Frankofiliskolan del 20: Språkförbistringen

Nu går frankofiliskolan i mål. Och denna den avslutande delen ska såklart handla om den mest sedda frankofona filmen på bio i Frankrike någonsin. Med sina 20,5 miljoner sålda biljetter har den bara Titanic framför sig i statistiken över de mest sedda filmerna överhuvudtaget i Frankrike.

Det handlar om en film som blev ett veritabelt fenomen i Frankrike men som på våra breddgrader vad jag vet enbart nådde begränsad spridning på någon av filmkanalerna på tv. Framgångarna gick dock inte helt obemärkta utanför Frankrikes gränser. I Italien gjordes till exempel en nyinspelning och dessutom en uppföljare till den (något som ännu inte skett i Frankrike).

Nog för att mannen bakom filmen, skådespelaren och regissören Dany Boon, redan var ett etablerat namn men jag tror ända att de flesta inblandade i produktionen blev överraskade över de enorma framgångar filmen skördade. Framgångar som i ekonomiska termer kan illustreras med att de cirka 110 miljoner kronor som satsades på att spela in filmen renderade intäkter på drygt 1,6 miljarder!

Filmen i fråga: Bienvenue chez les Ch’tis (I en annan del av Frankrike var titeln som den tv-visades under här) från 2008. Den handlar om posttjänstemannen Philippe (spelad av Ked Merad). Han arbetar på ett kontor i de inre delarna av Provence, men han och framförallt hans fru vill att han ska få till stånd en flytt till ett kontor någonstans vid Medelhavskusten.

Philippe är beredd att göra vad som helst för att få förflyttningen till stånd och det gör han också. Han tar till ett fult knep men blir påkommen och som straff får han visserligen en förflyttning, men i stället för till solen och sydkusten blir han stationerad som kontorschef i Bergues mellan Dunkerque och Lille i departementet Nord. En del av Frankrike med en stark klichébild kring sig som kall, ogästvänlig och där invånarna pratar en obegriplig rotvälska till dialekt.

Nedslagen till sinnet och befarande det värsta ger sig Philippe av, hustrun vägrar att flytta med och stannar i Provence med sonen, och det första mötet med sin nya hembygd blir därefter. Det blir en kulturchock för Philippe och de nya kollegorna är inte heller överförtjusta över sin nya chefs beteende. Men bit för bit börjar det hända saker lättar upp situationen.

Bienvenue chez les Ch’tis är en godhjärtad och varm, men också förutsägbar, komedi. En anledning till att den nått i särklass störst framgång hemma i Frankrike och i vissa andra frankofona länder är att en hel del av humorn inte är så lättöversatt till andra språk. En hel del av den ligger på språklig nivå och handlar om Philippes besvär att få grepp om den, i ärlighetens namn, rätt egensinniga och lite svårbegripliga dialekt som pratas i nordvästra Frankrike. Och när komiken inte handlar om språkförbistringar så tar den ofta avstamp i andra regionala skillnader.

Men Bienvenue chez les Ch’tis är långtifrån obegriplig för dem som inte har ett intresse för eller kunskap om skillnader i franska dialekter och sedvanor. Oväntad vänskap och vikten av ett öppet sinne är andra centrala teman i filmen och de är ju universella. Bra skådespelare som håller de mest farsartade elementen i schack och en genomgående fin komisk tajming hjälper också till.

Med frankofiliskolan nu i mål kommer jag inom kort att lansera en nytt underprojekt här på BleuBlancRouge, men mer om det senare.

Anna Gavalda tillbaka där hon började

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag skriva några rader om en bok igen. Mitt läsande har tagit fart de senaste veckorna och en av de böcker jag plockade upp ur att läsa-högen var Anna Gavaldas senaste Jag vill berätta något för dig (Fendre l’armure i original).

Det är Anna Gavaldas första novellsamling sedan den lysande debuten Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (Je voudrais que quelq’un m’attande quelque part i original) från 1999 (på svenska 2004). Eftersom jag verkligen älskade den förra novellsamlingen så har jag sett fram emot att hon någon gång skulle återvända till novellformatet, så Jag vill berätta något för dig var efterlängtad.

