Frankofiliskolan del 9: Den franske Dylan

I denna den nionde delen av frankofiliskolan ska vi ta oss an det i Frankrike sjätte mest sålda musikalbumet någonsin av en franskspråkig artist.

I och med det får vi nu bekanta oss med en av de riktigt tunga kulturpersonligheterna i landet de senaste 45 åren: Renaud Séchan, eller Renaud som han kort och gott kallar sig som artist.

Påtagligt influerad av Bob Dylan, inte minst i fraseringar och sångmelodi, debuterade Parissonen Renaud 1975 med albumet Amoureux de Paname. För övrigt samma år en ung Stockholmare  vid namn Ulf Lundell även han influerad av samme amerikanske gigant debuterade med sitt album Vargmåne.

Jämförelsen med Ulf Lundell är relevant på fler än bara musikaliska sätt för Renaud har en status i Frankrike som påminner starkt om den som Lundell åtnjuter här.

Renaud fick sitt stora genombrott med sitt andra album Laisse béton från 1976 och levererade under många år efter det stadigt låtar som tveklöst uppbär klassikerstatus i Frankrike. Inte minst Mistral gagnant från 1985 som är ungefär lika uppskattad där som Öppna landskap är här i Sverige.

Men nu snabbspolar vi lite framåt och landar i år 2002. På grund av problem på det personliga planet med depressioner, alkoholmissbruk och en uppslitande skilsmässa har Renaud inte givit ut ett studioalbum på sex år.

Det är då skivan som spelar huvudrollen i detta inlägg släpps. Boucan d’enfer son den heter blir en enorm succé och hejdundrande comeback.

Det är också något av en ny Renaud som publiken får stifta bekantskap med. För ovanlighetens skull har han låtit andra skriva melodierna, bara en låt är egenkomponerad, och texterna är mer personliga och rör delvis andra ämnen än vad han normalt sätt tidigare behandlat. Samhällskritiken som genomsyrat mycket i hans textförfattande dittills får här en mer undanskymd roll.

Produktionen och arrangemangen är utmärkta och kompositörerna han jobbat med har skrivit fina melodier som passar hans berättande och ordrika texter mycket väl.

Renaud sätter den nya personligare tonen direkt i öppningsspåret Docteur Renaud, Mister Renard i vilket han avhandlar de där personliga problem som han brottats med.

Och i det tredje spåret Je vis caché beskriver han sin avsmak inför kändiskultur, skvallerpressen och dokusåpor.

Mellan dessa personliga låtar finns ett mer typiskt Renaudspår och tillika ett av skivans allra starkaste: Petit pédé, en countrydoftande historia om homofobi.

Boucan d’enfer är överhuvudtaget ett utmärkt album med många minnesvärda låtar. Bland dem vill jag gärna också extra lyfta fram den Brassens-inspirerade Mon bistrot préferé i vilken han lustfyllt och melankoliskt beskriver himlen som en kvarterskrog befolkad av hans egna hjältar, inspiratörer och förlorade vänner och skivans mest berömda spår Manhattan–Kaboul.

I denna duett med belgiska Axelle Red växelsjunger han fram två olika berättelser kring det ödesmättade datumet 11 september 2001. Den ena om en puertoricansk man som arbetar i World Trade Center i New York, den andra en kvinna i den afghanska huvudstaden Kabul.

Utgivningstakten har med tiden saktat ner men Renaud är alltjämt aktiv. Så sent som förra året släppte han ett nytt album.

Men, återigen likt Ulf Lundell, har han nog sin absoluta storhetstid och sin bästa musik bakom sig.

Claire Denis – lika egensinnig i rymden som överallt annars

I dag invigdes årets filmfestival i Göteborg och då passar det väl alldeles utmärkt att skriva några rader om en tämligen typisk festivalfilm? Att den dessutom är högaktuell på svensk dvd gör inte saken sämre. Filmen i fråga är den franska auteuren Claire Denis senaste film High Life, som passande nog också visades vid förra årets filmfestival i Göteborg.

Den som följt Claire Denis vid det här laget långa och innehållsrika karriär vet att hon är något av en filmisk kameleont som rör sig fritt mellan genrer och alltid sätter sin egen prägel på dem. I High Life har hon, i det som är hennes engelskspråkiga långfilmsdebut, gett sig på science fiction och som en sådan liknar den givetvis ingen annan.

Den utspelas nästan helt och hållet i en rymdfarkost. När filmen inleds finns bara en far och hans lilla spädbarn till dotter ombord, ensamma på färd genom rymden. Pappan är den enda överlevande av de dödsdömda fångar som skickats ut med farkosten med uppgift att färdas genom ett svart hål och hämta energi från det.

