Det är mycket franskt bio på just nu. Vilket naturligtvis är något synnerligen positivt för oss frankofiler, men just nu är det så mycket att jag inte riktigt hinner med mig. Så här kommer först en vecka efter den svenska biopremiären mina tankar kring feel good-kungarna Olivier Nakaches och Eric Toledanos senaste film De ovanliga (Hors normes i original) från förra året.
Precis som i genombrottsfilmen En oväntad vänskap (Les Inotouchables) från 2011 tar de avstamp i verkliga händelser. Den här gången handlar det om Bruno och Malik, två män som vigt sitt liv åt att ta hand om och hjälpa personer med olika former av svår autism. Personer som det ordinarie vårdsystemet mer eller mindre vänt ryggen åt eftersom de bedöms som för komplexa att ta hand om och behandla.
Bruno och Maliks verksamhet går dessutom på att genom att ta in ungdomar från arbetslöshetsdrabbade förorter att hjälpa till att ta hand om patienterna, som en del i att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden.
Men det är en verksamhet i uppförsbacke. Pengar är en bristvara och tiden räcker inte till för att göra allt det de vill. Dessutom har myndigheterna dragit igång en undersökning av deras verksamhet eftersom ungdomarna som jobbar i den saknar utbildning för att jobba inom vården.
De ovanliga är en starkt berörande film som skildrar alla inblandade med värme och medmänsklighet och sprider glädje. Men här finns också en ilska och en stor portion samhällskritik.
Vincent Cassel och Reda Kateb är briljanta i huvudrollerna och har bägge helt i sin ordning nominerats till en César för bästa manliga huvudroll, men de är ingalunda ensamma om att prestera skådespeleri på hög nivå. Hela ensemblen bidrar till den starka känsla av autenticitet som den här filmen utstrålar.
De ovanliga är en riktig energispridare till film och något som värmer i hjärtat och upprör på samma gång.
BleuBlancRouge 