Quentin Dupieux är en man med många talanger. Han inledde karriären som musiker och under namnet Mr Oizo fick han 1999 en global hit med låten Flat Beat, den egenregisserade musikvideon med dockan Flat Eric i huvudrollen var säkerligen en stor del i succén.
Den musikaliska karriären pågår fortfarande men sedan några år tillbaka är det som långfilmsregissör han gjort störst avtryck. Det är filmer som alla kännetecknas av hans absurdism och svarta humor. Ett mindre genombrott fick han 2010 med sin andra långfilm Rubber och den är på många sätt signifikativ för vilken typ av filmer Dupieux gör.
Den handlar om ett bildäck (!) som löper amok och dödar människor med sina psykiska krafter. Nära ögat! (Au poste! i original) från förra året som den här texten ska handla om är inte fullt lika utflippad men bär Dupieuxs omisskännliga sigill.
Ramen är ett polisförhör. Den luttrade kommissarien Buron (spelad av en glimrande Benoît Poelvoorde) förhör Fugain, en man som anmält ett mord och som nu själv betraktas som huvudmisstänkt. Steg för steg försöker Buron sätta press på Fugain för att ta reda på vad som hänt. Under själva förhöret börjar det hända märkliga saker såväl på polisstationen som i de inklipp från Fugains egna minnen av vad som inträffat.
Nära ögat! är som alla Dupieuxs filmer präglad av lekfullhet med form och berättande och dialogen är härligt välskriven. Med den drivna dialogen, det aviga berättandet och de populärkulturella blinkningarna påminner Dupieux en hel del om Quentin Tarantino, men med den skillnaden att han förmodligen överdoserat på Monty Python när Tarantino slukat ”skräpfilm”.
För att återkomma till det där med att Quentin Dupieux är en man med många talanger. Precis som i fallet med de flesta av hans övriga filmer har han inte bara regisserat utan även skrivit, klippt och fotat Nära Ögat!
Nära ögat! finns sedan slutet av förra året tillgänglig på dvd och definitivt något för den som vill se något annorlunda att kolla upp. Vid mitt besök i Paris häromveckan tog jag chansen att se Dupieuxs nya film Le Daim. Jag håller verkligen tummarna för att den också för svensk distribution för den är nämligen ännu bättre. Ett smärre absurdistiskt mästerverk skulle jag säga.
BleuBlancRouge 