Vi får följa pappans kamp för att han och dottern ska överleva men också tillbakablickar till vad som hänt med de övriga expeditionsdeltagarna. Dottern är för övrigt resultatet av de experiment som den av fortplantning och sex besatta farkostläkaren utfört på de övriga deltagarna, som är förbjudna att ha sex med varandra. Det enda sexuella utlopp som står till buds är en bisarrt onanibås, som barnets för övrigt är den enda som avstår att utnyttja.

Sin vana trogen berättar Claire Denis ofta ordfattigt och visuellt poetiskt. Det är gåtfullt, fängslande och emellanåt abstrakt. Själva undersökningsobjektet är denna gång grundläggande mänskliga drifter och vad det överhuvudtaget innebär att vara människa. Pretentionerna finns där, men enligt min mening blir det aldrig pretentiöst. Andra skulle säkert svara annorlunda.

Budgeten är låg och scenografin spartansk. Men det man inte haft råd att glänsa med när det gäller produktionsvärde tas igen flera gånger om av en stark och stjärngnistrade ensemble med bland andra Robert Pattinson, Juliette Binoche, Mia Goth och Outkast-medlemmen Andre Benjamin i ledande roller.

Kanadensisk syskonkärlek testas i Jag och min bror

Franskkanadensiska filmer letar sig tyvärr inte jätteofta till svensk biodistribution men jag blir lika glad varje gång det sker. För det är något med den franskkanadensiska filmtemperamentet som jag tycker väldigt mycket om. Filmerna därifrån är ofta aviga, osentimentala och laddad med en drastisk humor som tilltalar mig väldigt mycket.

Favoriten Xavier Dolan har jag skrivit en hel del om genom åren och han har ju skapat sig en fin internationell karriär, inte minst i festival- och cineastkretsar. Glädjande är också att två andra regissörer sprungna ur den franskkanadensiska filmtraditionen nu gjort sig namn på den internationella filmscenen och får det ena fina regiuppdraget efter det andra.

Jag talar om Denis Villeneuve som efter att ha oscarnominerats för den fantastiska Nawals hemlighet (Incendies) regisserat storproduktioner som Arrival, Sicario och Blade Runner 2049 och Jean-Marc Vallée som fått stor uppmärksamhet för filmerna Dallas Buyers Club och tv-serierna Big Little Lies och Sharp Objects.

Kanske håller de på att få en ny kollega på den internationella filmstjärnhimlen. Det har i alla fall börjat bra för Monia Chokri som den svenska biopubliken förmodligen mest förknippar med den kvinnliga huvudrollen i Xavier Dolans romantiska hipsterdrama Hjärtslag (Les amours imaginaires). Hennes egenskrivna och egenregisserade långfilm Jag och min bror (La femme de mon frère) fick premiär i samband med förra årets Cannesfestival och möttes där av mängder av lovord. I fredags gick den också upp på svenska biografer.

Jag och min bror passar perfekt in på den där typbeskrivningen av franskkanadensiska filmer som jag bjöd på inledningsvis. Det är egensinnigt, avigt och fullt av en drastisk och understundom mörk humor. Här finns ett persongalleri som är skildrade med värme men som också skaver.

I centrum står universitetsstudenten Sophia som efter flera år inom den akademiska världen inte får någon doktorandtjänst och tvingas till utmaningen att skapa sig ett liv utanför universitetets trygga väggar. Hon bor inneboende hos sin bror Karim som också är något av hennes enda fasta punkt i tillvaron. Saker och ting ställs på sin spets när han blir ihop med hennes gynekolog. Den aningen omogna och känslomässigt instabila Sophia har mycket svårt att hantera situationen när den fasta punkten riskerar att försvinna.

Monia Chakris manus är välskrivet och pepprat med fyndiga och rappa dialoger. Anne-Elisabeth Bossé (som också är med i Xavier Dolans Hjärtslag) är fantastisk i rollen som Sophia och Patrick Hivon glänser som brodern Karim. Rent iscensättningsmässigt har Monia Chokri helt uppenbart plockat upp ett och annat från sitt arbete med Xavier Dolan, här finns fina bildlösningar som påminner en hel del om hans tidigare filmer.

Det jag kan invända mot när det gäller Jag och min bror är att jag tror att den vunnit på att klippas ned lite. En speltid på strax under två timmar håller den inte fullt ut för. Någonstans kring en och en halv timme hade nog varit en lämpligare längd. Men en synnerligen lovande inledning på Monia Chokris regikarriär är det trots allt.

