Dags för att återigen skriva några rader om en film som varit ute ett tag och som jag inte skrivit om tidigare. I dag blir det om något som närmast kan beskrivas som ett lågintensivt brinnande deckardrama i religiösa miljöer.
Xavier Giannolis film Uppenbarelsen (L’apparation i original) från 2018 handlar om den ärrade franske krigskorrespondenten Jacques Mayano som kallas till Vatikanen. Väl där anlitas han för att vara objektiv granskare i en grupp som utsetts att utreda om den 16-åriga flicka i en fransk by som säger sig ha sett Jungfru Maria i en uppenbarelse verkligen har gjort det och om händelsen därför ska få officiell kyrklig status.
Flickan Anna, som hon heter, har redan fått ett hängivet följe och många är de som beger sig på pilgrimsfärd för att se och lyssna till henne. Den lokala prästen och hans närmaste är övertygade om att hennes uppenbarelse är ett verkligt mirakel och de ser på Vatikanens utredare med skeptiska ögon. Och än mer så till den världslige Jacques. Men mellan Jacques och Anna växer sig sakta men säkert under utredningens gång fram någon sorts band.
Alltid utmärkte Vincent Lindon är lika återhållet intensiv som vanligt i sitt gestaltande av den sanningssökande agnostikern Jacques och unga Galatéa Bellugi är ett fynd i rollen som den fromma men också plågade Anna.
Xavier Giannoli låter berättelsen ta den tid den behöver för att utvecklas och filmen landar på 140 minuters speltid. En väl tilltagen speltid naturligtvis men jag upplever det som att Uppenbarelsen försvarar den och bara i enstaka fall tappar tempo och intressenivå.
Den behandlar båda sidor i själva grundkonflikten med stor respekt och inkännande, men slår hårt mot den kommersialism och business som uppstår kring den. Uppenbarelsen är en välskriven, intressant och gripande film om stora saker som tro och tvivel men också den lilla människan i skuggan av dessa stora saker.
BleuBlancRouge 