Inte för att det skulle vara något större fel på den, och det är det inte heller, men mina förväntningar kom lite på skam. Förmodligen för att de helt enkelt var för höga efter Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den språkliga exaktheten och udden saknas denna gång och nivån i de sju sinsemellan rätt olika novellerna varierar. Men några av dem bjuder absolut på guldkorn och snygga formuleringar.

I den mån det finns någon sammanhållande länk mellan berättelserna så skulle det kanske vara saknad och längtan. Originaltiteln Fendre l’armure är ett franskt uttryck som betyder ungefär att visa sina brister eller att visa personen bakom fasaden. Och det är i mångt och mycket personerna i novellerna gör.

De sju novellerna varierar i stämningsläge och personligen är jag mest förtjust i de mörkaste, men även genom de sprickorna i fasaden sipprar lite ljus. Men jag hade gärna sett lite mer värme i skildringarna också. Anna Gavaldas texter har alltid innehållit sin beskärda del av smärta och mörker, men också värme – en kombination som var extra tydlig i hennes bästsäljare Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble c’est tout).

I Jag vill berätta något för dig är den där värmen inte alls lika tydlig, tyvärr.

En ordens mästare har gått ur tiden

I helgen kom det sorgliga beskedet att ännu en tungviktare inom fransk film gått ur tiden. Denna gång handlar det om Jean-Loup Dabadie som i rollen som manusförfattare låg bakom en lång rad av fransk films största succéer och mest omtalade filmer under främst sjuttio- och åttiotalen.

Förutom filmmanus och dialoger var han också verksam som journalist, dramatiker och roman- och textförfattare också och hans framgångar och mångsidighet gav honom en plats i den franska akademien. Jean-Loup Dabadie blev 81 år gammal.

För att hylla honom tänkte jag skriva några rader om ett av hans många samarbeten med mästerregissören Claude Sautet, filmen Vänner emellan (Vincent, François, Paul et les autres) från 1974. Jag tänkte att den passar extra bra eftersom det blir ytterligare ett tillfälle att hylla skådespelaren Michel Piccoli vars dödsbesked vi ju också nåddes av förra veckan.

Michel Piccoli spelar nämligen en av huvudrollerna vid sidan av Yves Montand och Serge Reggiani. De spelar titelns François respektive Vincent och Paul. I viktiga biroller syns dessutom Stéphane Audran och en ung Gérard Depardieu. Så det vilar tung stjärnglans över ensemblen.

Vänner emellan handlar om de tre titelpersonerna som alla är inne i någon form av medelålderskris och vi får helt enkelt följa dem under en tid då de brottas med sina respektive problem i livet. Det handlar om relationer, pengaproblem och prestationsångest. Men också om den djupa vänskapen mellan dem, även om den också sätts på prov när de på var sitt håll krisar.

Jean-Luop Dabadies manus är välskrivet och fullt av de för honom typiska dialogerna med naturlig tonträff och Claude Sautet, i Sverige mest känd för nittiotalsfilmen Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver) omsätter det varsamt, med sin typiska värme och känsliga personregi. Stilmässigt är filmen förankrad i sitt tidiga sjuttiotal, men innehållsmässigt känns den modern.

Dabadies ord och Sautets regi tas sedan om hand av den synnerligen kompetenta ensemblen. För vilket skådespelande vi bjud på i Vänner emellan. Och allra bäst är Yves Montand som verkligen glänser i varje scen han är med i.

Vänner emellan är en i dag tyvärr lite bortglömd pärla i den franska filmfloden.

Au revoir, Jean-Loup Dabadie!

Livsdrömmar och saknad i vackra Proxima

Den extraordinära situation som vi lever i under den pågående coronapandemin tvingar fram nya lösningar för biobranschen. Ett exempel är den nu bioaktuella franska filmen Proxima. Med få öppna biografer till buds så släpptes den samtidigt på bio och på vod. Har du möjlighet att se den på bio så rekommenderar jag det starkt, liksom att se filmen överhuvudtaget för den är riktigt bra.

