Ett gammaldags filmäventyr för hela familjen

För första gången denna vinter har det fallit snö som faktiskt också ligger kvar på backen här i sydvästra Sverige. Så att jag möts av ett förvisso tunt men ändock ett täcke snö på den mark som jag ser utanför fönstret till det arbetsrum där jag oftast sitter och skriver ger en inramning som känns extra passande för detta inlägg.

I dag ska det nämligen handla om den franska familjefilmen Ailos resa (Aïlo: une odyssée en Laponie i original) som just släppts på svensk dvd. I denna film, regisserad av Guillaume Maidatchevsky får vi följa renen Ailo under dennes första levnadsår i norska Lappland.

I majestätiska och vindunderligt vackra landskap, fint fångade av fotograferna Teemu Liakka och Daniel Meyer, och under årstidernas skarpa skiftningar behöver Ailo och hans hjord genomföra långa vandringar samtidigt som de måste hålla utkik efter och undvika naturens många faror. Som speakertexten, i den svenska versionen inläst av Rolf Lassgård, mycket riktigt poängterar: i naturen är det oftast den starkaste som överlever.

Ailos resa bygger på ett gammalt beprövat recept att göra familjefilm med djur i huvudrollen, dokumentära scener blandas med dramatiserade skeenden. Den Nordamerikanska filmen, med Disney i spetsen, var först att göra den här typen av film populär, men Frankrike har en stark nutida tradition med Luc Jacquets  internationella succé Pingvinresan (La marche de l’empereur) från 2005 som kanske främsta exempel.

Ailos resa är inte lika fängslande och fascinerande som den utan känns på gott och ont mer gammalmodig och traditionell. Men en fin och underhållande film som hela familjen, möjligtvis inte de allra yngsta, att samlas kring är det. Och filmens själva huvudperson, renen Ailo, är omöjlig att inte charmas av.

Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

En dysfunktionell familj som andra

Varje gång det dyker upp en film med en familjefest som nav vet man att man kan vänta sig olika grader av gammalt groll och dysfunktionella relationer. Franska Familjefesten (Fête de famille i original) är inget undantag.

Cédric Kahns film som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är snarare ett typexempel på hur en sådan film brukar se ut.

Här handlar det om en familj som en sommardag samlas i ett hus i trakterna av Bordeaux för att fira matriarken Andréas 70-årsdag.

Alla är på plats utom dottern Claire som hållit sig undan i USA i tre år. Men plötsligt dyker hon oannonserat upp och det psykiskt labila Claire blir som en låga som sätter igång en våldsam brand och gammalt och nytt groll kommer snabbt upp till ytan.

Starka känslor, högljudda meningsskiljaktigheter och närmast Lars Norénsk familjedramatik följer och i centrum står Claire samtidigt som Andréa är den som försöker vara alla till lags och gjuta olja på diskussionernas höga vågor.

Familjefesten är en film som jag vill tycka om. Psykisk ohälsa är ett viktigt ämne att skildra och prata om. Emmanuelle Bercot är dessutom ypperlig i rollen som Claire, men det vill sig inte.

Det griper aldrig tag och blir trots ämnet och de känslomässiga utspelen märkligt avslaget.

Att flera av rollfigurerna dessutom är oerhört självupptagna och väldigt svåra att tycka om gör inte saken bättre.

Då hjälper det inte att att man har en stark skådespelarensemble med Catherine Deneuve i spetsen att tillgå.

Familjefesten får jag tyvärr bokföra i kolumnen besvikelser.

Merci la vie – en film jag tackar mitt intresse för fransk film för

Något av en sidosektion som jag sporadiskt återkommer till här på BleuBlancRouge är att se om och skriva om filmerna som en gång formade mitt intresse för fransk film. Nu har det blivit dags för en sådan. En mycket viktig dessutom. Bertrand Bliers Merci la vie från 1991.

Det är en film som jag har längtat efter att se om men den har länge inte funnits tillgänglig, men så i höstas kom äntligen en fransk nyutgåva. Och till min glädje gillade jag fortfarande filmen. Kanske ännu mer än när jag såg den första gången.

Bertrand Blier är i Sverige huvudsakligen känd för den film han gjorde närmast före denna, För vacker för dig (Trop belle pour toi), men borde vara ett större namn även här. Hemma i Frankrike är läget annorlunda. Filmer som Les Valseuses från 1974 och Buffet froid från 1979 uppbär där klassikerstatus, bara för att nämna några.