Det moderna samhällets olycksbarn

Vi befinner oss i början av högsäsongen för filmgalor och många prestigefyllda pris ska delas ut den kommande dryga månaden.

En film som redan är nominerad till ett av filmvärldens mest prestigeladdade priser, en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, och som har goda möjligheter att bli den stora vinnaren vid den inhemska Césargalan (nomineringarna tillkännages först om knappa två veckor) är franska Les Misérables i regi av långfilmsdebutanten Ladj Ly. Sedan förra helgen går den att se även på svenska biografer.

Faktum är att Les Misérables redan har vunnit ett synnerligen fint filmpris. Den hade premiär inom huvudtävlan vid förra årets filmfestival i Cannes och vann där juryns pris.

Som namnet antyder har den i Mali födde men i den ökända Parisförorten Clichy-Montfermeil (som 2005 hamnade i världens blickfång i samband med de våldsamma upplopp som startade  där och sedan spreds till flera andra franska städer) uppväxte regissören Ladj Ly hämtat inspiration från Victor Hugos roman Les Misèrables (eller Samhällets olycksbarn som den fick heta i Sverige).

Men det här är långt ifrån någon ny filmatisering av den klassiska berättelsen och ännu längre från den världsberömda och älskade musikalversionen. Då bär den tydligare släktskap med Mathieu Kassovitz klassiska och mästerliga förortsskildring Medan vi faller (La Haine) från 1995, som Ladj Ly mycket riktigt också tagit upp som en stark inspirationskälla, och Spike Lees explosiva genombrottsfilm Do The Right Thing från 1989.

Les Misérables utspelas under ett drygt dygn den stekheta sommaren 2018. Det är dagen efter Frankrikes guld i fotbolls-VM och glädjeyran börjar så smått lägga sig. Termometern visar på 35 grader varmt och polismannen Stéphane Ruiz anländer till sitt nya jobb i Clichy-Montfermeil.

Han hämtas upp av sina två nya kollegor i den lilla grupp som han ska patrullera runt i den våldsplågade förorten. Efter en kort introduktion på stationen bär det av ut på gatorna och det blir ingen lugn start på det nya jobbet för honom. För de tre hamnar snabbt i en ond, nedåtgående spiral av händelser som skapar en situation som hela tiden är på gränsen att fullständigt brisera.

Les Misérables är ett veritabelt knytnävsslag till film, en närmast fysisk upplevelse och när eftertexterna börjar rulla efter den suggestiva slutscenen känner mig mig smått utpumpad.

Det vilar en stark känsla av autenticitet över hela filmen och Ladj Ly aktar sig väldigt noga för att komma med några manande pekfinger. Han säger själv att han ser filmen som ett rop på hjälp och som ett sådant är det synnerligen kraftfullt.

Den skildrar en hård och brutal verklighet men helt utan ljus är den inte. För trots att alla rollfigurer signalerar en stark känsla av hjälplöshet så bär de också sina huvuden högt, fast beslutna att inte bara överleva utan faktiskt leva ett så bra liv som möjligt.

Det är en film om en machokultur som förgiftar, om våld som föder våld och en omvärld som slutat bry sig. Les Misérables är en film som är tuff att se, men som belönar den som gör det rikt. För det här är riktigt, riktigt bra och något man bär med sig långt efter filmens slut.

Frankofiliskolan del 8: den dynamiska komikerduon

Det blir en lite rivstart av vårterminen i Frankofiliskolan för bara några dagar efter den förra lektionen så kallar magister BleuBlancRouge på uppmärksamhet och ordning i klassen igen.

Enligt den nu väl inarbetade modellen kommer denna den åttonde delen att handla om den sjätte mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin. Och då ska det handla om den kanske mest älskade genren av alla i Frankrike, åtminstone historiskt sett, farsen. Och dessutom några av de mest omtyckta uttolkarna av den.

För nu har vi nått fram till klassikern Le Corniaud eller Den vilda jakten på cadillacen som den fick heta här i Sverige från 1965. Knappt 12 miljoner personer köpte biljett för att se den hemma i Frankrike och mycket av det kan tillskrivas den popularitet som skådespelarna Louis de Funès och Bourvil som spelar huvudrollerna åtnjöt varför sig och den veritabla komiska dynamit som de utgjorde som duo.

Förutom dessa två komiska genier så ska även regissören Gérard Oury äras. Han visste sannerligen också hur en farsslipsten skulle dras och trion Oury, de Funès och Bourvil får vi anledning att återkomma till senare i Frankofiliskolan.