Proxima som fick sin franska biopremiär i höstas är regisserad av den mycket intressanta regissören och manusförfattaren Alice Winocour. Efter två mycket lovande långfilmer får hon nu med sin tredje in en riktig fullträff!

Det är en suveränt välspelat, känsligt regisserat och gripande drama hon fått till. Proxima handlar om rymdingenjören Sarah. Hon har ända sedan hon var liten drömt om att bli astronaut och att få åka ut i rymden. Nu är drömmen på väg att slå in. Hon blir erbjuden att delta i ett årslångt projekt på den internationella rymdstationen ISS. Hon tackar ja och bereder sig på den oerhört tuffa träning som hon först måste genomgå innan rymdfärden.

Men den uppfyllda livsdrömmen kommer med ett pris. Hennes åttaåriga dotter Stella är av förklarliga skäl inte alls glad över att behöva vara skild från sin mamma under så lång tid och Stellas pappa, ex-maken Thomas, har sina funderingar kring uppdraget att vara pappa på heltid.

Sarah inleder den tuffa träningen med står målmedvetenhet men måste kämpa mot de manliga astronautkollegornas förutfattade meningar kring att ha med en kvinna på det krävande uppdraget och samtidigt också med de kval och tankar hon har inför att lämna sin dotter under så lång tid.

Själva bildberättandet är observerande på gränsen till dokumentärt, men definitivt inte utan stunder av rörande och poetiska sekvenser och fotot är magnifikt. Med dessa lågmälda medel borrar sig Alice Winocour djupt in i sina rollfigurers inre och manuset öppnar ett psykologiskt bråddjup som verkligen känns.

Eva Green gör vad som nog för ses som sitt livs roll som Sarah. Hon lyckas kombinera enorm styrka med spröd skörhet i sitt uttryck och samspelet med Zélie Boulant, som är ett fynd i rollen som Stella, är fantastiskt. Deras relation framträder så känsligt och helt naturligt, utan en enda falsk ton. Och det är i samspelet mellan mor och dotter som filmens kärna och bultande hjärta finns. Finstämt och gripande.

Proxima är känslostark, vacker och hela tiden fascinerande. En toppfilm helt enkelt, dessutom en sådan som man bär med sig i tanke och hjärta långt efter att eftertexterna slutat rulla.

Föraktet – en omistlig klassiker och en legendars genombrott

I dag nåddes vi av det sorgliga beskedet att Michel Piccoli, en av fransk films verkligt stora, gått ur tiden 94 år gammal. Förutom roller i en bra bit över 200 filmer gjorde han sig också ett namn som regissör, författare och musiker. Och hans aktiva karriär som skådespelare blev lång, så sent som 2011 hyllades han unisont för sin synnerligen vitala huvudroll i Nanni Morettis Vi har en påve! och det som blev hans sista spelfilmsroll skedde 2014.

Allra främst förknippas han kanske med sin långa och framgångsrika samverkan med Luis Buñuel och mitt första möte med honom var i Jacques Rivettes mästerverk Den sköna satmaran (La belle noiseuse), en av de där filmerna som betydde enormt mycket för mig och skapade den frankofil jag är idag.

Den ska jag med glädje återkomma till vid annat tillfälle för i denna min minnestext över Michel Piccoli tänkte jag lyfta fram det som blev hans genombrott. Och vilken film vi pratar om! Otaliga är de rankingar i vilken den placerats som en av de absolut bästa franska filmerna någonsin. Jag talar om Föraktet (Le mépris) i regi av Jean-Luc Godard från 1963 (till svenska biografer nådde den först tre år senare).