Just Les Valseuses biovisades faktiskt i Sverige, med den osannolika titeln Flörtkulorna, och för Bertrand Blier var målet med Merci la vie att göra en sorts Valseuses med kvinnor i stället för män i huvudrollerna. Och det är det också, men med en hel del skillnader.

En sak som verkligen fängslade mig med den här filmen när jag såg den första gången var Bertrand Bliers experimentlusta när det gäller narrativ och berättarteknik. Med ett stort mått av absurdism drar han sig inte för att låta kommentera exempelvis filmmusiken och metanivån späs på av en film i filmen.  De två huvudrollerna flyttas i tid och rum och filmen ändrar berättarstil därefter på ett intrikat och suggestivt sätt.

Merci la vie handlar om två unga kvinnor och vi kastas brutalt rakt in i handlingen. I öppningsscenen ser vi den ena, Joëlle, i klädd brudklänning bli slagen och lämnad på en väg av en man som sedan åker därifrån. Hon upptäcks och tas om hand av den naiva Camille som råkar gå förbi med en kundvagn framför sig. De två finner varandra och ger sig av för att upptäcka världen och sin sexualitet tillsammans.

Det som inledningsvis tycks vara ett livsbejakande projekt visar sig dock också ha en mörkare sida.

Merci la vie är en känslomässig berg- och dalbana till film som underhåller, roar och oroar. Det är en film som utmanar och i samband med premiären hemma i Frankrike hördes en hel del upprörda röster i debatten. Men jag gillade den då och som var var inne på kanske ännu mer nu eftersom jag med mer livserfarenhet och en mer vuxen blick tror mig förstå ännu mer av vad Bertrand Blier vill säga med den.

Bertrand Blier kryddar anrättningen med en i mitt tycke oemotståndlig, mörk humor och skådespelarna med Charlotte Gainsbourg och Anouk Grinberg i spetsen och en försvarlig del av den dåtida franska skådespelareliten i mindre roller är strålande.

La belle époque – om längtan tillbaka till den gamla goda tiden

Victor är en lite bitter man i övre medelåldern som sörjer att äktenskapet med frun Marianne inte är vad det en gång var. De har i stort sett inget gemensamt. Den bitska Marianne är lika frustrerad hon, mycket över att Victor bara klagar av tidens nymodigheter som hon själv välkomnar med öppna armar.

Det hela kulminerar i att Marianne en kväll helt enkelt tröttnar och slänger ut Victor. Som en räddning för Victor kommer ett erbjudande från Antoine, en av sonens främsta vänner som numer försörjer sig med att producera och iscensätta en sorts tidsresor. För mot en rejäl summa pengar låter han den som betalar få chansen att se sig själv placerad i vilket historiskt skede som helst.

De flesta väljer att frottera sig med historiskt viktiga människor eller skeenden men när Victor bjuds på en chans att nyttja Antoines företags tjänster väljer han en specifik kväll på kaféet La belle époque i Lyon 1974. Kvällen då han för första gången mötte Marianne och de blev förälskade.

Victor är inledningsvis mycket skeptisk till upplägget men dras med i spelet. Inte minst dras han till skådespelaren Margot som gestaltar den unga Marianne. Hon väcker något till liv inom Victor och kemin mellan dem är tydlig. Det är bara det att Margot privat är tillsammans med Antoine som hela tiden sitter bakom en glasruta och regisserar hela spektaklet.

Så kan handlingsupplägget i Nicolas Bedos i Sverige nu bioaktuella andra långfilm La belle époque sammanfattas. Det är ett färgstarkt, melankoliskt och välspelat romantiskt drama. Dessutom lite samhällskritiskt bitskt i bland.

La belle époque underhåller och sveper med åskådaren i stort sett från första början och det vilar någon form av sagoliknande skimmer över stora delar.

Nicolas Bedos iscensättning är utmärkt och färgsprakande med sjuttiotalsmurriga grundtoner och det märks att den stjärnsprakande ensemblen har kul i sina roller. Daniel Auteuil är inspirerad som i fornstora dar i rollen som Victor och Fanny Ardant gör väldigt mycket av relativt lite scentid som Marianne.

Bakom de två giganterna briljerar även Guillaume Canet som Antoine och Doria Tillier som Margot. Som frankofil är det bara att kapitulera inför La belle époque!

Frankofiliskolan del 11: Bruelmania del 1

Nu ger vi oss in i andra halvlek av det jag valt att kalla Frankofiliskolan. I denna den elfte delen ska det handla om det femte mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist Frankrike.

