En spänningsroman svår att lägga ifrån sig

Den före detta polisen Olivier Norek har seglat upp som en av de stora stjärnorna på den franska kriminalromanhimlen.

Jag har lätt att förstå varför när jag läste hans nyutkomna första till svenska översatta roman Ytspänning (Surface i original) från häromåret.

Olivier Norek skriver nämligen med ett anmärkningsvärt driv i berättandet och ett effektfullt språk, vilket resulterar i att om väl börjat läsa så vill man inte sluta. Med andra ord är det en bok som gjord för sträckläsning.

Dessutom är Ytspänning begåvad med en spännande, intressant och fängslande hjältinna i form av Noémie Chastain. Hon är en tuff polis som leder en grupp inom narkotikapolisen i Paris .

I samband med ett tillslag blir hon dock allvarligt skadad och det vänder upp och ner på hennes tillvaro. Motvilligt låter hon sig för att få en mjukstart på vägen tillbaka kommenderas till ett litet och sömnigt samhälle i den franska södern.

Hon har dock siktet inställt på att så snabbt som möjligt få återvända till Paris igen. Mötet mellan det lantliga och den tuffa och street-smarta parispolisen blir mycket riktigt en kulturkrock.

Men när resterna av ett barn som varit försvunnet i många år flyter upp till ytan i den stora kraftverksdammen vid byn visar det sig snabbt att byn inte alls är så lugn och stillsam som den till det yttre verkar.

Fler gamla hemligheter ligger på lut och snart står set klart för Noémie att flytten till landet i själva verket inneburit en snabb återkomst till den verkliga hetluften.

Ytspänning är en tempostark, atmosfärrik och ständigt överraskande spänningsroman och Olivier Norek är en författare som jag känner att jag vill läsa mer av och jag hoppas att han fortsätter att skriva böcker med Noémie Chastain som hjältinna – helst omgående!

Denna första bekantskap var över alltför snabbt. Ytspänning är som sagt svår att lägga ifrån sig.

French Touch-evangeliet enligt Mia Hansen-Løve

Frankrike har en framskjuten placering inom den moderna klubbmusiken, detta mycket tack vara den rörelse som definierades av den genreöverskridande och banbrytande duon Daft Punk och som har kommit att kallas French Touch.

Det var en rörelse som startade bland unga franska discjockeys som vid början av nittiotalet förälskade sig i den i USA framväxande house- och technomusiken och som började göra sin egen version av musiken de älskade, men då med en fransk touch.

Den franska filmen Eden från 2014 i regi av Mia Hansen-Løve (och som är en av de filmer som du just nu kan se på SVT Play i sommarens satsning på film av kvinnliga regissörer) handlar om framväxten av French Touch, berättad genom av dessa discjockeys historia.

Paul, som han heter i filmen, är en fiktiv karaktär men baseras på Mias bror Sven som var aktiv som discjockey under tiden som skildras. Han har också varit med och skrivit filmens manus.

Vi får följa honom och hans karriär som discjockey under ett drygt decennium från 1992 och framåt. Det är en berättelse om att fullfölja sina drömmar och priset som följer med förverkligandet av dessa.

Det är en på samma gång pulserande och livsbejakande men också melankolisk film, fylld av låtar från då det begav sig – och i utkanten av berättelsen, men ändå i kärnan av den, figurerar Guy-Man och Thomas från Daft Punk. Ska man berätta historien om den moderna franska elektroniska musiken går det helt enkelt inte att komma runt dem.

På minuskontot när det gäller Eden skulle jag säga att speltiden får sättas upp. Lite drygt två timmar är lite för långt för berättelsen i denna form. Här finns några scener som går på tomgång och som med fördel kunde ha kortats eller klippts bort. Men sevärd är den definitivt – och en musikalisk nostalgikick för oss som var med när det begav sig.

Oemotståndlig feelgood med djup, värme och härlig Parisatmosfär

Den franske författaren Marc Levy är sedan länge stor stjärna på hemmaplan. Sett i rena försäljningstal har han ingen inhemsk överman i modern tid och han finns översatt på ett fyrtiotal språk och hans böcker har nått stora framgångar i vissa andra länder, men i Sverige har han aldrig fått något genombrott.

Succédebuten Et si c’était vrai… från 2000 gavs ut på svenska under titeln Om det ändå vore sant året efter och även uppföljaren Oú es tu? från 2001 fick en svensk utgåva under titeln Var är du? 2003. Ingen av dem gjorde något större väsen av sig här och sedan har det varit stopp i den svenska utgivningen av hans böcker på svenska. Till förra hösten vill säga då hans roman Elle et lui från 2015 gavs ut här under titeln PS från Paris.