Föraktet är en i sanning märkvärdig film och på sant Godard-vis öppnar den för en mängd olika tolkningar. Grundstoryn i sig är enkel nog. En fransk manusförfattare (Piccoli) anlitas av en skrävlande amerikansk producent (Jack Palance) för att skriva om manuset till en pågående filmatisering av Odyssén. Men när han tackar ja visar det sig vara början på slutet för hans äktenskap. Under filmarbetet börjar han och hans hustru (Brigitte Bardot) snabbt glida från varandra och deras äktenskap sakta men säkert brytas ner.

Under den tämligen raka berättelsen finns som sagt många bottnar och flera sätt att läsa filmen. Det centrala, melankoliska relationsdramat är såklart ett men det går samtidigt också att se den som en satir över filmskapandet och konstnärens roll, en kritik av kapitalismen och en sorts bildsatt inlaga över Godards egna teorier kring vad bra film är och ska vara. Bland annat. Föraktet är en film som varit föremål för otaliga djupanalyser och teorier kring och som fortsätter att fängsla och fascinera än i dag.

Självklart finner man i Föraktet som i i stort sett alla Godards filmer blinkningar och influenser till filmhistorien, han inledde trots allt sin karriär som filmvetare och kritiker. Här spelar till exempel den legendariske tyske regissören Fritz Lang en metaversion av sig själv i rollen som regissör av Odyssén.

Rollbesättningen är överlag klockren, även om ingen av de inblandade egentligen var förstavalen för rollerna. Berättelserna om vedermödorna kring inspelningen av Föraktet är lika många som de om filmen i den. Michel Piccoli och Brigitte Bardot gör bägge mycket starka rolltolkningar, den senare kan till och med sitt livs starkaste, och Palance och Lang är perfekta i sina.

Fotot av nya vågen-favoriten och mästaren Raoul Coutard är lysande och Godards användande av scenografin och arkitekturen i den lägenhet där huvudrollsparet bor är vida hyllat och omtalat. Den här filmen går helt enkelt inte att gå förbi om man har ett intresse för fransk filmhistoria. Eller filmhistoria överhuvudtaget för den delen eftersom Godard och hans kollegor i den franska nya vågen revolutionerade filmberättandet på ett sätt som vi ser spår av än idag. Och Föraktet är och förblir ett av den nya vågens riktiga portalverk.

Au revoir, Michel Piccoli!

Gabin, Carné och Arletty – och en air av Paris

Den 17 maj på BleuBlancRouge är som bekant Jean Gabin-dagen, av den enkla anledningen att det var på denna dag som denna en av mina verkliga skådespelarfavoriter en gång i tiden föddes.

Varje år på denna dag skriver jag om någon av de drygt 100 filmer som denna gigant inom fransk film hann medverka i under sin långa karriär.

I år blir det om en lite mindre känd film, nämligen L’air de Paris från 1954. Men även om filmen i sig är mindre känd så saknar den sannerligen inte stjärnglans. Den regisserades av mästaren Marcel Carné och i en av de övriga ledande rollerna syns Arletty.

De tre hade samarbetat med stor framgång redan 1939 i klassikern Dagen gryr (Le jour se lève) och förhoppningen var såklart att denna film skulle upprepa den succén.

Så blev det dock inte riktigt. Kanske mest för att en viktig fjärde pusselbit saknades. Carnés långa och mycket framgångsrika sammarbete med manusförfattaren Jacques Prévert var över och utan Préverts manus saknades någonting i Carnés filmer, så också i L’air de Paris.

Men trots att Carné aldrig lyckades hitta en lika bra manusförfattare att jobba med så blev hans filmer aldrig ointressanta, även det applicerbart på L’air de Paris. För han hade ju hela tiden sin varma humanism i berättandet och sitt vackra bildspråk att falla tillbaka på.

Det senare är en av de främsta anledningarna till att se L’air de Paris, för här finns en hel del fantastiskt filmade sekvenser och synnerligen vackra bilder från ett svunnet Paris. Sedan går det ju inte gärna att  misslyckas med så duktiga skådespelare som Jean Gabin och Arletty att tillgå heller.