Innan vi ger oss i kast med själva huvudämnet måste jag klargöra att jag här valt att bortse från den skiva som vi egentligen skulle ha nått fram till nu: New Age-projektet Eras självbetitlade första album från 1996 som är det egentliga sjätte bäst säljande albumet albumet av en frankofon artist i Frankrike och som också blev en stor framgång även globalt.

Bakom Era stod den franske kompositören Erik Lévi, men eftersom Eras texter inte är på franska utan huvudsakligen består av gregoriansk sång på ett låtsasspråk som liknar latin och grekiska lämnar jag det vid sidan i den här genomgången.

I stället ska vi stifta bekantskap med den artist som givit upphov till att det alltjämt då och då i Frankrike talas om ”Bruelmania”. Jag talar såklart om den nu 60-årige artisten och skådespelaren Patrick Bruel, eller Patrick Benguigui som han egentligen heter.

I denna del av Frankofiliskolan ska vi avhandla den skiva som gav upphov till begreppet: Alors regarde från 1989. Det var hans andra album och efter att det tidigare passerat om inte helt obemärkt förbi så i alla fall utan någon större framgång smällde det denna gång till rejält.

Intressant nog var det singelförsmaken Casser la voix som visade vägen. Intressant eftersom det var en låt vars text föddes ur den enorma frustration han då kände över att hans karriär som musiker inte ville ta fart och att han befarade att det aldrig skulle bli något av den. Låten blev en stor succé och sedan var bollen i rullning.

Förutom Casser la voix släpptes ytterligare fyra singlar från albumet och alla blev topphittar: titelspåret Alors regarde, Place des grands hommes, Décalé och J’te l’dis quand même. Själva albumet har till dags dato sålts i omkring 2,2 miljoner exemplar i Frankrike och uppbär i dag klassikerstatus.

Det är lätt att förstå varför. För trots en emellanåt lite daterad produktion och ljudbild är det alltjämt ett alldeles utmärkt popalbum fullt av låtar som håller än i dag. Det är väl egentligen bara reggaeutflykten La fille de l’aéroport som, ursäkta ordvitsen, alltjämt inte flyger.

Utöver den lyckas Bruel bra med de olika stilar han tar sig an på albumet: från inledande showdoftande signaturen Même si on est fou via bossanova-utflykten Décalé och Place des grands hommes som känns sprungen är den berättande amerikanska poprocktraditionen till avslutande rockfyrverkeriet Rock, haine, roll.

Alors regarde var startskottet för en lång och oerhört framgångsrik period för Patrick Bruel och än i dag är han synnerligen populär som såväl artist som skådespelare. Dessutom har denne mångsidige man som från allra första början tänkte sig att satsa på att bli fotbollsproffs utmärkt sig som världsklasspelare i poker!

Frankrike runt på två år – en slutrapport och ett kärleksbrev

Du som följt BleuBlancRouge ett tag vet att jag de senaste åren haft som projekt att se till att ha varit i Frankrikes tio största städer och att det hela skulle mynna ut i en ranking av dessa.

Projektet gick i mål redan i december 2018 men eftersom jag inte varit i några av städerna på flera år så kände jag ändå att jag behövde göra kompletterande återbesök under förra året, allt för att kunna skapa min ranking efter så rättvisa förhållanden som möjligt.

Denna återbesöksturné avslutades med en färd längs Medelhavskusten i oktober. Sedan dess har jag låtit intrycken smälta och har nu landat i den ranking som nu följer. Att publicera listan på självaste Alla hjärtans dag känns passande eftersom det här på sätt och vis är långt kärleksbrev från mig till Frankrike.

Innan jag inleder själva rankingen (på bästa Tracksmanér från plats tio och uppåt) vill jag bara säga att det var härliga resor till samtliga av städerna och att jag rekommenderar besök till alla.

Men som en sorts förslag på kanske i vilken ordning man bör beta av dem kommer så här min ranking.

