RSS Flöde

Månadsarkiv: april 2020

Tro och tvivel

Dags för att återigen skriva några rader om en film som varit ute ett tag och som jag inte skrivit om tidigare. I dag blir det om något som närmast kan beskrivas som ett lågintensivt brinnande deckardrama i religiösa miljöer.

Xavier Giannolis film Uppenbarelsen (L’apparation i original) från 2018 handlar om den ärrade franske krigskorrespondenten Jacques Mayano som kallas till Vatikanen. Väl där anlitas han för att vara objektiv granskare i en grupp som utsetts att utreda om den 16-åriga flicka i en fransk by som säger sig ha sett Jungfru Maria i en uppenbarelse verkligen har gjort det och om händelsen därför ska få officiell kyrklig status.

Flickan Anna, som hon heter, har redan fått ett hängivet följe och många är de som beger sig på pilgrimsfärd för att se och lyssna till henne. Den lokala prästen och hans närmaste är övertygade om att hennes uppenbarelse är ett verkligt mirakel och de ser på Vatikanens utredare med skeptiska ögon. Och än mer så till den världslige Jacques. Men mellan Jacques och Anna växer sig sakta men säkert under utredningens gång fram någon sorts band.

Alltid utmärkte Vincent Lindon är lika återhållet intensiv som vanligt i sitt gestaltande av den sanningssökande agnostikern Jacques och unga Galatéa Bellugi är ett fynd i rollen som den fromma men också plågade Anna.

Xavier Giannoli låter berättelsen ta den tid den behöver för att utvecklas och filmen landar på 140 minuters speltid. En väl tilltagen speltid naturligtvis men jag upplever det som att Uppenbarelsen försvarar den och bara i enstaka fall tappar tempo och intressenivå.

Den behandlar båda sidor i själva grundkonflikten med stor respekt och inkännande, men slår hårt mot den kommersialism och business som uppstår kring den. Uppenbarelsen är en välskriven, intressant och gripande film om stora saker som tro och tvivel men också den lilla människan i skuggan av dessa stora saker.

Leclercq goes Peckinpah i Blod och jord

Nästintill total stiltje för biobranschen betyder goda tider för streamingtjänster och vod och jättarna på marknaden agerar därefter och lanserar en strid ström av nya titlar. Häromveckan släppte exempelvis Netflix den franskbelgiska egenproducerade filmen Blod och jord (La terre et le sang i original) i regi av Julien Leclercq.

Det är en till ytan hård och karg thriller men i själva verket, som jag ser den, i allt väsentligt en modern västern. Det är lätt att se spår av mästare som Sam Peckinpah och Sergio Leone i den hantverksskicklige Leclercqs stiliserade film.

Allra mest tänker jag på den förstnämndes klassiker Straw Dogs (som det ju också krävs en vidare tolkning av begreppet för att kalla för en västern) och i viss mån även Det vilda gänget när jag ser Blod och jord. Liksom i Straw Dogs hamnar här en till ytan lugn och vän familjefar till brutala handlingar för att försöka styra av en attack från en hänsynslös yttre fiende och användandet av stiliserat våld i slow motion känner vi igen från Det vilda gänget.

Från Sergio Leone hittar jag inspiration till filmens sparsmakade dialog, långa stunder är Blod och jord helt ordlös.

Blod och jord handlar om sågverksägaren Saïd som just fått veta att han är sjuk och inte har begränsad till kvar att leva. Hans ekonomi är körd i botten och han har beslutat sig för att sälja sitt lantligt och avsides belägna sågverk. Men innan han hinner sätta dessa planer i verket får han helt andra saker att konfrontera.

En av hans anställda har nämligen låtit sig övertalas att gömma ett stort parti knark som vänner till honom stulit på sågverket. Nu har dock det hänsynslösa gäng som de stulit knarket från listat ut att det finns där och begett sig dit för att ta tillbaka det. Saïd inser att han, hans döva dotter och deras anställda är i stark fara och beslutar sig för att gå till motattack.

