Marianne bjuder på rysligheter i Halloweentider

Såhär på Halloween brukar jag försöka leverera ett passande tips från den frankofona världen och i år får det bli den relativt nyutkomna franska Netflixserien Marianne.

Den handlar om den unga succéförfattaren Emma som när serien tar sin början just avslutat sin mycket framgångsrika svit av rysare och meddelar att hon ska sluta skriva skräckromaner. På signeringen av den avslutande delen dyker en vän från hennes gamla hemstad upp och ber Emma om hjälp. Vännens mamma är som besatt av Emmas romaner och tror att hon är den onda häxan Marianne från serien.

Morgonen efter dyker vännen upp igen, denna gång på Emmas arbetsplats, och tar efter att ha varnat Emma för att hennes föräldrar är i fara sitt liv genom att hänga sig. Efter den dramatiska händelsen beger sig Emma för första gången på många år till hemstaden för att söka sina föräldrar och vännens mamma. Väl där märker hon snabbt att allt inte står rätt till och det tycks vara så att häxan Marianne mycket väl kan finnas på riktigt.

Marianne bjuder egentligen inte på något som vi inte sett förut, men förutom understundom lite väl mycket klichéstaplande och några humorinslag som känns aningen malplacerade är det välgjort, stämningsfyllt och riktigt underhållande. Manuset är tämligen välskrivet och levererar några fina twistar i handlingen och det märks att skaparen Samuel Bodin hyser kärlek till genren.

Marianne är kanske inget man kommer att bära med sig under lång tid framöver men som underhållning för stunden såhär i Halloween-tider och under senhöstens allt längre mörka kvällar fungerar den utmärkt.

Frankofiliskolan del 3: Den nye Brel

Dags för del tre i det jag kallar för frankofiliskolan: nedräkningen av de tio mest sedda frankofona filmerna och tio mest sålda frankofona albumen.

I dag är det dags för det nionde mest sålda albumet och det är det yngsta på listan. Den absoluta lejonparten av de övriga albumen gavs ut under 80- och 90-talen; den tid då det såldes i särklass flest skivor.

Sedan kom den digitala revolutionen med illegal fildelning och sedan legal streaming och förändrade musikindustrin för evigt.

Men 2013 kom den belgiske artisten Stromae med sitt andra album Racine carrée och genomslaget blev enormt. Skivan såldes alltså i sådana mängder att den tog sig in som nummer nio på listan över de mest sålda albumen på franska i Frankrike någonsin.

Det var dock inte så att succén kom som från ingenstans. Stromae hade haft stor framgång med debutalbumet Cheese och hitten Alors on danse några år före, men detta var något ännu större. Och vassare.

För Paul Van Haver som han egentligen heter tog med detta mästerverk till album det koncept han satte på plats i debuten ytterligare steg framåt.

De inlevelsefulla, finurliga och narrativa texterna, inte sällan om olika samhällsproblem och andra allvarliga ämnen, som fått många att med fog dra paralleller mellan honom och landsmannen Jacques Brel tonsatta av avskalade, moderna beats och dansrytmer kryddas här med melodier och influenser från Afrika och Karibien. Resultatet direkt hänförande.

Stromae (namnet taget från franska verlanslangen för maestro) är en fantastisk textförfattare med lek med ord, metaforer och starka undertexter som specialitet. Inte sällan tror man att låten handlar om en sak innan man inser att ämnet egentligen är ett helt annat.

Det är texter som berör och hans berättande sätt att sjunga förstärker dem ytterligare. Formidable och Papapoutai (den senare om saknaden av en försvunnen far, baserad på hans egna erfarenheter efter att hans egen far dödades i inbördeskrigets Rwanda på 90-talet) får man allt ha ett hjärta av stål för att inte gripas av.

Epitetet den nye Brel är välbefogat och något som Stromae säkerligen bär med stolthet.

Tyvärr har det inte blivit något fler album från honom. I väntan på ett nytt får vi hålla tillgodo med de två han gett ut och det går så bra så, får bägge skivorna går att lyssna på om och om igen!