10.  BORDEAUX

Möjligtvis låg tidpunkten för mitt besök staden lite i fatet när det gäller min upplevelse av den för det var några grådaskiga och småregniga dagar strax före jul jag besökte Bordeaux. Jag kan tänka mig att ett besök under det ljusare och varmare halvåret framhäver den här stadens skönhet mer. För vackert är det. Stora delar av de centrala delarna är klassade som världsarv och Bordeaux kan också stoltsera med en fin samling skulpturer. Men min sammantagna upplevelse av Bordeaux räcker dock bara till en tionde plats på min ranking. I sammanhanget vill jag dock tillägga att jag eftersom jag på grund av allergi inte dricker vin inte kunde tillgodogöra mig en stor del av denna stads identitet. För vintraditionen är som bekant stark här och den märks även i stadsmiljön. Så är du vinälskare tror jag nog att Bordeaux ska upp några

 

9. MONTPELLIER

Denna den tredje av de största franska städerna belägna vid Medelhavskusten är även fast det är en turiststad av rang nog något av doldis för många svenskar. Klimatmässigt behagligt, även om mitt första besök här ironiskt nog försenades av något så för dessa breddgrader så oerhört sällsynt som en rejäl snöstorm, och med en vacker och välbevarad gammal stadskärna med anor från medeltiden är Montpellier väl värt ett besök. Stadens centrum är i lagom storlek för att snabbt få grepp över och bjuder på såväl kultur som shopping, även om affärsutbudet ofta är av lite för chic karaktär för min smak. Men det är en stad som är behaglig att strosa runt i. Och läget gör Montpellier till en utmärkt utgångspunkt för att göra utflykter till historiska orter som Arles, Nîmes och Avignon.

8. STRASBOURG

Denna självutnämnda Eurométropole har en stark internationell prägel över sig. Det gamla arvet från och närheten till Tyskland gör sig ofta påmind och EU-parlamentet gör såklart också sitt till. Den fantastisk vackra gamla innerstaden är världsarvslistad och speciellt kvarteren som kallas La Petite France är synnerligen mysiga att vandra runt i. Strasbourgs mäktiga katedral är också värd att lyfta fram extra. Eftersom bebyggelsen runt den är ganska tät så är det egentligen först när man kommer riktigt nära den som man verkligen inser hur mäktig och stor den är, vilket ger ett effektfullt intryck.

7. NICE

Nice behöver egentligen igen närmre presentation eftersom det är den största staden i den näst största turistregionen i landet efter Paris. Flärd blandas med historisk och gammal bebyggelse. Klimatet är gynnsamt och närheten till Medelhavet direkt och påtaglig. Imponerande kulturutbud med stor teater, ett utmärkt museum för modern konst och dessutom finfina Chagall– och Matisse-museum. Dessutom med kända konstnärsbyar på rimligt avstånd för dagsutflykter. Mysigt och vackert, men också exklusivt och lite dyrt på sina håll. För evigt med en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var här jag för första gången satte fötterna på fransk mark.

6. NANTES

Nantes är en för de flesta svenskar nog en riktig doldis, men denna pärla belägen i närheten av Atlantkusten förtjänar verkligen att upptäckas! Med mycket gamla anor och en hel bevarad bebyggelse från olika epoker är det en kulturellt fascinerande stad. En hel del intressant street art ger ett modernt uttryck som kontrasterar fint mot det historiska. Jules Verne som föddes här finns närvarande på flera håll, inte minst ett utmärkt litet museum och steampunkiga äventyrsparken Les Machines de i’Île som uppförts i hans ära. Innerstaden är kompakt och promenadvänlig. I Nantes finns helt enkelt mycket för olika

5. MARSEILLE

Denna fängslande kulturella smältdegel vid Medelhavskusten är den sydligast belägna av de franska storstäderna och tvåa i storleksordning efter Paris. Marseille har länge fått kämpa mot sitt rykte av att vara en ruffig och otrygg stad, men har efter idogt arbete och påkostade upprustningsarbeten nu i mångt och mycket tvättat bort det. Det finns många anledningar att besöka denna Frankrikes äldsta stad: Kultur, historia, vackra byggnader och häftiga sevärdheter bara för att nämna några. Innerstaden bjuder på ett myller av intryck och i närheten finns undersköna och häftiga nationalparken Les Calanques. Allt inramat av det fantastiska och helt unika provencalska ljuset som verkligen är något alldeles extra att upptäcka.

4. TOULOUSE

Frankrikes fjärde största stad hamnar också fyra på min lista. La ville rose som Toulouse kallas utmärker sig i mina ögon främst av sin fantastiska arkitektur. Jag kan inte dra mig till minnes att jag på någon annan stans i världen där jag varit reagerat på så många vackra byggnader, dessutom från flera tidsepoker. Liksom i fallet Nantes är Toulouse en utmärkt stad att promenera runt i och den riktigt gamla innerstadskärnan är en upplevelse att göra så i med sina smala och krokiga vägar och intressant shopping. Flera fina museer, en stor och centralt belägen botanisk trädgård och välbevarade kyrkliga byggnader ger chans till andra typer av upplevelser. Toulouse är en stad att trivas i.