Det tål att påpekas och varnas för det som sedan händer: Blod och jord är en mycket våldsam och blodig film, så är du känslig för sådant så bör du undvika den. För egen del så tycker jag att det finns en del att gilla med filmen, även om jag måste tillstå att även jag tyckte att den var onödigt våldsam på sina ställen. Framförallt tänker jag då på det jag tidigare varit inne på: Julien Leclercqs hantverksskicklighet i att efterlikna några av mina favoritregissörer.

Det finns emellertid en del att inte gilla också. Det understundom omotiverade och spekulativa ultravåldet är en sak, stora brister på manussidan en annan. Om vi återgår till jämförelsen med Peckinpah och Leone och skiftar fokus till manus i stället för stilistik så faller likheterna med Blod och jord. Den känns manusmässigt tämligen ofärdig och en aning slarvig.

Dessutom 80 minuters speltid är på tok för kort för att som Peckinpah oftast lyckades väldigt bra med att skrapa sig ner under ytan och blottlägga de psykologiska mekanismerna bakom ultravåldet. Några sådana förklaringar finns inte i Blod och jord.

 

BlueBlanc Rouge hissar fanan för nio frankofila år!

I dag fyller BleuBlancRouge nio år och det är med stor tacksamhet och glädje som jag tittar tillbaka på det år som gått. Det har trots allt varit ett år då bloggen fått en nytändning och dessutom också slagit ett gammalt rekord för mest besökare på en enskild dag. Några gånger om dessutom! Stort tack till er läsare för det!

Kanske är det ett tecken på att intresset för Frankrike och fransk kultur är på väg uppåt igen i Sverige? Det vore naturligtvis mycket trevligt om det är så och BleuBlancRouge kommer, hur det än är med det, fortsatt att vara en vän och guide till det frankofon kultur.

För min frankofila livsresa fortsätter och siktet är att BlueBlancRouge ska få fira många fler födelsedagar. Du är varmt välkommen att hänga med på den! Och för all del även delta i den genom att kommentera och dela med det dig av egna tips och tankar kring det jag skriver här.

Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli som revykungen Ernst Rolf sjöng.

Smärtan griper tag men går inte riktigt på djupet

Jag fortsätter att använda den relativa stiltje som råder när det gäller nya filmer till att ta chansen att skriva ikapp mig om filmer som jag ligger efter med att skriva om. I dag får det bli en finfin filmatisering av en bok av den franska efterkrigstidens mest betydande kulturpersonligheter: författaren och filmaren Marguerite Duras.

Smärtan (La Douleur i original) från 2017 i regi av Emmanuel Finkiel är baserad på Marguerite Duras semi-självbiografiska roman med samma namn från 1985. Romanen utgörs av en samling berättelser från ockupationsåren under andra världskriget och tiden därefter: en del självupplevt annat påhittat.

Emmanuel Finkiel baserar sin gripande och vackra film på bokens två första kapitel och den drivs i mångt och mycket av en lysande Mélanie Thierry i huvudrollen.

Hon spelar Marguerite som när filmen inleds i juni 1944 just har fått se sin make, den ledande motståndsmannen Robert Antelme, gripen och bortförd av Gestapo. Med stöd av dennes vän (och tillika hennes hemliga älskare) Dionys (spelad av artisten Benjamin Biolay)försöker hon dels hålla sin oro i schack, dels ta reda på vad som hänt Robert.

I sin jakt på besked om Robert möter hon den franska Gestapomannen Pierre. Hon inleder, redo att göra allt för att få svar på var Robert är, någon sorts vänskapsförhållande med honom. Så infaller Paris befrielse och med den känslan av kriget snart är på väg att ta slut. Men eftersom Robert alltjämt är borta och det inte finns någon information om var han är – eller om han ens lever – blir Marguerite kvar i smärtan och oron. En situation hon såklart delar med otaliga andra.

