Varje gång det dyker upp en film med en familjefest som nav vet man att man kan vänta sig olika grader av gammalt groll och dysfunktionella relationer. Franska Familjefesten (Fête de famille i original) är inget undantag.
Cédric Kahns film som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är snarare ett typexempel på hur en sådan film brukar se ut.
Här handlar det om en familj som en sommardag samlas i ett hus i trakterna av Bordeaux för att fira matriarken Andréas 70-årsdag.
Alla är på plats utom dottern Claire som hållit sig undan i USA i tre år. Men plötsligt dyker hon oannonserat upp och det psykiskt labila Claire blir som en låga som sätter igång en våldsam brand och gammalt och nytt groll kommer snabbt upp till ytan.
Starka känslor, högljudda meningsskiljaktigheter och närmast Lars Norénsk familjedramatik följer och i centrum står Claire samtidigt som Andréa är den som försöker vara alla till lags och gjuta olja på diskussionernas höga vågor.
Familjefesten är en film som jag vill tycka om. Psykisk ohälsa är ett viktigt ämne att skildra och prata om. Emmanuelle Bercot är dessutom ypperlig i rollen som Claire, men det vill sig inte.
Det griper aldrig tag och blir trots ämnet och de känslomässiga utspelen märkligt avslaget.
Att flera av rollfigurerna dessutom är oerhört självupptagna och väldigt svåra att tycka om gör inte saken bättre.
Då hjälper det inte att att man har en stark skådespelarensemble med Catherine Deneuve i spetsen att tillgå.
Familjefesten får jag tyvärr bokföra i kolumnen besvikelser.
BleuBlancRouge 