Finstämd fransk feelgood

Årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg inleds i dag och traditionsenligt uppmärksammar jag det här på bloggen med att tipsa om en bok: i år Drömlistan (La chambre des merveilles i original) av Julien Sandrel. Hemma i Frankrike gavs den ut förra året medan den svenska översättningen funnits ute sedan i somras.

I fallet Drömlistan pratar vi om välskriven melankolisk fransk feelgood, alldeles utmärkt som sällskap i läsfåtöljen så här när hösten på allvar börjar göra sig påmind. Den handlar om den ensamstående Parismamman Thelma vars liv bryskt välts över ända en till synes helt vanlig morgon. Hennes tolvårige son Louis råkar ut för en trafikolycka och hamnar i koma.

En dag hittar hon en anteckningsbok på hans rum. Den visar sig innehålla en lista över saker han drömmer om att göra. Thelma beslutar sig för att genomföra sakerna på listan i hans ställe, i fall han aldrig skulle vakna upp igen. Det handlar om saker som för henne en bra bit utanför sin komfortzon men samtidigt in i sig själv.

Drömlistan är ytterst en berättelse om det starka bandet mellan en mor och en son, en övervägande insiktsfullt författad sådan därtill. Det finns förvisso ett visst mått av banal melodram insprängt i den lite drygt 200 sidor tjocka boken, men jag tycker att den romandebuterade författaren Julien Sandrel överlag håller detta i schack. Och Drömlistan bjuder också i sina bästa stunder på psykologiskt djup.

Han skriver medryckande och med en rytm och driv som passar den känslostarka berättelsen finemang. Han har en puls i sitt sätt att skriva som jag tycker mycket om och rollfigurerna är lätta att ta till sitt hjärta.

Doktor Knock – ingen knock out direkt

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Les Intouchables) har Omar Sy blivit ett internationellt så pass gångbart namn att de flesta filmer han medverkar i når svensk distribution i någon form. Det senaste exemplet är Doktor Knock (Knock i original) från 2017 i regi av Lorraine Lévy som i förra veckan gavs ut på svensk dvd och vod.

Omar Sy är med sin charm, karisma och utstrålning en av de där skådespelarna som alltid lyfter de filmer de är med i. Doktor Knock är inget undantag och tur är väl det för det här är en film som behövde någon som kan bära den på sina axlar.

Den bygger på den satiriska pjäsen Knock ou le Triomphe de la médecine skriven av Jules Romains. Pjäsen som hade urpremiär 1923 är en sorts omvänd Den inbillade sjuke. Den handlar om en ambitiös doktor som anländer till en lantlig fransk stad där snart sagt alla verkar vara friska som nötkärnor, vilket får doktorn att lansera ett projekt att få invånarna att känna sig sjuka och på så vis få fart på affärerna.

I denna den andra filmatiseringen baserad på Jules Romains text är grundpremissen bevarad men en hel del annat omgjort. Knock är här en driftig lurendrejare från Marseille som vid filmens början i inledningen av 1950-talet är på flykt från farliga personer som han är skyldig pengar. En mindre nogräknad kapten i stort behov av en läkare som kan följa med på en halvårslång resa låter Knock mönstra på som skeppsläkare trots att han saknar utbildning för det.

Den driftige Knock suger åt sig som en svamp och lär sig tillräckligt mycket för att när han kommer tillbaka till Marseille kan utbilda sig till läkare på riktigt. Sin första tjänst får han i den lilla byn Saint-Maurice. Precis som pjäsens Doktor Knock har han med sig en tydlig plan hur han ska få affärerna att blomstra och han lyckas charma byborna. Nästan alla i alla fall, det finns de som tvivlar på hans avsikter och dessutom riskerar hans förflutna att hinna ikapp honom.

Förutom Omar Sy har Doktor Knock en annan stor tillgång och det är omgivningarna. Filmen är inspelad i den vackra byn Saint-Martin-en-Vercors i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet och Emmanuel Soyers fina fotoarbete gör filmen till en fröjd att se. Ögongodis för en romantiker kring den franska landsbygden.

Värre är det med manuset och personregin. Några fina komiska poänger finns det förvisso, men den satiriska udden från originaltexten är som bortblåst. Rollfigurerna är stereotypa och yxigt frammejslade. Dessutom låter Lorraine Lévy flera av skådespelarna ägna sig åt ett teatralt uttryckssätt som inte gör sig på film utan snarare ger en känsla av överspel. I långa stunder är detta mer av en sunkig och inte särskilt rolig fars.

