Frankofiliskolan del 5: Den elektroniske symfonikern

I Frankofiliskolan har vi nu nått fram till det åttonde mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist i Frankrike. I detta fall är det inte så relevant att i detta fall prata i termer av frankofont eftersom det rör sig om en instrumental skiva.

Däremot är det en skiva som utan tvekan förtjänar sin plats i en fransk musikkanon eftersom vi pratar om ett banbrytande album till vilket den stolta franska traditionen av modern elektronisk musik står i stor tacksamhetsskuld. Det råkar dessutom vara det album av en fransk artist som globalt sett sålt mest genom alla tider, så att Oxygène av Jean-Michel Jarre från 1976 hör hemma i det här sammanhanget är det inte tu tal om.

Oxygène är en av de där musikens stor askungesagor. Den är inspelad med små medel i Jean-Michel Jarres dåvarande hemmastudio och när han försökte få skivan utgiven nobbade alla stora skivbolag. Till slut nappade ett mindre bolag och gav ut skivan i en synnerligen blygsam upplaga. Resten är som det brukar heta: historia. Till dags dato har skivan sålt i omkring 20 miljoner exemplar världen över och ses som en odiskutabel klassiker.

Genomslaget blev enormt och Jean-Michel Jarre var inte sen att dra nytta av det och utvecklades till en av världens mest populära musiker, inte minst för sin känsla för det sceniska uttrycket. Han kombinerade till perfektion sina fantasieggande och suggestiva elektroniska symfonier med gigantiska och spektakulära ljud- och ljusshower och slog flera gånger världsrekord när det gäller att locka människor till utomhuskonserter som var mer att se som gigantiska event.

Det hela kulminerade med att han i september 1997 som en del av stadens 850 års-jubileum fick 3,5 miljoner människor att bege sig till hans konsert i Moskva. Förmodligen hade inget av detta hänt utan Oxygène.

Att Jean-Michel skulle bli musiker var sannerligen inte oväntat, han har det så att säga i blodet. Även om hans relation till sin berömde musikskapare till far, Maurice Jarre, är en ledsam historia. Maurice lämnade sin fru och flyttade till USA när Jean-Michel var blott fem år gammal och de skulle inte komma att träffas igen förrän Jean-Michel fyllt 18. Deras relation hämtade sig aldrig och de sågs enligt Jean-Michel bara ett 30-tal gånger efter det.

Men musiken fanns ändå kvar i Jean-Michels liv via mamma France Pejots försorg. Hon såg till att han fick en klassisk musikskolning och 20 år gammal träffade han 1968 kompositören Pierre Schaeffer som skulle få avgörande betydelse för honom. Det var Schaeffer som fick Jarre intresserad av tidens elektroakustiska instrument – och på den vägen var det.

Efter två album fick han så inför sitt tredje, inspirerad av konstverket Oxygène av den franske målaren Michel Granger (samma konstverk som pryder framsidan på albumet), idén till ett elektroniskt konceptalbum. Utifrån motivet komponerade han så sin symfoni bestående av sex satser som sömlöst glider över i varandra. Resultatet är en suggestiv elektronisk rymdsymfoni med starka musikaliska intryck från Bach och Stravinskij.

Mot alla odds blev skivan, som drivs av harmonier och melodier snarare än rytm, en storsäljare i sig och Oxygène IV en topphit som singel – och den är ett tidlöst mästerverk och en fascinerande musikalisk resa att lyssna på än i dag.

François Ozon berör på djupet med I guds namn

François Ozon är en av den där typen av regissörer som envist vägrar att fastna i någon mall eller form. Fullständigt orädd kastar han sig mellan genrer och ryggar inte för det kontroversiella. Hans filmografi håller lite ojämn nivå men en Ozon-film är aldrig ointressant och påfallande ofta blir resultatet riktigt bra. Hans senaste film I guds namn (Grace à Dieu i original) är i mitt tycke en av hans starkaste och i fredags gick den upp på svenska biografer.