Här spelar de ett lätt bedagat par. Han är gammal boxare som drömmer om att som tränare hitta ett guldkorn som han kan träna upp till mästare och på så vis komma tillbaka till de egna glansdagarna igen, medan hon vill att han ska dra sig tillbaka och att de ska lämna Paris och flytta hem till hennes hemtrakter på rivieran.

När så det där möjliga guldkornet dyker upp i form av en fattig och lite impulsiv järnvägsarbetare växer hans hopp, men hon försöker sätta käppar i julen så att han ska misslyckas och de ska kunna dra sig tillbaka. Och den unga potentiella stjärnan lockas å andra sidan av vad storstaden har att erbjuda i form av den stora kärleken.

L’air de Paris har några riktigt starka stunder men brister på manussidan. Jacques Sigurd, som skrivit manuset denna gång, är inte i närheten av sin namne Prévert kvalitetsmässigt och som helhet har filmen svårt att riktitgt gripa tag. Det känns lite som att Sigurd inte riktigt vet vad han vill berätta och manusmässigt flyter det liksom ut i kanterna.

Men även om L’air de Paris kvalitetsmässigt skuggas rejält av exempelvis Dagen gryr och Dimmornas kaj (Le quai des brumes) så är den klart sevärd. Marcel Carné var som sagt en mästare och han höll en synnerligen hög lägstanivå i sitt filmande. Och den är intressant att se ur ett filmhistoriskt perspektiv som en sorts brygga mellan den poetiska realismen och den nouvelle vague som skulle komma, det vill säga mellan den franska filmens två kanske enskilt största epoker.

En nybliven 35-åring bestående av tidlösa melodier

I dag den 10 maj fyller ett av mina absoluta favoritalbum 35 år och det tänkte jag uppmärksamma med några rader här på bloggen. Det handlar om den franska gruppen Indochines tredje album som kort och gott fick heta 3. Ett album som grundlade bandets starka status hemma i Frankrike och som nådde respektabla 20 000 sålda exemplar här i Sverige. Framgångar som ledde till att bandet faktiskt genomförde en miniturné i Skandinavien.

Indochine hade haft stora framgångar med sina två tidigare album (det föregående Le péril jaune var min port in i frankofilin) men det var med albumet 3 som gruppen på sätt och vis hittade sitt rätta jag. Soundet är mognare, melodierna mer utmejslade och produktionen och arrangemangen snyggare. Dessutom var det här som frontfiguren och textförfattaren Nicola Sirkis verkligen fann sin stil och började ta sig an de ämnen och teman som han sedermera oftast rört sig kring.

Musiken stod vid denna tid alltjämt originalgitarristen Dominique Nicolas för och även han hade till detta album tagit stora steg framåt och nådde här sin formtopp. 3 är helt enkelt gruppens mästerverk under dess första, New Wave-inspirerade, period. Ljudbilden är kanske lätt daterad och fast förankrad i sitt åttiotal, men melodierna är tidlösa och är lika vassa nu 35 år senare.

3 är ett album som jag och, vågar jag påstå, i stort sett alla andra Indochine-fans håller väldigt nära hjärtat. Det innehåller inte mindre än fem av bandets mest populära låtar. Låtar som är frekvent förekommande och bejublade på bandets konserter än i dag.

Jag talar om 3ͤ  sexe, Canary Bay, À l’assaut (des ombres sur l’O), Trois nuits par semaine och Tes yeux noirs, en synnerligen imponerade kvintett popsånger som många andra band inte kommer i närheten av under en hel karriär. De flesta av dem med suggestiva texter kring sexualitet.

3ͤ  sexe som blev en enorm framgång har blivit en sorts hymn för sexuell tolerans och rätten att vara sig själv, Canary Bay handlar om lesbisk kärlek, Trois nuits par semaine i vilken Nicola Sirkis influerats av sin idol Marguerite Duras erotiskt laddade roman Älskaren och Tes yeux noirs om uppbrott och längtan efter en före detta partner.

