Den extraordinära situation som vi lever i under den pågående coronapandemin tvingar fram nya lösningar för biobranschen. Ett exempel är den nu bioaktuella franska filmen Proxima. Med få öppna biografer till buds så släpptes den samtidigt på bio och på vod. Har du möjlighet att se den på bio så rekommenderar jag det starkt, liksom att se filmen överhuvudtaget för den är riktigt bra.
Proxima som fick sin franska biopremiär i höstas är regisserad av den mycket intressanta regissören och manusförfattaren Alice Winocour. Efter två mycket lovande långfilmer får hon nu med sin tredje in en riktig fullträff!
Det är en suveränt välspelat, känsligt regisserat och gripande drama hon fått till. Proxima handlar om rymdingenjören Sarah. Hon har ända sedan hon var liten drömt om att bli astronaut och att få åka ut i rymden. Nu är drömmen på väg att slå in. Hon blir erbjuden att delta i ett årslångt projekt på den internationella rymdstationen ISS. Hon tackar ja och bereder sig på den oerhört tuffa träning som hon först måste genomgå innan rymdfärden.
Men den uppfyllda livsdrömmen kommer med ett pris. Hennes åttaåriga dotter Stella är av förklarliga skäl inte alls glad över att behöva vara skild från sin mamma under så lång tid och Stellas pappa, ex-maken Thomas, har sina funderingar kring uppdraget att vara pappa på heltid.
Sarah inleder den tuffa träningen med står målmedvetenhet men måste kämpa mot de manliga astronautkollegornas förutfattade meningar kring att ha med en kvinna på det krävande uppdraget och samtidigt också med de kval och tankar hon har inför att lämna sin dotter under så lång tid.
Själva bildberättandet är observerande på gränsen till dokumentärt, men definitivt inte utan stunder av rörande och poetiska sekvenser och fotot är magnifikt. Med dessa lågmälda medel borrar sig Alice Winocour djupt in i sina rollfigurers inre och manuset öppnar ett psykologiskt bråddjup som verkligen känns.
Eva Green gör vad som nog för ses som sitt livs roll som Sarah. Hon lyckas kombinera enorm styrka med spröd skörhet i sitt uttryck och samspelet med Zélie Boulant, som är ett fynd i rollen som Stella, är fantastiskt. Deras relation framträder så känsligt och helt naturligt, utan en enda falsk ton. Och det är i samspelet mellan mor och dotter som filmens kärna och bultande hjärta finns. Finstämt och gripande.
Proxima är känslostark, vacker och hela tiden fascinerande. En toppfilm helt enkelt, dessutom en sådan som man bär med sig i tanke och hjärta långt efter att eftertexterna slutat rulla.
BleuBlancRouge 