Undersökningen av mina frankofila rötter genom att se om de där filmerna som var viktiga delar i att forma min passion för den frankofona kulturen fortsätter. Nu senast fick det bli Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse i original) från 1990. Svensk premiär fick den dock först 1992.
Patrice Lecontes internationella succé var en bitterljuv pärla redan vid första mötet och det bitterljuva förstärks än mer med det nostalgiska filter för ögonen som ett återseende per automatik ger.
Hårfrisörskans make utspelas i en liten fransk ort och handlar om Antoine. Redan i unga år finner han det oerhört lustfyllt att gå till frisören och drömmer om frisörskan som driver den lokala salongen.
Det får honom i tidig ålder att bestämma sig för att hans mål i livet är att gifta sig med en frisörska. Ett antal år senare möter han föremålet för sina drömmar, den vackra Mathilde. Han friar till henne vid det första besöket och vid det andra tackar hon ja.
Vi får sedan i ett axplock av händelser följa dem i deras äktenskap. Deras liv centreras kring frisörsalongen och innehåller vardagliga dråpligheter, värme och djup kärlek – men där ligger hela tiden en sorgsen ton på lut.
Hårfrisörskans make är i all sin enkelhet alltjämt en liten pärla till film. Det är en varm och sensuell hyllning till kärleken och det enkla och vackra livet – som såklart kan vara nog så komplicerat i sina stunder.
Patrice Leconte (som ju också gjorde Den fula gubben,Monsieur Hire i original, som även den var mycket viktig för mig) regisserar med en fin tonträff och Jean Rochefort och Anna Galiena är lysande varför sig och i samspelet i huvudrollerna.
Filmens bitterljuva känsla förstärks ytterligare av Michel Nymans, alla art house-regissörers favorit i skarven mellan 80- och 90-talen, fina och för honom typiska soundtrack.
Jag förstår verkligen att jag föll som en fura när jag såg denna film första gången där i början av 90-talet. Jag gör det nämligen än i dag.
BleuBlancRouge 