De uppräknade låtarna räcker för att förstå att det här är ett album utöver det vanliga och inte blir det sämre av att de övriga fyra inte går av för hackor heller. Det här är helt enkelt ett album som den som gillar fransk populärmusik inte kan gå förbi. Upptäck det du också om du ännu inte gjort det!

Frankofiliskolan del 19: La reine Céline

Projektet frankofiliskolan är inne i den absoluta slutfasen, eller sin tvådelade final som man också skulle kunna säga. För det som återstår är de två delarna om den mest sålda franskspråkiga skivan och den mest sedda franskspråkiga filmen på bio i Frankrike någonsin.

Denna näst sista del ska handla om albumet, som för övrigt är det mest sålda franskspråkiga albumet någonsin i hela världen och det mest sålda albumet i Frankrike överhuvudtaget, D’eux av den kanadensiska superstjärnan Céline Dion från 1995.

Efter ha gjort sig i namn hemma i Québec och sedermera även i delar av den övriga frankofona världen fick hon 1988 chansen att framföra ett av bidragen i den schweiziska uttagningen till Eurovision Song Contest. Låten Ne partez pas sans moi vann inte bara uttagningen utan sedermera hela ESC. Det blev en språngbräda för henne till det som några år senare utvecklade sig till status av internationell storstjärna.

I samband med följande års Eurovision Song Contest i Lausanne fick hon inför den storpublik som följde evenemanget på plats och framför tv-apparaterna framföra sin första låt på engelska och därmed också kickstarta sin anglofona karriär. 1992 tog den karriären fart på allvar tack vare det oscarbelönade ledtemat till Disneyfilmen Skönheten och odjuret.

Men 1995 återvände hon så till modersmålet franska och tog hjälp av riktigt tung pjäs för att göra återkomsten så lyckad som möjligt i form av Jean-Jacques Goldman som skrev alla av albumets låtar utom en och dessutom åtog sig producentrollen. Goldman som hade en lång räcka framgångar bakom sig, såväl som artist i eget namn som låtskrivare åt andra.

10 miljoner sålda ex i hela världen, varav 4,2 miljoner i Frankrike, talar sitt tydliga språk om att samarbetet Dion/Goldman var något alldeles extra.

Och succén var omedelbar. Redan singelförsmaken till albumet visade vartåt det barkade. Pourque tu m’aimes encore blev en stor hit på flera håll runtom i världen och är än i dag en av hennes mest omtyckta låtar. Singelns framgångar hjälpte såklart till att albumet blev en försäljningssuccé, men samtidigt hade det såklart inte nått de enorma försäljningsnivåerna om resten av albumet inte också hållit hög klass. För det gör det.

Lätt bluesiga Le ballet, som textmässigt jämför förförelseprocessen med en balett, balladen La mémoire d’Abraham som har något sakralt över sig, softrockiga Destin och riviga duetten J’irai où tu iras med Goldman är andra minnesvärda spår på skivan.

En nyckel till framgången tror jag var att Jean-Jacques Goldman som producent arbetade hårt med stjärnans sångstil. Här är det en mer nertonad och avskalad version av Céline Dions omfångsrika röst vi möter. Det är rakare och mer okonstlat sjunget, även om en del wailande slunkit igenom.

Det nedtonade gäller även de musikaliska arrangemangen. Jean-Jacques Goldmans produktion är betydligt med organisk än de bombastiska produktioner som producenterna av hennes närmast föregående engelskspråkiga albumet gett henne. Jag tycker att Goldmans produktion passar henne bättre och lyfter fram fler dimensioner hos artisten Céline Dion.

Efter framgångarna med D’eux har Céline Dion varvat engelskspråkiga album med franskspråkiga och att som jag gör i inläggsrubriken kalla ge henne epitetet av någon form av drottning bland franskspråkiga artister hittar visst stöd i det faktum att hon med omkring 200 miljoner sålda album är en av världens absolut bästsäljande artister överhuvudtaget.

När det gäller statusen för albumet D’eux i Frankrike är det inget snack. Där är det det mest sålda någonsin, dessutom med viss marginal före tvåan på listan: Michael Jacksons Thriller.