Jag tycker att Emmanuel Finkiel på ett bra sätt lyckas föra över Marguerite Duras knivskarpa, flerbottnade och lite dröjande prosa till film. Bland annat med hjälp av ett poetiskt, suggestivt och melankoliskt bildspråk som han säkert plockade upp en hel del av som regiassistent åt mästaren Krzysztof Kiéslowski under inspelningen av dennes Trikolor-trilogi från tidigt 90-tal.

Smärtan är en stark och känslig film som berör. Jag kan dock tycka att Emmanuel Finkiel inte helt lyckas fånga det psykologiska djupet i Duras text. I det avseendet har han fortfarande en hel del att lära av exempelvis nämnde Krzysztof Kiéslowski. I en sådan mästares händer hade materialet kunnat användas ännu mycket bättre. Mycket bra hade kunnat ersättas av mästerligt. Men mycket bra räcker ju en bra bit det med.

Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

Vampires gjuter nytt blod i vampyrgenren

Om du som jag har ett gott öga till vampyrgenren så kan den franska Netflixserien Vampyrer (Vampires i original) som släpptes för några veckor sedan vara något att kolla in. Eftersom tonåringar står i centrum för handlingen så faller det sig lätt att jämföra den med exempelvis Twilight eller Vampire Diaries och visst finns det fog att göra det. Men samtidigt hör denna serie hemma vid sidan av hårdare och blodigare vampyrskildringar. Om vitsen ursäktas så är det helt enkelt mer bett i Vampyrer i jämförelse.

Den tillför också en ny ingång i vampyrmyten. Huvudpersonen Doina är en till synes helt vanlig parisisk tonåring. Hon går i skolan som alla andra och lever ett relativt normalt liv. Hon har dock länge anat att hon är lite speciell. Men exakt hur speciell hon verkligen är har hon ingen aning om.

Hon är nämligen en hybrid mellan vampyr och människa och tål solljus. Tack vara medicin som hennes mamma ger henne hålls dessutom hennes vampyrmässiga drifter i schack. Men när Doina beslutar sig för att i hemlighet sluta ta medicinen, som ger henne kliande utslag, öppnas en ny värld för henne, såväl lockande sensuell som farlig.

Och vad värre är så väcker det liv i en gammal konflikt mellan Doinas mamma Martha och hennes ärkefiende Csilla, den senare ledare för den underjordiska grupp av vampyrer som lever ett skuggliv i Paris, och den spända situation som denna konflikt skapar i vampyrsamhället gör att Doina snabbt befinner sig i fara.

Vampyrer utspelas i den parisiska stadsdelen Belleville och använder den som fond för att tillföra ett mått av socialrealism som är ovanligt att se i vampyrgenren och det är ett grepp som fungerar bra. Jag gillar också att den är betydligt tuffare än andra vampyrserier med tydlig ungdomsmålgrupp. Det finns med andra ord mycket intressanta saker med serien.

Däremot vacklar den lite på manus och framförallt skådespelarstadiet. Med undantag för alltid utmärkta Xavier Dolan-favoriten Suzanne Clément i rollen som Martha svajar det rejält på många håll i ensemblen. Och manusmässigt känns den sex avsnitt långa serien i mångt och mycket som en sorts lovande introduktion för något som kanske komma skall. Den lägger upp bollen bra för en andra säsong som om man spelar sina kort rätt och korrigerar skönhetsfläckarna kan bli riktigt bra.

Frankofiliskolan del 17: Dire Straits à la française

Frankfiliskolan närmar sig sitt slut och därmed är vi nästan framme vid det mest sålda albumet av en franskspråkig artist och den mest sedda franskspråkiga filmen någonsin i Frankrike.

Men riktigt där är vi inte än. Först återstår tvåorna på respektive lista och i dag ska det handla om det näst mest sålda albumet och det är en skiva av en av de mest inflytelserika franska artisterna i modern tid: Francis Cabrel.

