Amanda är en sjuårig flicka som lever i Paris med sin ensamstående mamma Sandrine och som delvis tas om hand om av mammans yngre bror David. De är som en liten familj som har sina små problem att hantera men som ändå i det stora hela är en väl fungerande enhet.
Men så händer det ofattbara: Sandrine skjuts ihjäl i ett terrordåd i en park och livet tar för alltid en helt annan riktning för David och Amanda. Mitt i den stora sorgen efter den brutala händelsen måste livet trots allt gå vidare och David måste som enda tillgängliga närstående hitta ett sätt att ta hand om Amanda, samtidigt som han måste hitta sig själv i den nya tillvaron.
Det är grundstoryn i Mikhaël Hers känsliga drama Amanda från förra året som i förra veckan fick begränsad biopremiär i Sverige. Det är en djupt humanistiskt film där själva terrordådet är en brutal fond för att skildra några enskilda individers tillvaro i skuggan av det ofattbara och deras olika strategier för att faktiskt ta sig genom det.
Amanda är en till det yttre anspråkslös film med en stark inre känslomässig kraft. Mikhaël Hers använder sig av enkla berättarmedel och känslig personregi för att mejsla fram en mycket fin liten film som trots den sorgsna grundtonen förmedlar mycket ljus. Det finns en stor känsla av autenticitet över Amanda, vilket till stor del också får tillskrivas de utmärkta skådespelarna.
Vincent Lacoste visar i rollen som David med all önskvärd tydlighet varför han (vid sidan av François Civil) får anses som fransk films största kommande manliga skådespelarstjärna och Isaure Multrier är ett fynd i titelrollen. Stacy Martin, mest känd från Lars von Triers Nymphomaniac, och Ophélia Kolb, som glänser i den briljanta tv-serien Ring min agent! (Dix pour cent), är utmärkta i sina biroller och förtjänar också att lyftas fram i sammanhanget.
Utöver det vill jag också plussa för det snygga och smakfulla fotot, här finns en hel del fina bildmässiga Parisskildringar att njuta av också.
BleuBlancRouge 