Den här gången ger han sig i kast med att skildra en stor skandal som rullades upp inom den franska katolska kyrkan i Lyon för ett antal år sedan och som ännu inte nått sin rättsliga slutpunkt. Vi får följa tre män som ett stort antal år efter att händelserna inträffat kämpar för att få upprättelse efter att ha blivit sexuellt utnyttjade av en präst. Det blir en kamp mot den mäktiga katolska kyrkan, men också med de smärtsamma minnen och känslor som de i processen släpper fram inifrån sig själva.

I guds namn är en med Ozon-mått mätt stram film. Det handlar om noga researchad verklighetsbaserad fiktion och Ozon väljer att skildra det hela torrt, nästan redovisande. Men trots den återhållna visuella formen är det en djupt gripande och kraftfull film, mycket tack vare synnerligen duktiga skådespelare som med mycket små uttrycksmedel får det att vibrera under ytan.

En viktig beståndsdel i att resultat blir så bra är också att Ozon valt att göra en så nyanserad skildring. Han kommer inte med några pekpinnar och det är inte kyrkan i sig han siktar in sig på utan de övergrepp som skett inom ramen för den.

I guds namn griper tag inte bara för att själva ämnet i sig är så upprörande utan också för att det under det är en film om den enskilda människans utsatthet, om skuld och förlåtelse och hur man kan ta sig vidare efter ofattbara upplevelser och trauman. Den fick sin premiär i samband med årets filmfestival i Berlin i februari och plockade där hem ett av de finare priserna, Silverbjörnen.

En ljummen kejsare av Paris

Eugène-François Vidocq har i Frankrike ett eftermäle av närmast mytisk karaktär. Under sin livstid som spände mellan juli 1775 till maj 1857 hann han med upplevelser nog för flera levnadstider.

Han var förbrytaren som som först gjorde sig känd som mästerutbrytare efter ett antal lyckade flyktförsök från fängelser för att sedan i Paris en tid under Napoleon Bonapartes kejsardöme  först bli en viktig samarbetspartner till den lokala ordningsmakten för att så småningom chef för densamma och efter det grunda en detektivbyrå.

Vidocqs spännande levnadsöde fängslade redan hans samtid, det sägs att Victor Hugo inspirerades av det när det gäller tre av de ledande figurerna i paradverket Samhällets olycksbarn (Les Miserables) från 1862, och hans eftermäle har som sagt bara växt i styrka.

Vilket märks inte minst i populärkulturen. Närmast otaliga är de skildringar av hans liv som getts ut i form av böcker, seriealbum, tv-serier och filmer. Senast i raden när det gäller filmer är Kejsaren av Paris (L’empereur de Paris) som släpptes hemma i Frankrike i december i fjol och nu elva månader får svensk svenska premiär direkt till dvd.

Den är regisserad av Jean-François Richet och Vidocq gestaltas denna gång av Vincent Cassel. Dessa två firade stora triumfer tillsammans när de i Public Enemy no 1 (L’instinct du mort och L’ennemi public no 1 i original) skildrade den franske gangstern Jacques Mesrines liv. Här är dock resultatet tyvärr inte riktigt lika lyckat.

För även om ambitionsnivån är hög och budgeten med franska mått mätt mycket väl tilltagen i Kejsaren av Paris lyckas den inte riktigt gripa tag på något djupare plan.

Richets mål var att göra den mest realistiska skildringen av Vidocqs liv hittills och det märks att han lagt ner mycket tid på detaljerna. Skildringen av ett Paris under uppbyggnad och strax innan baron Haussmann startade sitt enorma renoveringsprogram som gav staden dess moderna form är imponerande. Men under ytan ekar det emellanåt lite tomt.