Sedan debuten 1977 har hans skivor sålt i totalt omkring 25 miljoner exemplar, och mest av alla har albumet Samedi soir sur la terre från 1994 sålt. Med sina knappa 3,4 miljoner sålda exemplar är det det tredje mest sålda albumet överhuvudtaget i Frankrike.

Precis som samtida stjärnan Renaud, som vi tidigare varit inne på här i Frankofiliskolan, är Francis Cabrel ett stort fan av Bob Dylan och det var i mångt och mycket den amerikanske gigantens musik som fick honom att vilja slå in på musikens bana.

Kanadensarna Neil Young och Leonard Cohen var andra viktiga personer för Cabrels musikaliska utveckling och följaktligen var hans första skivor (som jag personligen alltjämt tycker är hans bästa) starkt influerade av den nordamerikanska folkrocken.

När det gäller detta inläggs huvudobjekt Samedi soir sur la terre är det dock en annan huvudinfluens jag hör: den brittiske artisten Mark Knopfler och hans dåvarande band. I många delar tycker jag helt enkelt att det låter som ett Dire Straits-album med kraftig fransk accent. Fortfarande med en hel del folkrock i klangbotten.

Samedi soir sur la terre innehåller tre låtar som blivit något av moderna klassiker i Frankrike: La Corrida, La cabane du pêcheur och Je t’aimais, Je t’aime, Je t’aimerai.

Den förstnämnda inleder albumet och är ett inlägg i kritiken mot tjurfäktning. Den gripande texten är skriven ur tjurens perspektiv och mynnar ut i nyckelfrasen ”Est-ce que ce monde est sérieux?” Och i låten gästar den franska gruppen Gipsy Kings sångare Nicolas Reyes.

La cabane du pêcheur är en på samma gång melankolisk och upplyftande vardagsberättelse om att ha ett ställe att dra sig tillbaka till och känna sig trygg även när livet i övrigt kan kännas motigt medan Je t’aimas, Je t’aime, Je t’aimerai är en finstämd kärleksballad som är ett sorts syskon till klassikern Je l’aime a mourir från 1979. Den sistnämnda är alltjämt Cabrels största singelframgång.

Utöver dessa tre nämnda låtar rymmer albumet en handfull minnesvärda låtar till. Jag är till exempel mycket förtjust i countrydoftande L’arbre va tomber och titelspåret.

Samedi soir sur la terre är ett musikaliskt varierat album och produktionen är snygg, polerad och ovanligt luftig för att vara från 90-talet. Tilltalet är brett och musikaliskt snällt vilket är en nyckel till att albumet blev en så stor framgång.

I mina öron blir det totalt sett lite väl polerat och jag föredrar personligen, som jag redan varit inne på, Cabrels tidigare album. Favoriten är hans andra album Les chemins de traverse från 1979 (på vilket tidigare nämnda Je l’aime a mourir finns med).

Men Samedi soir sur la terre är ett utmärkt album och en bra väg till att upptäcka Francis Cabrels musik om du ännu inte gjort det.

Cyrano och jag – i dubbel bemärkelse

Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac, detta ett av den franska dramatikens mest berömda verk, är en verklig hörnsten i min frankofili.

För det var på sätt och vis när jag såg och hörde Gérard Depardieu på sitt samtidigt kraftfulla och sårbara vis framföra texten i Jean-Paul Rappeneaus formidabla filmatisering av pjäsen som jag verkligen förälskade mig i det franska språket. Detta utan att vid den tidpunkten kunna mer än några enstaka ord franska.

Sedan dess har texten och pjäsen varit en trogen följeslagare genom mitt liv, på en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Den i Sverige nu på dvd och vod aktuella filmen Cyrano och jag från i fjol (Edmond i original) påminner mig om varför jag älskar den här pjäsen så mycket.

