Något av en sidosektion som jag sporadiskt återkommer till här på BleuBlancRouge är att se om och skriva om filmerna som en gång formade mitt intresse för fransk film. Nu har det blivit dags för en sådan. En mycket viktig dessutom. Bertrand Bliers Merci la vie från 1991.
Det är en film som jag har längtat efter att se om men den har länge inte funnits tillgänglig, men så i höstas kom äntligen en fransk nyutgåva. Och till min glädje gillade jag fortfarande filmen. Kanske ännu mer än när jag såg den första gången.
Bertrand Blier är i Sverige huvudsakligen känd för den film han gjorde närmast före denna, För vacker för dig (Trop belle pour toi), men borde vara ett större namn även här. Hemma i Frankrike är läget annorlunda. Filmer som Les Valseuses från 1974 och Buffet froid från 1979 uppbär där klassikerstatus, bara för att nämna några.
Just Les Valseuses biovisades faktiskt i Sverige, med den osannolika titeln Flörtkulorna, och för Bertrand Blier var målet med Merci la vie att göra en sorts Valseuses med kvinnor i stället för män i huvudrollerna. Och det är det också, men med en hel del skillnader.
En sak som verkligen fängslade mig med den här filmen när jag såg den första gången var Bertrand Bliers experimentlusta när det gäller narrativ och berättarteknik. Med ett stort mått av absurdism drar han sig inte för att låta kommentera exempelvis filmmusiken och metanivån späs på av en film i filmen. De två huvudrollerna flyttas i tid och rum och filmen ändrar berättarstil därefter på ett intrikat och suggestivt sätt.
Merci la vie handlar om två unga kvinnor och vi kastas brutalt rakt in i handlingen. I öppningsscenen ser vi den ena, Joëlle, i klädd brudklänning bli slagen och lämnad på en väg av en man som sedan åker därifrån. Hon upptäcks och tas om hand av den naiva Camille som råkar gå förbi med en kundvagn framför sig. De två finner varandra och ger sig av för att upptäcka världen och sin sexualitet tillsammans.
Det som inledningsvis tycks vara ett livsbejakande projekt visar sig dock också ha en mörkare sida.
Merci la vie är en känslomässig berg- och dalbana till film som underhåller, roar och oroar. Det är en film som utmanar och i samband med premiären hemma i Frankrike hördes en hel del upprörda röster i debatten. Men jag gillade den då och som var var inne på kanske ännu mer nu eftersom jag med mer livserfarenhet och en mer vuxen blick tror mig förstå ännu mer av vad Bertrand Blier vill säga med den.
Bertrand Blier kryddar anrättningen med en i mitt tycke oemotståndlig, mörk humor och skådespelarna med Charlotte Gainsbourg och Anouk Grinberg i spetsen och en försvarlig del av den dåtida franska skådespelareliten i mindre roller är strålande.
BleuBlancRouge 