Det är som att man fokuserat för mycket på att skildra saker och ting så verklighetstroget som möjligt och i processen glömt bort att arbeta med karaktärsstudierna och psykologin bakom varför de agerar som de gör. Vilket ger Kejsaren av Paris en känsla av ett ytligt bländverk. Till och med den normalt sett så eldige och intensive Vincent Cassel känns återhållen och vilset nedtonad i sin gestaltning.

Men en fängslade livshistoria är det ju och det tillsammans med de tekniska kvaliteterna gör Kejsaren av Paris till en klart sevärd film, även om de missade möjligheterna att göra något så mycket bättre än så gnager.

Frankofiliskolan del 4: Fars i racer(taxi)fart

Den fjärde delen i det jag kallar frankofiliskolan ska handla om en fransk paradgren, nämligen farsen. För i nedräkningen över de tio mest sedda franskspråkiga filmerna någonsin på bio i Frankrike har vi nu nått fram till nummer nio och där hittar vi den andra filmen i den framgångsrika Taxi-serien.

Många kanske reagerar över genrebeskrivningen fars när man pratar om Taxi-filmerna, men jag menar att vi talar om filmer vars släktskap med just fars inte går att förneka. Det är högljutt, tempostarkt och sådär lite medvetet fånigt som fars ofta är. Rollfigurerna är karikatyrartade, det sker förvecklingar och i stället för spring och smäll i dörrar framförs och krockas bilar i hög hastighet.

Kanske kan man säga att manusförfattaren och producenten Luc Besson med Taxi-serien skapade en ny genre som skulle kunna kallas actionfars?

Taxi 2 som släpptes år 2000 blev det publikt sett mest framgångsrika filmen i serien som till dags dato består av fem franska filmer, flera nyinspelningar i andra länder och en amerikansk tv-serie. Drygt 10,3 miljoner biljetter såldes till den i Frankrike och det gör den alltså till den nionde mest sedda inhemska filmen genom tiderna på de franska biograferna.

Alla de ledande personerna från den första filmen är i Taxi 2 tillbaka. Med ett undantag: Gérard Krawczyk har ersatt Gérard Pires som regissör, men eftersom den här serien känns så driven av producenten, manusskribenten och filmbolagsbossen Luc Bessons vision så är regissörens betydelse i detta fallet mer sekundär.

Samy Naceri spelar återigen taxichauffören Daniel, Frédéric Diefenthal hans polisvän Emilien, Marion Cotillard Daniels flickvän Lilly och Bernard Farcy polischefen Gérard. Dessutom får Emma Wiklunds (eller Sjöberg som hon hette då) rollfigur Petra en något större roll i det hela denna gång.

Storyn, som även denna gång är mer av en ursäkt för en lång scener med snabbt körande bilar, går ut på att våra hjältar hamnar mitt i en komplott där den japanska maffian, Yakuzan, planerar att mörda en japansk minister på besök i Marseille och samtidigt stjäla ett topphemligt vapen som den franska vapenindustrin vill sälja till Japan.

Det är såklart ingen överraskning hur det hela slutar men vägen dit är onekligen rätt underhållande, särskilt om man som jag har biljaktsfilmer som ett guilty pleasure, vilket gör det lättare att ha överseende med att det är mer än bara rätt fånigt emellanåt. Betydligt mer svårsmält är den grabbighet och rena sexism som då och då visar sig i filmen och som man såklart allra helst hade varit utan.

I nästa del av frankofiliskolan ska vi ta oss an det åttonde mest sålda frankofona albumet genom tiderna.

Mysteriet Henri Pick – en litteraturpusseldeckare av rang

Mysteriet Henri Pick (Le mystère Henri Pick i original) må vara långtifrån någon av höstens mest omtalade blockbusters men är ändå bland det smartaste, mest spännande och underhållande du kan se på svensk bio just nu. Rémi Bezançons filmatisering av David Foenkinos roman släpptes på hemmaplan i Frankrike i början av året och fick svensk biopremiär i fredags.

Det är något så ovanligt som en sorts pusseldeckare i litterär miljö. En ung och framfusig förläggare hittar i ett bibliotek av opublicerade bokmanus i Bretagne en bok som hon faller handlöst för och beslutar sig för att ge ut.