Cyrano och jag handlar om hur det gick till när Edmond Rostand, som fram till dess var tämligen misslyckad som dramatiker, 1897 fick inspiration till och skrev sin berömda pjäs. Filmen är skriven och regisserad av Alexis Michalik och är i sin tur en filmatisering av en prisbelönt och framgångsrik pjäs av densamme.

Cyrano och jag är en sorts förhållandevis fri fantasi kring verkliga händelser. En hel del stämmer med verkligheten medan annat är dramatiserat. Jag tycker att det är ett bra konstnärligt val, för metanivåerna i berättelsen som för in Rostands kreativa process och egna liv i pjäsen gör att det i viss mening slutar i en annorlunda, men dock ändå, version av själva berättelsen om Cyrano de Bergerac. Om än en lättviktig sådan.

Det vilar en stor lustfullhet över hela filmen och den samlade ensemblen tycks ha haft smittsamt roligt att göra den här filmen. Allra bäst gillar jag Olivier Gourmets jovialiska tolkning av Constant Coquelin, en av dåtidens mest populära teaterskådespelare på de parisiska scenerna, som tror på den unge Rostand, tar honom under sina vingar och pushar honom att skriva sitt mästerstycke -Under kort tidsfrist och inte alldeles lättmanövrerade förutsättningar ska tilläggas. Thomas Solivérès är även han alldeles utmärkt i huvudrollen.

En påkostad produktion men fint återskapade parisiska sekelskiftesmiljöer ger filmen ett drömskt och fint lyster som verkligen talar direkt till Parisromantikern i mitt hjärta.

Cyrano och jag är en lättsamt underhållande film inte olik Shakespeare in Love eller Molière. Huvudsakligen god underhållning för stunden, men också en väg till själva pjäsen. Och om filmen leder till att fler upptäcker den – då har den tjänat ett bra och djupare syfte.

Dalida – en sevärd film om en artist utöver det vanliga

Postat den

För att nå ut i det moderna mediebruset har det blivit alltför vanligt att ta till överord och spetsa till saker och ting. Epitet som exempelvis ikon och legendar har blivit om inte vardagsmat så i alla fall för ofta använda. Men när det gäller den franska sångerskan Dalida är de synnerligen väl motiverade. För vilket avtryck hon gjorde under sin långa karriär – och vilken ikonstatus hon ännu uppbär i Frankrike såhär snart 33 år efter sin död!

Född i Egypten 1933 av italienska föräldrar hamnade hon 1954 i Paris där hon inledningsvis försökte sig på en karriär som skådespelare, men när hon aldrig riktigt fick chansen provade hon i stället lyckan som sångerska. Resten är som det brukar heta: historia.

Tiderna och de populärmusikaliska idealen skiftade men Dalida behärskade allt och hängde enkelt med i alla svängningar och svarade för en imponerande lång räcka hits i olika stilar. Någonstans i trakterna av 170 miljoner album och singlar av Dalida har till dags dato sålts världen över och hennes eftermäle inte minst i Frankrike är av nästan mytologisk karaktär.

1988, året efter att hon tagit sitt liv, utsågs hon i en omröstning i Le Monde till den näst mest inflytelserika franska personen, endast slagen av Charles de Gaulle. Och på tioårsdagen av hennes död invigdes Place Dalida, belägen i Montmartre, där en staty av henne också restes. Vi den tiden hade statyer endast rests över två andra kvinnor i Frankrike: Jeanne d’Arc och Sarah Bernhardt. Hon är också än i dag en av de stora gayikonerna i Frankrike.

Som artist var hennes liv alltså en framgångssaga nästan utan motstycke. Privat var det något helt annat, vilket det faktum att hon alltså valde att själv avsluta sitt liv skvallrar om. Och det är främst om det som huvudämnet för det här inlägget, Lisa Azuelos biografiska film Dalida från 2017 och som fick svensk biopremiär samma år, handlar om.