Bröderna Dardenne slår till igen

Det skulle möjligtvis vara britterna Mike Leigh och Ken Loach som också skulle kunna göra anspråk på titeln men frågan är om ändå inte de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne är och förblir de okrönta kungarna av modern socialrealism på film. Deras nya film Unge Ahmed (Le jeune Ahmed i original) som har svensk biopremiär i dag och som plockade hem regipriset vid årets filmfestival i Cannes bara understryker detta.

Unge Ahmed är en stark film om en av samtidens mest brännande frågor, radikaliseringen av unga i religionens namn. Titelpersonen är en belgisk tonåring med arabiska rötter. I sin jakt på tillhörighet och sammanhang i tillvaron sätter han all sin tilltro till en lokal imam med radikala tolkningar. Präglad av imamens ord planerar Ahmed att döda sin skolfröken.

Sin vana trogen tar sig bröderna Dardenne an sitt ämne med realism, humanism och utan pekpinnar eller andra sätt att försöka styra hur vi som åskådare ska känna. Bildspråket är lika avskalat och nervigt nära som vanligt och brödernas personregi får skådespelarna att uträtta stordåd med mycket små medel. Unge Ahmed är en återhållen, men under ytan mycket intensiv film som håller åskådaren i ett fast grepp under hela sin blott 80 minuter långa speltid – och via sitt öppna slut även efter att eftertexterna slutat rulla.

Montpellier i ett mer rättvisande sken

Min färd längs den franska Medelhavskusten fortsätter. I dag med en dagstripp till Montpellier.

Kände att det var läge att ge denna stad en chans till eftersom mitt förra besök här kortades av på grund av att det helt enkelt inte gick att ta sig.

Orsaken var inte direkt den väntade: en snöstorm av för trakterna sällan skådat slag lamslog Montpellier och stora delar av södra Europa så resan tog ett dygn längre än planerat.

Väl framme möttes jag av minst sagt märkliga scenerier: snötyngda palmblad och drivor av snö längs stadens gator samtidigt som vädret återgått till det normala och en strålande vårsol värmde.

Det sistnämnda gjorde att snön såklart snabbt smälte bort, men det var tydligt att ovädret ändå försatt staden i någon sorts mentalt undantagstillstånd.

Men i dag fick jag alltså möjligheten att se Montpellier i ett mer rättvisande sken. Staden var sig naturligtvis sig lik men känslan av vardagslunk mer påtaglig.

En fördel med att återvända till resmål är ju att man får möjlighet att uppleva fler saker och att upptäcka sådant som man kanske inte hann med sist.

I mitt fall handlade det om det utmärkta konstmuseet Musée Fabre som förfogar över en talrik och imponerande samling verk från 1600-talet och framåt, allt presenterat på ett överskådligt vis över flera våningsplan.

Just nu har man dessutom en finfin tillfällig utställning om Gustave Courbet.

Som fan av Art Nouveau vill jag också plussa för stadens många byggnader i stilen. Montpellier har liksom de flesta städerna här i den franska södern gamla anor och en hel del bevarade byggnader från olika tidsåldrar.

Den riktigt gamla stadskärnan är pittoresk och mysig att vandra i även om det omfattande butiksutbudet där är lite väl chict för min smak.

Marseille det i toner

Efter några dagar i Nice tågade jag vidare längs den franska rivieran för att nå hit till Marseille. Och det blir ett besök som rubriken antyder som kommer att gå i musikens tecken.

I går fick jag äntligen se en av mina stora idoler och avgörande anledning till att jag hamnade på det frankofila spåret, Cathrine Ringer, framträda live. I år är det 40 år sedan hon och Fred Chichin (som tragiskt nog avled 2007) bildade den fantastiska duon Les Rita Mitsouko och därför är hon nu ute på en turné där hon spelar bandets låtar. Fint nog med parets son Raoul Chichin på pappas plats som gitarrist.

Jag blev sannerligen inte besviken, även om Catherine med ålderns rätt inte längre har samma otroliga röstregister så är hon alltjämt en kraftfull sångare och uttrycksfullheten är intakt.

Dessutom framförde hon själva låten som jag förtrollades av och fick mig att upptäcka bandet, Le petit train. Den historien tänkte jag återkomma till vid senare tillfälle.

