Brothers in arms

Den franske auteuren Jacques Audiard fortsätter enträget och intressant insiktsfullt att utforska maskuliniteten och dess starka kopplingar till våld. Den här gången för första gången med en stjärnbeströdd internationell ensemble och på engelska. Detta i filmatiseringen av den kanadensiske författaren Patrick DeWitts hyllade roman The Sister Brothers (Bröderna Sisters i sin svenska utgåva)

Les Frères Sisters hade premiär vid förra årets filmfestival i Venedig och kammade hem priset för bästa regi och vid Césargalan hemma i Frankrike i vintras fick den en hel drös nomineringar och vann tre priser, bland annat fick Audiard ännu en gång pris för sin regi. Sedan några veckor tillbaka finns den under den internationella titeln The Sisters Brothers utgiven på svensk dvd.

Berättelsen utspelas under guldruschens dagar i den amerikanska västern. Bröderna Eli och Charlie Sisters jobbar som revolvermän som arbetar åt en mystisk affärsman som kallas för Kommendören. Den här gången har de fått i uppdrag att leta upp och döda en man som heter Herman Kermit Warm. Kommendören har också anlitat privatdetektiven John Morris för att från sitt håll hjälpa bröderna att fånga Warm.

När Morris finner Warm och får höra om vem denne verkligen är och varför han är ett jagat villebråd tar han Warms parti. Warm har uppfunnit en kemisk lösning som ska underlätta kraftigt att finna det åtråvärda guldet och han har för avsikt att använda inkomsterna från guldet till att bygga upp en ny utopisk värld, fri från från girighet och våld.

Ovetande om varför Morris svikit dem fortsätter bröderna Sisters sin jakt, nu med två måltavlor. Men jakten blir långtifrån problemfri och de sinsemellan olika bröderna grälar närmast oavbrutet och drömmer båda två egentligen om andra liv en det de lever.

Med tanke på att Jacques Audiard skämt bort oss filmälskare med i princip mästerverk efter mästerverk: trippeln Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté), En profet (Un prophète) och Rust and bone (De rouille et d’os) från i tur och ordning 2005, 2009 och 2012 är till exempel svårslagen, kan The Sisters Brothers kanske ses som en liten besvikelse. Men en synnerligen bra sådan i så fall.

För även om den står sig ganska slätt i den stentuffa konkurrensen som Audiards filmografi utgör är det en bra och synnerligen sevärd film, långt mycket bättre än det mesta du kan se just nu. Sin vana trogen rör han sig sömlöst och snyggt mellan brutalitet och sårbarhet, det sistnämnda här hjälpt av Joaquin Phoenix som med sin sårbarhet i uttrycket är en närmast perfekt Audiard-skådespelare. Han är dock inte ensam att glänsa skådespelarmässigt. Den ofta underskattade John C. Reilly, Jake Gyllehaal och Riz Ahmed är alla utmärkta i de övriga bärande rollerna.

I The Sisters Brothers finns också gott om humor (låt vara av det mörkare slaget) och värme. Men i jämförelse med hans franskspråkiga filmer är det ändå något som saknas. Det är som att tonträffen inte är lika känslig och att hans karaktärsutveckling inte riktig blir lika finstämd när han den här gången arbetar på engelska. Dessutom finns här partier som inte för berättelsen framåt och som gått hade kunnat skalas bort, något som är synnerligen sällsynt hos Audiard.

I det stora hela förändrar dock inte The Sisters Brothers min syn på Jacques Audiard. Han är i mina ögon alltjämt en av samtidens stora.  Och jag ser verkligen fram emot att se hans nästa projekt som är att regissera ett antal avsnitt av den kommande säsongen av den mästerliga franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes)!

In i dimman!

Paris drabbas av en jordbävning som får giftig dimma att välla upp ur underjorden och svepa in staden och sprida panik. Det mardrömsscenariot  är grunden i den kanadensiskfranska samproduktionen Dans la brume från förra året och som i går släpptes på svensk dvd under titeln Toxic.

För filmens huvudpersoner Mathieu och Anne är situationen än mer tillspetsad. De klarar sig från dimman genom att fly upp till grannar som bor längst upp i deras fastighet men kvar i deras av dödlig dimma insvepta lägenhet finns dottern Sarah som lider av svår kombinerad immunsjukdom, SCID, och tvingas leva i en hermetiskt tillsluten kapsel.

Jordbävningen slog ut all strömförsörjning i staden men eftersom kapseln har batteridrift klarar sin Sarah. Men batterierna håller inte särskilt länge så tiden för Mathieu och Anna att hitta en lösning och rädda dottern rinner så sakteliga ut.

Grundstoryn är alltså enkel men nog så effektiv och fylld av potential. Det tekniska utförandet är utmärkt med tanke på att den relativt beskedliga budgeten. Effekterna är trovärdiga och bilderna av den dimomslutna staden är häftiga. Den kanadensiske regissören Daniel Robys iscensättning är också stabil.

Tyvärr så känns manuset långtifrån genomarbetat och mycket av potentialen försvinner i logiska luckor och märkliga skeenden. Romain Duris och Olga Kurylenko kämpar och gör det bästa av sina roller som Mathieu och Anna, men det är ett jobb i uppförsbacke eftersom manuset låter deras rollfigurer ta ologiska och underliga beslut.

Toxic hade kunnat bli riktigt bra men då hade manuset behövt putsas till rejält och förmodligen också budgeten ökats ordentligt. Tyvärr blev den i mina ögon bara med nöd och näppe sevärd. Mest för parisbildernas skull.

Känslostarkt ämne i filmiskt trygga händer

I dag är det svensk biopremiär för det franska dramat I trygga händer (Pupille i original) från förra året. I den tar regissören Jeanne Herry ett brett och omsorgsfullt grepp kring ämnet adoption.

Med det följer känsloladdade ämnen som känslor av otillräcklighet inför föräldraskapet och ofrivillig barnlöshet. Det sistnämnda är något som jag har egen erfarenhet av vilket såklart bidrar till att den hör filmen berör mig djupt.

I trygga händer låter oss följa med genom processen från det att ett det oönskade barnet Theo föds på sjukhuset i Brest till det att han hamnar i titelns trygga händer.

Utan moraliska pekpinnar behandlas den juridiska processen, socialtjänstens arbete med att hitta ett lämpligt nytt hem för barnet och alla inblandades funderingar och farhågor.

I bland balanserar det hela lite farligt nära instruktionsfilmens domäner men tonträffen är så fin och äkta att det med lätthet vägs upp. Och de finfina skådespelarna (Sandrine Kiberlain, Gilles Lellouche och Elodie Bouchez med flera) gör sina rollfigurer till människor av kött och blod.

I trygga händer är inte det dramaturgiskt mest spännande du kan se på bio denna sensommar men en fin, lite melankolisk men också varm film som berör.