3. LILLE

Nu har vi nått fram till den stora skrällen på listan, för nordfranska Lille är inte en stad som på våra breddgrader dras med något starkt rykte som turistfäste. Jag hoppas verkligen att det förändras och många tar chansen att upptäcka denna lilla pärla till stad, som gör sig utmärkt som weekendresmål. Lille är en lagom stor stad för att snabbt få grepp om, oerhört vacker med mängder av fantastiska byggnader från olika tidsepoker och arkitekturstilar (här finns allt från medeltida kyrkor via ståtliga renässansbyggnader till det klassiskt Haussmannska neo-franska) och med ett utbud som jag skulle säga erbjuder något åt alla. Extra mycket skulle jag vilja plussa för området kring det oerhört vackra Grand-Place, det hipsteraktiga Vieux -Lille och det finafina konstmuseet Palais des Beaux-Arts de Lille som är ett av Frankrikes allra största. Den lokala dialekten är dock lite knepig, men det löser sig ändå eftersom folk i regel är så vänliga här.

2. LYON

Lyon är ett givet resmål för den mat- och vinintresserade resenären. Men positionen som den franska gastronomins huvudstad är sannerligen inte den enda anledningen att åka till denna underbara plats. För här pratar vi om en stad att njuta av livet i alla dess aspekter i. Storstadsflärd, härlig atmosfär, majestätiska byggnader och vackra fontäner och torg och härliga och relativt central belägna grönområdet Parc de la Tête d’or (Frankrikes största urbana park) är bara något av vad Lyon har att erbjuda. På många sätt är Lyon ett Paris i miniatyr, men med den världsarvslistade historiska innerstaden som en bonus som inte huvudstaden har. Dessutom är min upplevelse att människorna i Lyon är betydligt vänligare än parisarna. Lyon står först på listan över mina ställen att åka tillbaka till.

 

1. PARIS

Paris är alltid en bra idé, som Audrey Hepburn sa. Det är en sanning än i dag och även om Lyon verkligen gav en match om förstaplatsen på min lista så kände jag till sist att det inte går att gå förbi Paris som min favoritstad i världen. Varje besök ger möjlighet att upptäcka något nytt och utbudet är så mycket större här så att det egentligen går att jämföra med det i de övriga franska storstäderna. Och visst är det något närmast magiskt över själva atmosfären i Paris, det är inte för inte den fått ryktet som romantikens huvudstad i världen. Att bara strosa runt i staden är en upplevelse i sig och då kan man ta att man hela tiden löper viss risk att  bli snäst åt av någon stressad Parisbo. Paris je t’aime!

Frankofiliskolan del 10: Kulturkrockar

Så har vi nått halvvägs in i projektet jag valt att kalla frankofiliskolan, vilket då innebär att vi i dag ska behandla den sjätte mest sedda franska filmen någonsin på franska biografer. Det är också den nyaste filmen på listan: Bröllopskaos (Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieux? i original) från 2014. Den slutgiltiga siffran över sålda biljetter landade på strax över 12 miljoner och filmen blev den mest sedda överhuvudtaget i Frankrike det året.

Bröllopskaos är en film som tar upp något som många franska komedier bygger på: nämligen kulturkrockar. Dessutom med de ärligaste av avsikter. Men ändå är det en film som rör upp känslorna och som jag är djupt splittrad inför.

I centrum står överklassfamiljen Verneuil. Föräldrarna Marie och Claude (den senare spelad av den på denna lista flitigt förekommande Christian Clavier) är uppvuxna med konservativa och  katolska värderingar och önskar inget annat än att deras fyra döttrar ska gifta sig med en likasinnad. Verkligheten ser annorlunda ut. De tre som gift sig har gjort det med en arab, en jude och en asiat.

Föräldrarnas hopp står nu till den yngsta dottern och när hon berättar att hon är förlovad med en katolsk man som heter Charles blir de överlyckliga. Vad de då inte vet, men snart blir varse, är att Charles i själva verket är en svart man från Elfenbenskusten. Att sedan förbereda och planera bröllopet med Charles familj, som i sin tur är lika skeptiska inför att deras son ska gifta sig med en vit fransyska, visar sig vara lättare sagt än gjort.

