det emellanåt såklart lite si och så med, men det kommer också med genren, men även där tycker jag att man håller sig på rätt sida av vad man som åskådare trots allt kan acceptera.

Guillaume Pierret använder sig dessutom av ett förhållandevis nedtonat berättande som gör att man inte faller i genrens inbyggda överspelsfallgropar. Guillaume Pierret är naturligtvis hjälpt i det arbetet av att ha rutinerade skådespelare som Alban Lenoir, Ramzy Bedia och Nicholas Duvauchelle i rollistan.

Summa summarum så är En förlupen kula en actionrulle som väl uppfyller sitt syfte att underhålla för stunden. Ett bra alternativ om du vill ha något fartfyllt och hyfsat spännande att titta på en slö och regnig eftermiddag eller kväll i sommar.

Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Postat den

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.