Det blir en lite rivstart av vårterminen i Frankofiliskolan för bara några dagar efter den förra lektionen så kallar magister BleuBlancRouge på uppmärksamhet och ordning i klassen igen.
Enligt den nu väl inarbetade modellen kommer denna den åttonde delen att handla om den sjätte mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin. Och då ska det handla om den kanske mest älskade genren av alla i Frankrike, åtminstone historiskt sett, farsen. Och dessutom några av de mest omtyckta uttolkarna av den.
För nu har vi nått fram till klassikern Le Corniaud eller Den vilda jakten på cadillacen som den fick heta här i Sverige från 1965. Knappt 12 miljoner personer köpte biljett för att se den hemma i Frankrike och mycket av det kan tillskrivas den popularitet som skådespelarna Louis de Funès och Bourvil som spelar huvudrollerna åtnjöt varför sig och den veritabla komiska dynamit som de utgjorde som duo.
Förutom dessa två komiska genier så ska även regissören Gérard Oury äras. Han visste sannerligen också hur en farsslipsten skulle dras och trion Oury, de Funès och Bourvil får vi anledning att återkomma till senare i Frankofiliskolan.
Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.
Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.
Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.
I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.
Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.
Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.
BleuBlancRouge 