För att nå ut i det moderna mediebruset har det blivit alltför vanligt att ta till överord och spetsa till saker och ting. Epitet som exempelvis ikon och legendar har blivit om inte vardagsmat så i alla fall för ofta använda. Men när det gäller den franska sångerskan Dalida är de synnerligen väl motiverade. För vilket avtryck hon gjorde under sin långa karriär – och vilken ikonstatus hon ännu uppbär i Frankrike såhär snart 33 år efter sin död!
Född i Egypten 1933 av italienska föräldrar hamnade hon 1954 i Paris där hon inledningsvis försökte sig på en karriär som skådespelare, men när hon aldrig riktigt fick chansen provade hon i stället lyckan som sångerska. Resten är som det brukar heta: historia.
Tiderna och de populärmusikaliska idealen skiftade men Dalida behärskade allt och hängde enkelt med i alla svängningar och svarade för en imponerande lång räcka hits i olika stilar. Någonstans i trakterna av 170 miljoner album och singlar av Dalida har till dags dato sålts världen över och hennes eftermäle inte minst i Frankrike är av nästan mytologisk karaktär.
1988, året efter att hon tagit sitt liv, utsågs hon i en omröstning i Le Monde till den näst mest inflytelserika franska personen, endast slagen av Charles de Gaulle. Och på tioårsdagen av hennes död invigdes Place Dalida, belägen i Montmartre, där en staty av henne också restes. Vi den tiden hade statyer endast rests över två andra kvinnor i Frankrike: Jeanne d’Arc och Sarah Bernhardt. Hon är också än i dag en av de stora gayikonerna i Frankrike.
Som artist var hennes liv alltså en framgångssaga nästan utan motstycke. Privat var det något helt annat, vilket det faktum att hon alltså valde att själv avsluta sitt liv skvallrar om. Och det är främst om det som huvudämnet för det här inlägget, Lisa Azuelos biografiska film Dalida från 2017 och som fick svensk biopremiär samma år, handlar om.
Det är en påkostad och gripande historia som dock har fått utstå en del kritik från efterlevande till några av de skildrade personerna för att inte ge en helt sanningsenlig bild av händelserna och personerna. Jag kan också känna att Lisa Azuelos gör det lite lätt för sig och spelar på känslosträngarna när det gäller de många tragiska händelser som kantade hennes liv i stället för att försöka ta sig in under ytan på personerna.
Den faller lite i samma fälla som många biografiska filmer gör, att bli mer av en redovisande exposé genom personens liv utan att ge någon egentlig djupare förståelse.
Med det sagt som vill jag ändå poängtera att jag tycker att Dalida är en sevärd film. Och om du inte kände till henne och hennes karriär tidigare så stiger sevärdheten i den naturligtvis ytterligare. För den lyckas verkligen med att skildra vilken extraordinär artist hon var och det liv hon levde var onekligen av det extraordinära slaget, inte minst med tanke på alla tragiska händelser som det innehöll.
Och så har vi såklart hennes fantastiska låtkatalog också. Filmens soundtrack är verkligen något utöver det vanliga och en bra väg in i Dalidas musikaliska universum.
BleuBlancRouge 