Förhoppningsvis får fler här upp ögonen för hans medryckande författarskap nu för det är det värt. Och PS från Paris är en lysande väg in i det för visar han sig från sin allra bästa sida. Det här är i mina ögon feelgood av allra högsta märke, toppenbra som sällskap i hängmattan, hammocken eller vilken favoritläsmöbel du nu än må ha så här när sommaren visar sig från sin finaste sida. Eller för all del att kura ihop sig med inne under en regnig dag för den delen.

Marc Levy skriver som med lätt hand och mycket medryckande. Oftast med ett stråk av smärta i klangbotten men på et sätt som ändå för läsaren att sitta med ett leende på läpparna. Det är feelgood vi pratar om och med det följer självklart ett viss mått av förutsägbarhet men Marc Levy har ett välutvecklat sinne för att krydda denna förutsägbarhet med en hel del oväntade historieförvecklingar också. I PS från Paris lyckas han extra bra med det.

För att vara feelgood har PS från Paris även ett oväntat karaktärsdjup och några vändningar i berättelsen är direkt gripande. Grundstoryn är enkel. Den kända brittiska skådespelaren Mia som när hennes nya film just ska ut ledsnar på livet i London med sin otrogne man – och tillika hennes motspelare i filmen – och tar sin tillflykt till en restaurangägande vän i Montmartre för att komma undan allt vad hennes kändisskap heter.

I Paris bor sedan några år den amerikanske författaren Paul som hankar sig fram men som ännu inte nått någon större succé. Förutom i Sydkorea av alla ställen. Han har dessutom ett långdistansförhållande med sin sydkoreanska översättare. Nu vill Pauls förläggare att han ska åka till Sydkorea för en promotionturné men den flygrädde Paul tvekar.

De lever väldigt olika liv men via vänners försorg och en dejtingsida på nätet är deras vägar, de själva ovetande om det, på väg att korsas och med det tar deras ny en ny riktning.

Det är svårt att komma förbi den brittiska succéfilmen Notting Hill som referens och med tanke på att vi då pratar om en av de bästa och mest populära romantiska komedierna på film någonsin är det egentligen inget annat än ett gott betyg för PS i Paris. Det här är nämligen ingen billig eller blek kopia.

PS i Paris är lika välskriven, med lika älskvärda karaktärer och ett liknande driv i berättelsen. Med den avgörande skillnaden att den genuina och oemotståndliga atmosfär den är sprängfylld av inte är av den londonska hipsterstadsdelen utan det mer kitschiga men charmiga parisiska Montmartre.

Den här boken var det verkligen ett sant nöje att läsa!

Vardas Lyckan är en lycka att se

I sommar sätter SVT i en lovvärd satsning fokus på film av kvinnliga regissörer. Ett femtiotal utvalda långfilmer och en omfattande dokumentärserie av filmvetaren Mark Cousins kommer att visas och i det första omgången som redan finns tillgänglig på SVT Play hittar man inte mindre än fyra franska filmer: Ett hus i Marocko av Laïla Marrakchi, Eden av Mia Hansen-Løve, Jag är Agnès Varda! (Varda par Agnès) från 2018 och Min lycka (Le Bonheur) från 1965 av Agnès Varda.

I det här inlägget tänkte jag lyfta fram den sistnämnda för det är en film som du för allt i världen inte bör missa. Min lycka är i mitt tycke en av legendaren Vardas bästa filmer och det vill inte säga lite. Lekfull och mjuk till formspråket, Varda var trots allt en del av den då mycket livfulla franska nya vågen, men djupt fängslande till innehållet.

Den är storartat filmad av fotograferna Claude Beausoleil och Jean Rabier och innovativt klippt av Janine Verneau, men den visionära iscensättningen är helt och hållet Varda. Här syns den knivskarpa blicken för detaljer och det påhittiga sättet att använda färgskalan som vi också kännetecknar från hennes dokumentärer. Det synnerligen musikaliska berättandet i filmen förstärks av Vardas utmärkta sätt att använda Mozarts Adagio och fuga in C-moll – KV 546 och Klarinettkvintett i  A – KV 581 som soundtrack.

Själva handlingen är enkel. Vi får följa snickaren François som lever i ett lyckligt äktenskap med fru och två barn. Trots det inleder han ett förhållande med postkassörskan Emelie. François tänker att han kan älska både sin fru och Emelie och att den dubbla lyckan ska gagna alla.

Med lättsam hand och psykologiskt djup tar sig Varda an sin för sin tid synnerligen subversiva berättelse. Filmen hyllades, den vann till exempel Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin, men orsakade upprörda känslor på grund av sitt ämne. Många av de frågor den ställer känns relevanta även för vår samtid.