Boken blir snabbt en sensation i den litterära världen och alla förundras över hur författaren bakom boken, pizzeriaägaren Henri Pick som inte ens den närmsta familjen förknippat med bokläsning och ännu mindre skrivande, i hemlighet kunnat prestera något liknande. Tyvärr går det inte att fråga honom själv eftersom han varit död i några år.

Den lätt vresige och inte alltid sympatiske stjärnkritikern Jean-Michel Rouche är skeptisk till att Henri Pick verkligen är författaren bakom boken och pressar i sitt direktsända litteraturprogram i tv Picks änka så till den grad att hon stormar ut från sändningen och Jean-Michel får efter det sparken.

Vilket gör honom än mer besatt av att visa att han har rätt och att ta reda på vem den verkliga författaren bakom verket är. Han beger sig till Picks bretonska hemby för att börja leta efter svaret på gåtan och får efter en kortare tid en oväntad och aningen motvillig medhjälpare vid sin sida, Picks dotter som inte är särskilt förtjust i vare sig Jean-Michel personligen eller det han vill göra.

Mysteriet Henri Pick är en mycket välskriven historia som håller åskådaren fast och spänningen på topp hela vägen till slutet. Rémi Bezançons iscensättning är utmärkt och det blir sannerligen inte sämre av att ha två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Camille Cottin, den senare min senaste stora franska skådespelarfavorit, i de ledande rollerna.

Båda två är verkligen i sitt esse här. Inte minst Luchini som fortsätter att briljera i sådana här mer återhållna och intellektuella, moderna motsvarigheter till den typ av roller som Louis de Funès firade stora triumfer i. Han, Cottin och hela filmen var åtminstone för den här frankofilen en sant nöje att se.

 

Amanda – livet i skuggan av det ofattbara

Amanda är en sjuårig flicka som lever i Paris med sin ensamstående mamma Sandrine och som delvis tas om hand om av mammans yngre bror David. De är som en liten familj som har sina små problem att hantera men som ändå i det stora hela är en väl fungerande enhet.

Men så händer det ofattbara: Sandrine skjuts ihjäl i ett terrordåd i en park och livet tar för alltid en helt annan riktning för David och Amanda. Mitt i den stora sorgen efter den brutala händelsen måste livet trots allt gå vidare och David måste som enda tillgängliga närstående hitta ett sätt att ta hand om Amanda, samtidigt som han måste hitta sig själv i den nya tillvaron.

Det är grundstoryn i Mikhaël Hers känsliga drama Amanda från förra året som i förra veckan fick begränsad biopremiär i Sverige. Det är en djupt humanistiskt film där själva terrordådet är en brutal fond för att skildra några enskilda individers tillvaro i skuggan av det ofattbara och deras olika strategier för att faktiskt ta sig genom det.

Amanda är en till det yttre anspråkslös film med en stark inre känslomässig kraft. Mikhaël Hers använder sig av enkla berättarmedel och känslig personregi för att mejsla fram en mycket fin liten film som trots den sorgsna grundtonen förmedlar mycket ljus. Det finns en stor känsla av autenticitet över Amanda, vilket till stor del också får tillskrivas de utmärkta skådespelarna.

Vincent Lacoste visar i rollen som David med all önskvärd tydlighet varför han (vid sidan av François Civil) får anses som fransk films största kommande manliga skådespelarstjärna och Isaure Multrier är ett fynd i titelrollen. Stacy Martin, mest känd från Lars von Triers Nymphomaniac, och Ophélia Kolb, som glänser i den briljanta tv-serien Ring min agent! (Dix pour cent), är utmärkta i sina biroller och förtjänar också att lyftas fram i sammanhanget.

Utöver det vill jag också plussa för det snygga och smakfulla fotot, här finns en hel del fina bildmässiga Parisskildringar att njuta av också.