Le Corniaud är en fartfylld roadmovie och en synnerligen lyckad kriminalkomedi. Visst är den märkt av sin tid och en och annan scen känns omodern, men mycket med den känns alltjämt förbluffande modernt. Le Corniaud bygger på ett framgångsrecept som många senare franska komediklassiker också har använt sig av.

Inte minst regissören och manusförfattaren Francis Veber (L’emmerdeur, La Chèvre, Le grand blonde avec une chaussure noir med flera) som har byggt hela sin karriär på samma grundtanke.

Konceptet går helt enkelt ut på att placera en aningslös, ovetande och till synes inte så smart man i en kompott med kriminella undertoner. Denna man sätter sedan en sten av oväntade förvecklingar i rullning. Konceptet är inte direkt ofelbart men förhållandevis ofta har det fungerat bra för franska komedier. Till exempel i de tidigare uppräknade filmerna som jag säkerligen kommer att återkomma till med fördjupning vid senare tillfälle.

I Le Corniaud är det Bourvil som får ikläda sig ”idiotrollen”, om vi ska kalla den så. Han spelar en man om får i uppdrag att köra hem en bil från Italien till Frankrike. Vad han inte vet är att bilen är en veritabel gömma av oegentligheter. Såväl guld som narkotika finns undangömt på strategiska ställen i bilen och de ljusskygga element, ledda av en man spelad av en Louis de Funès i högform, tänker sig att det ska vara ett rent rutinuppdrag för den lyckligt ovetande mannen att köra hem bilen.

Nu går det naturligtvis inte alls så lätt som de inblandade hade tänkt sig. Missödena avlöser varandra och vi åskådare bjuds på knappa två timmars tempostark och fyndig komisk underhållning. Sedan förvärrar det naturligtvis heller inte situationen att filmen är inspelad i förföriskt vackra italienska och franska miljöer.

Le Corniaud innehåller flera berömda scener. Exempelvis den i en dusch på en campingplats i vilken den låt oss säga spensligt byggde de Funès jämför sina muskler med den berömde franske wrestlern Robert Duranton. En scen som faktiskt inte fanns med i manus men som lades till så att säga i flykten av regissör Gérard Oury när Louis de Funès under inspelningarna ondgjort sig över (och till och med strejkat!) för lite tid i bild. En annan följd av filmen var att tullstationen i gränsstaden Menton, där en avgörande scen i filmen utspelas, blev mycket berömd – till och med en välbesökt sevärdhet.

Frankofiliskolan del 7: Florent Pagny

Dags för ytterligare en lektion i frankofiliskolan, serien där jag räknar ner de tio mest sålda skivorna av en frankofon artist eller grupp och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna i Frankrike någonsin.  Den här gången ska vi ta oss an det sjunde mest sålda albumet: Savoir aimer av Florent Pagny från 1997.

Han inledde sin artistiska karriär som skådespelare men har sedan han 1988 fick en flygande start på karriären som musiker genom att nå förstaplats på hitlistorna med sin egenskrivna debutsingel N’importe qoui främst ägnat sig åt musiken.

Den omedelbara succén höll i sig ett tag men han blev också tidigt en kontroversiell figur inom franskt nöjesliv, främst genom att han som 26-åring inledde ett förhållande med den då 15-åriga Vanessa Paradis. Något som fick honom att göra bittra utfall främst mot den franska pressen, inte minst i låten Presse qui roule från 1990.

Några år senare tog han beslutet att sluta skriva sina låtar själv och i stället låta andra skriva låtarna åt honom. Något som skulle visa sig vara ett genidrag, vilket inte minst 2 miljoner sålda ex av Savoir aimer är ett exempel på.

Inför arbetet med skivan skickade han ut ett erbjudande om att skriva låtar till skivan till dåtidens låtskrivargrädda men också till några unga talanger. Jean-Jacques Goldman, Eric Benzi, Zazie och Jacques Veneruso var alla etablerade när de levererade låtar till skivan, men det var en nykomling som på sätt och vis stal showen och var den främsta arkitekten bakom succén.

Pascal Obispo, som då var okänd men efter det blivit synnerligen framgångsrik som såväl artist i eget namn som låtskrivare åt andra, levererade tre mycket starka låtar, däribland titelspåret som visade vägen genom att nå toppen av försäljningslistorna som förstasingel från skivan och Chanter som även den är en av Florent Pagnys mest uppskattade låtar.