Min lycka är ett mästerverk som den som intresserar sig för fransk filmhistoria bör se. För mig var det i alla fall en ren lycka att se om den igen efter många år.

Lekfull och erotisk modern tolkning av Snövit

Den i Luxemburg födda filmaren Anne Fontaine har en brokig skara filmer bakom sig och karriären innehåller toppar såväl som dalar. Som en liten illustration till det har jag till exempel här på BleuBlancRouge tidigare skrivit om en lyckad (Coco – Livet före Chanel) och en smärre katastrof (En bohem i Paris).

För några veckor sedan släpptes hennes senaste film Vit som snö (Blanche comme neige i original) på svenska Netflix och den visar fortsatt prov på att hon är en regissör som inte vill stelna i en form. Det är nämligen, som titeln antyder, en tolkning av bröderna Grimms berömda saga om Snövit. En modern, feministisk och erotisk sådan.

I Anne Fontaines version är Snövit en ung kvinna vid namn Claire som arbetar på ett lyxhotell i Schweiz. Hotellet drivs av hennes styvmor Maud och när hon får reda på att hennes partner Bernard är förälskad i Claire vill hon röja sin yngre rival ur vägen. Hon ordnar så att Claire ska försvinna för gott men det bär sig inte bättre för Maud än att Claire lyckas fly från sina tilltänkta baneman och får skydd i ett hus i skogen invid en pittoresk bergsby. Nykomlingen Claire sätter hjärtat i brand för sju olika män i byn och lever tillsammans med dem ut sina begär. Men i vassen lurar alltjämt Maud.

Ramarna från bröderna Grimms berättelse är som ni förstår på min beskrivning intakt men inom dessa tar Anne Fontaine ut svängarna rejält och blandar friskt tonläge och inslag av såväl komedi som thriller och däremellan en hel del erotiska inslag. Resultatet blir en film alls inte utan förtjänster men också en aning splittrad och sökande efter sin identitet.

Lekfullheten blir emellanåt lite väl tilltagen och det går ut över filmen på så vis att det inte alltid är så lätt att ta den på allvar och att vissa scener rentav blir lite löjeväckande.

Men en hel del är som sagt bra också. Fotot håller genomgående hög kvalitet och Anne Fontaine utnyttjar de dramatiska möjligheterna i de hissnande bergsomgivningarna till fullo. Lou de Laâge är charmig och medryckande i rollen som Claire och Isabelle Huppert är…ja, Isabelle Huppert, i rollen som styvmodern. Alltid intressant och bra, men jag kan heller inte helt skaka av mig en viss känsla av hon här är lite type castad och lite grand framstår som en kopia av sig själv.

I mindre roller syns utmärkta och meriterade skådespelare som Charles Berling, Benoît Poelvoorde och Vincent Macaigne. Alla skiner av spelglädje och det märks att alla har roligt i sina rolltolkningar men i bland blir lekfullheten även på den fronten lite väl tilltagen.

Så för att återknyta till det inledande resonemanget kring den skiftande kvaliteten i Anne Fontaines filmografi så placerar sig Vit som snö någonstans i mellanmjölksland. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.

Viva la Diva!

Dags för en liten tur längs minnenas allé igen. I mitt långsamt framåtskridande projekt att se om de där filmerna som skapade den frankofil jag nu är har jag nu nått fram till Jean-Jacques Beineix kultförklarade debutfilm Diva från 1981.

En film som på sin tid bröt ny mark och inledde den våg av franska filmer som så småningom kom att samlas under rubriken Cinéma du look. De var gjorda av unga regissörer som i en sorts motreaktion till den tämligen naturalistiska stil som fransk sjuttiotalsfilm dominerats av lät sig inspireras och influeras av estetiken från reklamfilm och musikvideor.

Det var en stil som initialt låt oss säga inte mottogs med öppna armar av dåtidens kritiker. Många av filmerna sablades ner av de franska kritikerna, inte minst Diva. Någon omedelbar succé blev den heller inte men efter ett tag började ryktet om den spridas och publiken visade sig älska den och i dag räknas den, med rätta, som en klassiker. Och även etablissemanget föll till slut för den. Den fick motta ett antal Césarstatyetter vid 1982-års gala, bland annat för bästa debutfilm och bästa foto.

Det sistnämnda synnerligen välförtjänt. Genrenamnet Cinéma du look myntades inte av en slump, även om det var menat i viss nedsättande ton, filmerna var ofta visuellt bländande och Philippe Rousselots foto i Diva satte standarden direkt. Här bjuds på på fantastiska bildkompositioner, vackert fångade Parismiljöer och en jaktsekvens genom metron så svettig att den tar andan ur tittaren än i dag.