Mer musik blir det redan i kväll då jag ska se Marseillesonen Soprano uppträda inför ett utsålt Stade Vélodrome.

Men jag hinner såklart strosa runt i och upptäcka mer av denna spännande stad som jag inte varit i sedan 2007. Mycket är sig likt, annat har förändrats. Och håller på att förändras.

Det pågår någon form av stort byggprojekt på stadens paradgata La Canebière och även på andra håll runtom i stan. Förmodligen nödvändiga upprustningar av den på många håll luggslitna och bedagade staden. Men samtidigt är de lite ruffiga kanterna en del av den hör stadens charm.

Och denna fascinerande kulturella smältdegel till stad har sannerligen också sin beskärda del av skönhet och prakt. Marseille är med anor tillbaka till 600-talet före kristus Frankrikes äldsta stad och full av ståtliga kulturminnen från olika epoker.

Marseille har efter att besvärats av rykten om sin ruffighet och av problem med kriminalitet på senare år blivit ett turistmål av rang och det är lätt att förstå med tanke på allt spännande den här staden har att erbjuda.

Nice to be back

Tillbaka på fransk mark och den här gången är det en sorts cirkel som sluts, även om jag kom tillbaka hit redan 2006.

Det var nämligen här i Nice jag för 16 år sedan tog mina första steg på fransk mark och därmed kommer staden att för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Gott också att återse en fysisk plats som är en av mina verkliga favoriter: det oerhört vackra torget Place Masséna (som bilden ovan bara visar en del av).

Nice är överhuvudtaget en på många sätt mycket vacker stad med sina hus i karaktäristiska solblekta jordfärger och lika karaktäristiska fönsterluckor.

Här finns också kultur i massor att ta del av. Chagall– och Matissemuséerna är bägge väl värda ett besök men den här gången valde jag att stifta närmare bekantskap med stadens utmärkta moderna museum MAMAC.

Som rubriken antyder: Nice är en angenäm stad att återbesöka.

Romantiskt drama för den digitala tidsåldern

Claire är en ensamstående medelålders litteraturprofessor. När hennes yngre älskare lämnar henne skapar hon ett Facebookkonto under falskt namn och utger sig för att vara den 24-åriga Clara. Meningen är att hon ska spionera på sin älskare men får i stället nära kontakt med dennes bäste kompis, fotografen Alex.

De kommunicerar inledningsvis via textmeddelanden, sedan långa samtal och en stark attraktion uppstår mellan dem. Men när Alex blir alltmer påstridig om att de ska ses får Claire ett dilemma. Ska hon berätta sanningen för honom och hur kommer han då att reagera?

Det är grundhistorien i den franska filmen Inte den du tror (Celle que vous croyez i original) som i fredags hade svensk biopremiär. Regissören Safy Nebbou, som skrivit filmens manus baserat på boken med samma namn Camille Laurens, låter filmen berättas i återblickar och i samtal mellan Claire och hennes terapeut.

Ett grepp som fungerar utmärkt, inte minst tack vare de två kvinnliga huvudrollerna. Juliette Binoche är sedvanligt självlysande i rollen som Claire och Nicole Garcia briljerar i rollen som terapeuten. Att rollen som Alex görs av fransk films nästa storstjärna under uppsegling, François Civil, gör också sitt till för det lyckade resultatet.

Inte den du tror är en tämligen litterär och dialogdriven film. Att förlagan är en bok är väldigt tydligt och Safy Nebbou litar på texten. Vilket han gör helt rätt i. Med hjälp av de så duktiga skådespelarna närmast vibrerar orden och berättelsen griper tag. För en gripande film är det och den tar sig an ämnen som ligger i tiden. Ensamhet, närhetslängtan, ålder, skönhetsideal och vad den digitala tidsåldern och de social medierna gör med allt detta.

Grundhistorien som låter nog så enkel tar dessutom ett antal vändningar längs med vägen vilket gör att åtminstone jag fängslas av filmen från start till mål och mellan all dialog slänger Safy Nebbou in några bildmässigt suggestiva och starka scener. Inte den du tror är inget du som gillar fransk film vill missa.