Tur då som sagt att Omar Sy är med. Han gör vad han kan och lyckas ändå, tillsammans med fotot och de fina omgivningarna, hålla skutan någorlunda flytande.

Frankofiliskolan del 2: Ungkarlsbabyn

Då har det blivit dags för den andra delen i vad jag valt att kalla frankofiliskolan: min genomgång av de i Frankrike mest sålda franskspråkiga albumen och sedda franskspråkiga filmerna genom tiderna. Jag inledde med det album som placerar sig på tionde plats i den statistiken och ger mig nu på den tionde mest sedda filmen.

Det är en film som många har en relation till utan att kanske veta om det, nämligen Coline Serreaus Ungkarlsbabyn (Trois hommes et un couffin) från 1985. Betydligt mer känd på dessa breddgrader är ju den amerikanska nyinspelningen Tre män och en baby från 1987.

I Frankrike valde lite drygt 10 miljoner personer att lösa biljett och se Ungkarlsbabyn på bio, men succén var faktiskt inte omedelbar. Faktum är att merparten av dem gjorde det först efter att filmen blivit den stora vinnaren vid Césargalan 1986 och nominerats till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samma år.

Ungkarlsbabyn är berättelsen om tre ungkarlar som delar en lägenhet i Paris. Kvinnokarlen Jacques som jobbar som steward accepterat inför en längre resa till Asien att hjälpa en kompis att ta hand om ett paket åt honom. Paketet ska levereras till lägenheten men han hinner inte berätta för de övriga två om det.

Ett paket blir mycket riktigt också levererat, men inte det väntade. Det visar sig vara en liten flicka, en dotter som Jacques inte känner till och som mamman lämnar till honom att ta hand om eftersom hon på grund av jobb inte kan göra det på ett tag. Det vänder upp och ner lägenhetskompanjonerna Pierre och Michels tillvaro. Och bättre blir det inte när två mystiska män dyker upp för att hämta paketet.

Ungkarlsbabyn är en medryckande film som får sägas vara någon sorts förlängning av den stolta franska farstraditionen à la Louis de Funès. Det är roligt, fartfyllt och (som hos de Funès) ibland aningen högt tonläge. Coline Serreau tillsätter dock extra värme och hjärta till det klassiska receptet med förvecklingar, missförstånd och spring och smällar i dörrar.

Det är lätt att förstå att amerikanerna inte kunde motstå frestelsen att göra sin nyinspelning i regi av Leonard ”Dr Spock” Nimoy, men den franska är vassare och lite punkigare i tilltalet vilket bidrar till att göra den till det bättre alternativet att se. Originalet är ju alltid bäst, i synnerhet om det är på franska.

Coline Serreau gjorde för övrigt 2002 en uppföljare: 18 ans après som den fick heta blev dock inte på långt när en lika stor succé, men är väl värd att se.

Nästa del av frankofiliskolan kommer att handla om det album som placerar sig på nionde plats på listan över de mest sålda franskspråkiga albumen i Frankrike genom tiderna.

Ett livsprojekt i hästväg

Brevbäraren som byggde ett palats (L’Incroyable histoire du facteur Cheval i orignal som hade svenska biopremiär i fredags är den verklighetsbaserade historien bakom ett av Frankrikes mest märkliga byggnadsminnen: Le Palais idéal i byn Hauterives i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet.

Palatset stod färdigt 1912 och tog 33 år att bygga för den för ändamålet helt outbildade upphovsmannen Ferdinand Cheval. Han var till yrket lantbrevbärare och byggnationen av palatset skötte han utöver att sköta sina jobbsysslor vilka bestod av att till fots dela ut posten längs sin rutt på dryga tre mil! Inspirationen till arkitekturen fick han genom att se exotiska vykortsmotiv läsa om dem i tidskrifter som han delade ut och han byggde palatset av stenar han hittade längs sin gångrutt.

Regissören Nils Tavernier gör detta till berättelsen om mannen Ferdinand Cheval snarare än det på alla sätt märkvärdiga byggnadsverket. Här tecknas ett porträtt av en tystlåten och viljestark – på gränsen till självutplånande envis – man som tacklar livets med- och motgångar med jobb. Och motgångar av de mest fruktansvärda slag råkar han ut för längs vägen.

