Nästintill total stiltje för biobranschen betyder goda tider för streamingtjänster och vod och jättarna på marknaden agerar därefter och lanserar en strid ström av nya titlar. Häromveckan släppte exempelvis Netflix den franskbelgiska egenproducerade filmen Blod och jord (La terre et le sang i original) i regi av Julien Leclercq.
Det är en till ytan hård och karg thriller men i själva verket, som jag ser den, i allt väsentligt en modern västern. Det är lätt att se spår av mästare som Sam Peckinpah och Sergio Leone i den hantverksskicklige Leclercqs stiliserade film.
Allra mest tänker jag på den förstnämndes klassiker Straw Dogs (som det ju också krävs en vidare tolkning av begreppet för att kalla för en västern) och i viss mån även Det vilda gänget när jag ser Blod och jord. Liksom i Straw Dogs hamnar här en till ytan lugn och vän familjefar till brutala handlingar för att försöka styra av en attack från en hänsynslös yttre fiende och användandet av stiliserat våld i slow motion känner vi igen från Det vilda gänget.
Från Sergio Leone hittar jag inspiration till filmens sparsmakade dialog, långa stunder är Blod och jord helt ordlös.
Blod och jord handlar om sågverksägaren Saïd som just fått veta att han är sjuk och inte har begränsad till kvar att leva. Hans ekonomi är körd i botten och han har beslutat sig för att sälja sitt lantligt och avsides belägna sågverk. Men innan han hinner sätta dessa planer i verket får han helt andra saker att konfrontera.
En av hans anställda har nämligen låtit sig övertalas att gömma ett stort parti knark som vänner till honom stulit på sågverket. Nu har dock det hänsynslösa gäng som de stulit knarket från listat ut att det finns där och begett sig dit för att ta tillbaka det. Saïd inser att han, hans döva dotter och deras anställda är i stark fara och beslutar sig för att gå till motattack.
Det tål att påpekas och varnas för det som sedan händer: Blod och jord är en mycket våldsam och blodig film, så är du känslig för sådant så bör du undvika den. För egen del så tycker jag att det finns en del att gilla med filmen, även om jag måste tillstå att även jag tyckte att den var onödigt våldsam på sina ställen. Framförallt tänker jag då på det jag tidigare varit inne på: Julien Leclercqs hantverksskicklighet i att efterlikna några av mina favoritregissörer.
Det finns emellertid en del att inte gilla också. Det understundom omotiverade och spekulativa ultravåldet är en sak, stora brister på manussidan en annan. Om vi återgår till jämförelsen med Peckinpah och Leone och skiftar fokus till manus i stället för stilistik så faller likheterna med Blod och jord. Den känns manusmässigt tämligen ofärdig och en aning slarvig.
Dessutom 80 minuters speltid är på tok för kort för att som Peckinpah oftast lyckades väldigt bra med att skrapa sig ner under ytan och blottlägga de psykologiska mekanismerna bakom ultravåldet. Några sådana förklaringar finns inte i Blod och jord.
BleuBlancRouge 