Som tidigare sagt, ansatsen och tanken med filmen är nog så vällovlig: att driva med fördomar och rasism. Problemet är bara att det oftast är gjort utan finess och att den genom att dra fram och uttala den ena fördomen efter den andra på det viset snarare medverkar till att befästa dem. Dessutom känns hela upplägget rätt krystat.

Emellanåt lyckas dock regissören och manusförfattaren Philippe de Chauveron få in några fina komiska poänger och sensmoralen om alla människors lika värde och att vi trots vissa kulturella skillnader ändå kan förenas är förmildrande omständigheter som gör att jag inte vill avfärda Bröllopskaos helt. Men starkt problematisk är den likafullt.

Roligt och absurt när kontroversiella franska kulturmän går på spa

Efter den överraskande framgången med tv-filmen Kidnappningen av Michel Houllebecq (L’enlèvement de Michel Houllebecq) från 2014 är Michel Houllebecq tillbaka i rollen som sig själv. Och den här gången har han Gérard Depardieu med sig, även han i rollen som sig själv. Skådeplatsen är ett thalassospa vid den normandiska kusten.

Låter det snurrigt? Det är det också.

Även denna gång är det regissören och författaren Guillaume Nicloux som ligger bakom såväl regi som manus och Thalasso – eller hur Houellebecq och Dépardieu hittade meningen med livet igen (Thalasso i original), som hade svensk biopremiär för en dryg vecka sedan, är en direkt fortsättning på händelserna i den första filmen.

Premissen här är att Michel efter händelserna i den första filmen blir inskriven på ett spa för att vila upp sig. Väl där visar sig det mesta, enligt honom, utveckla sig till ren misär. Men när han tar sig ut för att smygröka hittar han en bundsförvant i Gérard Depardieu som också visar sig vara inskriven för en hälsokur.

De två kontroversiella kulturmännen, som spelar en sorts mediebildsversioner av sig själva, finner varandra och gör vad de kan för att göra vistelsen så angenäm som möjligt. Det blir vindlande samtal om både det ena och det andra och rena upptåg.

Herrarna Houllebecq och Depardieu driver en hel del med bilden av sig själva och det märks att de har kul när de gör det. Samspelet mellan de två är utomordentligt. Det är absurt, drastiskt och bitvis väldigt roligt.

Men jag tror att det här är en film som kräver viss förförståelse för att verkligen funka. Dels bör man känna till en del om de två männens verk och deras position i franskt kulturliv, dels behöver man nog ha sett den första filmen. Annars riskerar nog mycket bli helt obegripligt.

De ovanliga sprider glädje och energi

Det är mycket franskt bio på just nu. Vilket naturligtvis är något synnerligen positivt för oss frankofiler, men just nu är det så mycket att jag inte riktigt hinner med mig. Så här kommer först en vecka efter den svenska biopremiären mina tankar kring feel good-kungarna Olivier Nakaches och Eric Toledanos senaste film De ovanliga (Hors normes i original) från förra året.

Precis som i genombrottsfilmen En oväntad vänskap (Les Inotouchables) från 2011 tar de avstamp i verkliga händelser. Den här gången handlar det om Bruno och Malik, två män som vigt sitt liv åt att ta hand om och hjälpa personer med olika former av svår autism. Personer som det ordinarie vårdsystemet mer eller mindre vänt ryggen åt eftersom de bedöms som för komplexa att ta hand om och behandla.

Bruno och Maliks verksamhet går dessutom på att genom att ta in ungdomar från arbetslöshetsdrabbade förorter att hjälpa till att ta hand om patienterna, som en del i att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden.

Men det är en verksamhet i uppförsbacke. Pengar är en bristvara och tiden räcker inte till för att göra allt det de vill. Dessutom har myndigheterna dragit igång en undersökning av deras verksamhet eftersom ungdomarna som jobbar i den saknar utbildning för att jobba inom vården.

De ovanliga är en starkt berörande film som skildrar alla inblandade med värme och medmänsklighet och sprider glädje. Men här finns också en ilska och en stor portion samhällskritik.

Vincent Cassel och Reda Kateb är briljanta i huvudrollerna och har bägge helt i sin ordning nominerats till en César för bästa manliga huvudroll, men de är ingalunda ensamma om att prestera skådespeleri på hög nivå. Hela ensemblen bidrar till den starka känsla av autenticitet som den här filmen utstrålar.

De ovanliga är en riktig energispridare till film och något som värmer i hjärtat och upprör på samma gång.