Jacques Gamblin är fantastisk i rollen och mejslar med lika små medel som verklighetens Cheval använde för att bygga sitt palats fram vad som i all lågmäldhet kan vara sitt livs roll. Fotot är genomgående oerhört vackert och berättelsen gripande och inspirerande. Men jag känner ändå att jag saknar några beståndsdelar för att kunna leverera ett riktigt toppbetyg till den här filmen.

På gott och ont är detta mannens berättelse. På gott eftersom Ferdinand Cheval var en fängslande och intressant person men på ont eftersom en djupare dykning ner i vad omgivningen, främst hans fru och dotter, tvingades offra för hans envishet och besatthet hade gjort filmen än mer gripande. Dessutom hade jag gärna sett att själva byggnadsverket fått lite större del av berättelsen.

Men fängslande är Brevbäraren som byggde ett palats likafullt och utan tvekan en film jag skickar med en rekommendation om att se. På den franska dvd-utgåva som jag såg filmen via finns dessutom en fin kortdokumentär om Le Palais idéal som gav extravärde.

Tilltalande Toulouse

På besök i Frankrike igen. Denna gång i Toulouse som jag var i så sent som för fyra år sedan.

Jag gillade förvisso staden redan då, men var i övrigt på en så dålig plats i livet att eftersom jag avser att mitt projekt att besöka Frankrikes tio största städer ska utmynna i någon form av ranking jag kände att jag ville ge staden en ny chans att upptäckas nu när jag mår mycket bättre.

Sagt och gjort, nu är jag här igen och mycket riktigt framträder nya intryck. Av positiv art. Förra gången var jag alls inte lika receptiv på hur fantastiskt många vackra byggnader den här staden kan erbjuda. Från flera tidsepoker dessutom.

Här finns flera välbevarade byggnader från renässansen, Hôtel d’Assézat på bilden är ett exempel, och en hel del äldre än så. Om du har vägarna förbi vill jag verkligen rekommendera ett besök i det fantastiska jakobinerklostret från 1200-talet och basilikan Saint-Sernin som började byggas redan på 1000-talet.

I det förstnämnda byggnaden finns för övrigt att förträffligt konstmuseum inhyst.

Att vädret är toppen med klarblå himmel och högsommarvärme med en touch av höstfriskhet i luften gör naturligtvis inte saken sämre. Jag är mycket nöjd över att hå åkt tillbaka hit till La ville rose som Toulouse kallas efter de många terrakottabyggnader som ger staden ett risa sken.

De osynliga synliggjorda

Ett dagcenter för hemlösa kvinnor i utkanten av nordfranska Valenciennes ska stängas efter ett beslut från kommunen. Tjänstemännen menar att centrets resultat när det gäller att hjälpa kvinnorna tillbaka in i samhället är på tok för lågt för att motivera fortsatt ekonomiskt stöd.

För kvinnorna som har centret som nav i sina liv är beskedet om nedläggning något av en katastrof. Men några av medarbetarna vägrar att ge tappt. De har nu tre månader på sig att få ut kvinnorna i arbetslivet och bort från gatan och de redo att ta alla till buds stående medel till hjälp.

Sådan är storyn i den verklighetsinspirerade franska socialrealistiska feelgoodfilmen De osynliga (Les Invisibles i original) som hade svensk biopremiär förra veckan. Den som sett regissören Louis-Julien Petits film Klippet (Discount i original) som visades på svenska biografer för fyra år sedan vet vad den har att vänta, för detta är en film helt i samma anda och med samma blandning av samhällskritik, diskbänksrealism och humor.

Här arbetar han med en blandning av etablerade skådespelare (Noémi Lvovsky och Corinne Masiero bland andra) och amatörer (flera av dem med egen erfarenhet av att leva som hemlös) och det är ett väl fungerande grepp som starkt bidrar till filmens känsla av autenticitet. Och även om proffsen sköter sig utmärkt är det amatörerna som stjäl showen! Det borde vara smått omöjligt att inte charmas av dem.

Det går såklart att ha åsikter om att filmens feelgood-moment emellanåt är aningen för mycket åt det lättsamma hållet och därmed förhindrar den att bli så gripande och stark som den kunde ha blivit i en annan form, men jag är ändå övervägande positivt inställd till Louis-Julien Petits sätt att ta sig att ta sig an de ämnen han vill avhandla. Och värmen och kärleken han visar för sina rollfigurer är så genuin att De osynliga ändå berör på djupet.

De osynliga är en tänkvärd, medryckande och rolig film om vänskap, ensamhet, uppoffringar och ett obrytbart systerskap.