I Diva sätts också direkt en av genrens verkliga kännetecken på plats, den halsbrytande blandningen mellan hög- och popkultur. I centrum för handlingen står den unge operaälskande brevbäraren Jules. Hans allra största idol är divan Cynthia Hawkins, som konsekvent vägrar att låta sig inspelas. Vid en konsert i Paris spelar dock Jules i smyg in hennes framträdande, ovetandes om att två ljusskygga figurer i publiken upptäcker vad han håller på med. De vill mycket gärna lägga sina händer på inspelningen.

Det vill sig inte heller bättre att han ute på jobb ovetandes får ett kassettband nerstoppat i sin postväska. Det är en kvinna som innan hon dödas av två skumma män som jagar henne lägger kassetten, som innehåller material som kan avslöja en kriminell komplott, i hans väska. Snart finner sig Jules jagad av såväl kriminella element som polis och hans liv är i fara.

Det var rätt länge sedan jag såg Diva senast och jag var lite fundersam kring om den skulle göra lika starkt intryck på mig denna gång. Den gjorde som sagt väldigt starkt intryck på mig när jag mot slutet av åttiotalet såg den för första gången, men att det stiliserade och coola berättandet som knockade tonåringen då skulle behålla sig kraft på den medelålders mannen nu kändes långtifrån självklart. Men det gjorde den verkligen.

Jag satt som uppslukad inför det som utspelades framför mina ögonen den här gången också. Atmosfären, bildspråket, stilen, de coola rollfigurerna och inte minst musiken håller så hög klass att det som då var avantgarde och bandbytande men nu på sätt och vis är en aning daterat ändå fängslar och fascinerar. Diva må fylla 40 år nästa år, men det är en synnerligen spänstig, fräsch och ungdomlig fyrtioåring vi pratar om!

Jazz och socialrealism i The Eddy

I dag ska det handla om en tv-serie här på BleuBlancRouge, den fransk-amerikanska Netflixserien The Eddy närmare bestämt. En serie som släpptes för en knapp månad sedan och som jag hade stora förväntningar på. Förväntningar som inte helt infrias, men bra är den.

The Eddy utspelas i och kring en jazzklubb med samma namn i Paris. Den drivs av den amerikanske, före detta jazzmusikern Elliott tillsammans med den franske vännen Farid. Farid tar hand om det mesta av bardriften medan Elliott främst ägnar sig åt att coacha klubbens husband som han försöker fixa ett skivkontrakt åt. Elliotts liv ska dock snabbt bli mycket komplicerat.

Han har just gjort slut med bandets sångerska och relationen mellan dem är kylig. Dessutom anländer hans struliga tonårsdotter på oväntat besök och så får han reda på att Farid utan hans vetskap blandat in kriminella och ljusskygga element i driften av baren. Och som om det inte var nog sker dessutom ett mord utanför klubben. Elliott försöker navigera sig genom ett allt mer kaosartat liv samtidigt som han fortsätter att kämpa för att bandet ska få det att lossna.

Och serien The Eddy utvecklar sig till en av jazzmusik tonsatt blandning av socialrealistiskt drama och kriminalfilm. En blandning som lyfter allra mest i de två första avsnitten som är regisserade av La la Land-regissören Damien Chazelle. Musikaliteten i hans bildspråk och berättande är som klippt och skuret för detta.

De övriga sex avsnitten (regisserade av tre andra regissörer) håller inte riktigt samma höga nivå, men ointressant blir The Eddy aldrig. Det är det på tok för talangfulla människor inblandade för att det ska kunna bli. Bakom kameran har bland andra Houda Benyamina som regisserade prisbelönta Divines och Laïla Marrakchi som tidigare bland annat regisserat avsnitt av den briljanta franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes) stått och i rollistan syns välmeriterade skådespelare som Leïla Bekhti, Tahar Rahim och Joanna Kulig.

Den sistnämnda som slog igenom i den polska filmen Cold War sjunger också mycket förtjänstfullt i husbandet som i övrigt består av verkliga jazzmusiker, bland annat än verklig personlig favorit inom modern jazz i form av saxofonisten Jowee Omicil (kolla upp hans skivor under eget namn!).

The Eddy är svängig, välagerad och emellanåt direkt briljant. Tyvärr så känns det dock som att manuset inte är helt genomarbetat och de olika regissörerna stilar gör att berättandet spretar då och då. Men jag ser gärna att det blir en säsong till, för jag vill gärna veta och höra mer om det här persongalleriet.