Eugène-François Vidocq har i Frankrike ett eftermäle av närmast mytisk karaktär. Under sin livstid som spände mellan juli 1775 till maj 1857 hann han med upplevelser nog för flera levnadstider.
Han var förbrytaren som som först gjorde sig känd som mästerutbrytare efter ett antal lyckade flyktförsök från fängelser för att sedan i Paris en tid under Napoleon Bonapartes kejsardöme först bli en viktig samarbetspartner till den lokala ordningsmakten för att så småningom chef för densamma och efter det grunda en detektivbyrå.
Vidocqs spännande levnadsöde fängslade redan hans samtid, det sägs att Victor Hugo inspirerades av det när det gäller tre av de ledande figurerna i paradverket Samhällets olycksbarn (Les Miserables) från 1862, och hans eftermäle har som sagt bara växt i styrka.
Vilket märks inte minst i populärkulturen. Närmast otaliga är de skildringar av hans liv som getts ut i form av böcker, seriealbum, tv-serier och filmer. Senast i raden när det gäller filmer är Kejsaren av Paris (L’empereur de Paris) som släpptes hemma i Frankrike i december i fjol och nu elva månader får svensk svenska premiär direkt till dvd.
Den är regisserad av Jean-François Richet och Vidocq gestaltas denna gång av Vincent Cassel. Dessa två firade stora triumfer tillsammans när de i Public Enemy no 1 (L’instinct du mort och L’ennemi public no 1 i original) skildrade den franske gangstern Jacques Mesrines liv. Här är dock resultatet tyvärr inte riktigt lika lyckat.
För även om ambitionsnivån är hög och budgeten med franska mått mätt mycket väl tilltagen i Kejsaren av Paris lyckas den inte riktigt gripa tag på något djupare plan.
Richets mål var att göra den mest realistiska skildringen av Vidocqs liv hittills och det märks att han lagt ner mycket tid på detaljerna. Skildringen av ett Paris under uppbyggnad och strax innan baron Haussmann startade sitt enorma renoveringsprogram som gav staden dess moderna form är imponerande. Men under ytan ekar det emellanåt lite tomt.
Det är som att man fokuserat för mycket på att skildra saker och ting så verklighetstroget som möjligt och i processen glömt bort att arbeta med karaktärsstudierna och psykologin bakom varför de agerar som de gör. Vilket ger Kejsaren av Paris en känsla av ett ytligt bländverk. Till och med den normalt sett så eldige och intensive Vincent Cassel känns återhållen och vilset nedtonad i sin gestaltning.
Men en fängslade livshistoria är det ju och det tillsammans med de tekniska kvaliteterna gör Kejsaren av Paris till en klart sevärd film, även om de missade möjligheterna att göra något så mycket bättre än så gnager.
BleuBlancRouge 