Det är en påkostad och gripande historia som dock har fått utstå en del kritik från efterlevande till några av de skildrade personerna för att inte ge en helt sanningsenlig bild av händelserna och personerna. Jag kan också känna att Lisa Azuelos gör det lite lätt för sig och spelar på känslosträngarna när det gäller de många tragiska händelser som kantade hennes liv i stället för att försöka ta sig in under ytan på personerna.

Den faller lite i samma fälla som många biografiska filmer gör, att bli mer av en redovisande exposé genom personens liv utan att ge någon egentlig djupare förståelse.

Med det sagt som vill jag ändå poängtera att jag tycker att Dalida är en sevärd film. Och om du inte kände till henne och hennes karriär tidigare så stiger sevärdheten i den naturligtvis ytterligare. För den lyckas verkligen med att skildra vilken extraordinär artist hon var och det liv hon levde var onekligen av det extraordinära slaget, inte minst med tanke på alla tragiska händelser som det innehöll.

Och så har vi såklart hennes fantastiska låtkatalog också. Filmens soundtrack är verkligen något utöver det vanliga och en bra väg in i Dalidas musikaliska universum.

Jailbird racers

Postat den

Biovärlden är som bekant, med bara några få undantag, i stort sett i träda under den pågående coronapandemin. För min del ger det möjlighet att beta av åtminstone några av de filmer som jag släpar efter med att skriva om här på bloggen. Filmer som kanske har några år på nacken men som blir fina tips på saker att se när de allmänna rekommendationerna nu är att ägna sig åt försiktighet och social distansering.

I dag fick det bli belgiska Racer and the Jailbird (Le Fidèle i original) från 2017. Det är ett explosivt och snyggt thrillerdrama av regissören Michaël R. Roskam som slog igenom med Oscarnominerade kritikerfavoriten Bullhead från 2011.

I båda fallen handlar det om undersökningar av testosteronstinna och adrenalinpumpande miljöer med suveräne Matthias Schoenaerts i den manliga huvudrollen. Hans blandning av muskulös kraft och sårbarhet i uttrycket är som klippt och skuren för den här typen av roller. Hans mästarprov på detta kan du se i Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os).

I Racer and the Jailbird spelar han gangstern Gino, Gigi kallad, som lever ett relativt flashigt liv bekostat av bankrån som han genomför med sina bästa kompisar. Bil och motorintresserad som han är hänger han gärna på motorstadion och där träffar han racerföraren Bénédicte, Bibi kallad, och de faller för varandra.

Han utger sig för att vara i bilbranschen och hon tror inledningsvis på honom när han säger att det är på grund av jobbresor han försvinner iväg då och då. Men efter en tid börjar hon ana att något inte står helt rätt till. När de ändå bestämmer sig för att gifta sig avkräver hon ett löfte från honom att de aldrig ska ha hemligheter eller ljuga för varandra och han bestämmer sig för att hålla löftet. Han ska bara utföra en sista lukrativ stöt först…

Racer and the Jailbird är en på flera sätt genreöverskridande film. Här blandas bland annat pulserande och tuff action, het romantik och tragik. Något som såklart skulle kunna ge ett splittrat intryck, men jag tycker att Michaël R. Roskam lyckas hålla ihop berättelsen väl.

En av de verkliga nycklarna till att resultatet blir så lyckat är att det verkligen slår gnistor om Matthias Schoenaerts och Adèle Exarchopoulos (mest känd för sin roll i Guldpalmsvinnaren Blå är den varmaste färgen (La vie d’Adèle chapitres 1 & 2) i huvudrollerna som Gigi och Bibi. Tät klippning och bra fotoarbete är två andra viktiga beståndsdelar.

Däremot kan jag känna att filmen med sin speltid på några minuter över två timmar hade kunnat kortas ner en aning och ibland är manuset en aning melodramatiskt och psykologiskt grunt, vilket såklart drar ner helhetsintrycket.

Så detta är inte en lika hårdslående och drabbande upplevelse som Roskams Bullhead, men en film väl värd att se är Racer and the Jailbird utan tvekan ändå.