Jag fortsätter att använda den relativa stiltje som råder när det gäller nya filmer till att ta chansen att skriva ikapp mig om filmer som jag ligger efter med att skriva om. I dag får det bli en finfin filmatisering av en bok av den franska efterkrigstidens mest betydande kulturpersonligheter: författaren och filmaren Marguerite Duras.
Smärtan (La Douleur i original) från 2017 i regi av Emmanuel Finkiel är baserad på Marguerite Duras semi-självbiografiska roman med samma namn från 1985. Romanen utgörs av en samling berättelser från ockupationsåren under andra världskriget och tiden därefter: en del självupplevt annat påhittat.
Emmanuel Finkiel baserar sin gripande och vackra film på bokens två första kapitel och den drivs i mångt och mycket av en lysande Mélanie Thierry i huvudrollen.
Hon spelar Marguerite som när filmen inleds i juni 1944 just har fått se sin make, den ledande motståndsmannen Robert Antelme, gripen och bortförd av Gestapo. Med stöd av dennes vän (och tillika hennes hemliga älskare) Dionys (spelad av artisten Benjamin Biolay)försöker hon dels hålla sin oro i schack, dels ta reda på vad som hänt Robert.
I sin jakt på besked om Robert möter hon den franska Gestapomannen Pierre. Hon inleder, redo att göra allt för att få svar på var Robert är, någon sorts vänskapsförhållande med honom. Så infaller Paris befrielse och med den känslan av kriget snart är på väg att ta slut. Men eftersom Robert alltjämt är borta och det inte finns någon information om var han är – eller om han ens lever – blir Marguerite kvar i smärtan och oron. En situation hon såklart delar med otaliga andra.
Jag tycker att Emmanuel Finkiel på ett bra sätt lyckas föra över Marguerite Duras knivskarpa, flerbottnade och lite dröjande prosa till film. Bland annat med hjälp av ett poetiskt, suggestivt och melankoliskt bildspråk som han säkert plockade upp en hel del av som regiassistent åt mästaren Krzysztof Kiéslowski under inspelningen av dennes Trikolor-trilogi från tidigt 90-tal.
Smärtan är en stark och känslig film som berör. Jag kan dock tycka att Emmanuel Finkiel inte helt lyckas fånga det psykologiska djupet i Duras text. I det avseendet har han fortfarande en hel del att lära av exempelvis nämnde Krzysztof Kiéslowski. I en sådan mästares händer hade materialet kunnat användas ännu mycket bättre. Mycket bra hade kunnat ersättas av mästerligt. Men mycket bra räcker ju en bra bit det med.
BleuBlancRouge 