Vad är då Savoir aimer för en skiva? En för sin tid tämligen typisk skiva inom mer ”vuxen”-pop, skulle jag säga. Produktionen är luftig och typisk för 90-talet. Låtarna spänner från den inledande titelspårets mer muskulösa rockballaduttryck via latinamerikanskdoftande Sierra Cuadrada och riviga Une place pour moi till den melodiskt och textmässigt intrikata Zazie-kompositionen Combien ça va. Min personliga favorit är dock den känsliga, avslutande pianoballaden D’un amour l’autre.

Savoir aimer blev en formidabel revansch och återkomst för Florent Pagny som sedan dess, även om han inte nått upp till samma försäljningsmässiga succé efter det, är en betydande person i Frankrikes musikliv. Mellan 2012 och 2018 var han också omtyckt jurymedlem i den i Frankrike mycket populära talangshowen The Voice.

I nästa avsnitt av Frankofiliskolan ska vi ta oss an den sjunde mest sedda franskspråkiga filmen i Frankrike någonsin.

Ödets lågor engagerar!

Franskt tv-drama har ofta svårt att nå ut och slå stort utanför den frankofona sfären. Det finns några lysande exempel som Gengågare (Les Revenants) och briljanta spionserien Falsk identitet (Le Bureau des legendes), men där pratar vi de få undantagen som bekräftar regeln.

Men kanske har fransk tv en ny internationell hit under uppsegling nu? Serien jag pratar om är belle epoque-dramat Ödets lågor (Le Bazar de la charité) som jag skrev om häromdagen i ett inlägg som sedan dess genererat rekordartad trafik till den här bloggen, vilket självklart är superkul! Tack alla som hittat hit!

En försvarlig del av de som hittat hit har gjort det via sökfrågan om det blir någon andra säsong av serien vilket jag har försökt undersöka lite närmre. Det är nämligen en fråga som ställs hemma i Frankrike också efter att serien när den visades på tv där i slutet av förra året drog storpublik och blev en något oväntat succé.

Med stor internationell spridning via Netflix tyder en del på att serien kommer att fortsätta att skörda framgångar. Och stora internationella framgångar skulle ju kunna bädda för en säsong två. Som det ser ut nu så verkar sådana krävas för beskeden än så länge från skaparna är att de ser Ödets lågor som en avslutad miniserie och att några planer på en direkt fortsättning i nuläget inte finns.

En förhoppning för fansen kan dock vara att skaparna säger sig vara sugna på att göra en liknande skildring av kvinnoöden men i en annan historisk epok. En sådan ser i alla fall jag fram emot.

Ödets lågor – fängslande kvinnohistorier i fint fångade Belle epoque-miljöer

Såhär mot slutet av storhelgssäsongen kommer sent omsider här ett tips på en serie som känns som klippt och skuren för att lägga en ledig dag eller två på att se: Ödets lågor (Le Bazar de la charité i original) som sedan halvannan vecka fick tillgänglig för streaming i Sverige via Netflix. Men den går naturligtvis att se när som helst på året.

Det är ett storslaget, påkostat och välgjort historiskt drama som tar avstamp i verkliga händelser. Utifrån den tragiska och fruktansvärda brandkatastrofen under en välbesökt välgörenhetsgala på Le Bazar de la Charité i Paris den 4 maj 1897, en olycka som berövade minst 125 personer (den absoluta majoriteten av dem kvinnor), berättas historien om tre kvinnor som på olika sätt överlever katastrofen och hur deras livshistoria efter det tar dramatiska vändningar.

Ödets lågor är medryckande och spännande, om än aningen melodramatiskt och med drag av såpopera emellanåt, men kanske framförallt oerhört snyggt. De tidstypiska Belle Epoque-miljöerna är omsorgsfullt återskapade och serien fint iscensatt.

I ledande roller syns också aktade franska skådespelarnamn som bland andra Josiane Balasko, Audrey Fleurot och Gilbert Melki.

Serien består av åtta trekvartslånga avsnitt vilket som sagt gör det hanterbart att se den på en dag eller två.

När det gäller verklighetens Bazar de la Charité så var det som namnet antyder en välgörenhetsbasar instiftad för att samla in pengar till de fattiga. Den första basaren hölls 1885 och när brandkatastrofen inträffade hade den nyligen flyttat till nya lokaler i Paris åttonde arrondisment.

På platsen finns i dag kapellet Notre-Dame-de-consolation som byggdes som ett minnesmärke över offren.  På Père-Lachaise-kyrkogården finns också ett minnesmonument efter katastrofen.