Löfte (i gryningen) som inte riktigt infrias

En påkostad filmatisering av Romain Garys storslagna och självbiografiska roman La Promesse de l’aube från 1960 ( som kom ut i svensk översättning under titeln Löfte i gryningen tå år senare) med starka namn i rollistan får det troligtvis att vattnas i varje frankofils mun.

Regissören Eric Barbiers filmatisering av romanen är den andra i ordningen och släpptes på hemmaplan i Frankrike för drygt ett och ett halvt år sedan och finns sedan någon vecka tillbaka utgiven på svensk dvd under den internationella titeln Promises At Dawn. Även om jag definitivt tycker att det är en sevärd film så infrias tyvärr inte riktigt allt det löftesrika kring den.

Till ytan finns inte mycket att anmärka på. Promises At Dawn är en snyggt iscensatt historia med ett ambitiöst och episkt anslag som påminner om gamla tiders storfilmer. Berättelsen om relationen mellan Roman Kacew (som Gary egentligen hette) och hans mamma Mina (som lyckas vara såväl stöttande och kärleksfull som överbeskyddande och krävande) under Romans händelserika liv är medryckande och underhållande.

Problemet är bara ett under den där välpolerade ytan ekar filmen lite tom. Eric Barbiers personregi brister en aning och det går ut över trovärdigheten i skådespelandet och dränerar berättelsen på psykologiskt djup. Pierre Niney gör vad han kan men känns inte helt i rollen som den vuxne Roman och Charlotte Gainsbourg tillåts (även om hon bitvis är lysande) spela över en del i sin tolkning av den dynamiska modern.

Men sevärt är det trots allt i högsta grad om du frågar mig och underhållningsvärdet för stunden är gott. Och snyggt är det verkligen. Kostymerna, den noggrant utformade scenografin och fotot håller hög klass och miljöerna är hela tiden trovärdiga vare sig det rör sig om de fattiga miljöer i 20-talets Polen där Roman och Mina levde under några av hans tidiga levnadsår, 30-talets Nice där Roman tillbringade sina ungdomsår eller de olika platser där Roman tjänade som flygare under andra världskriget.

Promises At Dawn är ett film som lämpar sig väl för god underhållning för stunden efter skymningen.

Frankofiliskolan del 1 – Johnny the rocker

Dags att lansera ett nytt projekt här på BlueBlancRouge. Och med tanke på att det handlar om en sorts grundkurs i frankofili så kan jag inte tänka mig en bättre dag att göra det på än just i dag eftersom det är den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Jag kommer under vinjetten Frankofiliskolan att skriva om de i Frankrike tio mest sålda musikalbumen gjorda av frankofona artister och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna.

Jag inleder med det tionde mest sålda albumet och det är en ytterst lämplig start på en grundkurs in i den frankofona populärkulturen eftersom vi då direkt stöter på en av de verkliga portalfigurerna: Johnny Hallyday.

Johnny Hallyday, eller Jean-Philippe Smet som han egentligen hette, kallades ofta för Frankrikes Elvis Presley och var omåttligt populär under sina dryga 50 år som artist. Vid sin död i december 2017 hade hans skivor sålt i över 60 miljoner exemplar enbart i Frankrike.

Av dessa album är Sang pour sang från 1999 hans försäljningsmässigt mest framgångsrika och med strax över två miljoner exemplar det tionde mest sålda i Frankrike av en franskspråkig artist.

Sang pour sang har en speciell bakgrund. Samtliga låtar är nämligen komponerade av sonen David Hallyday som också producerat skivan. Far och son Hallyday hade länge en komplicerad relation och Sang pour sang blev ett sätt för dem att verkligen hitta tillbaka till varandra.

Flera av texterna, som skrivits av kända namn som bland andra Zazie, Miossec och Françoise Sagan, handlar också om en far som försöker nå fram till och återförenas med sin son.

Inte minst det inledande titelspåret som verkligen sätter tonen för hela skivan. Det är en riktig känslobomb till rockballad och Johnny sjunger kraftfullt och med stor inlevelse. Och det där med den kraftfulla sången hänger med genom hela albumet.

Det märks att detta är en personlig historia för honom för han håller sannerligen inte igen sångmässigt, han satsar för fullt som om själva livet stod på spel i snart sagt varje stavelse och David Hallydays melodier och muskulösa rockarrangemang svarar upp. Som gjort för att få en publik att skråla med under en turné.

Men häri ligger i mitt tycke också en liten svaghet. Tonläget är genomgående så högt att det när man lyssnar på hela albumet blir en aning enahanda i längden. Men i enskildheterna är det riktigt starkt och det visar bland annat det faktum att fem av låtarna blev topphits som singlar.

Allra bäst är i mina öron den ramstarka trion av låtar som inleder skivan. Titelspåret har jag redan varit inne på men efter det följer två till känslosamma toppspår som sätter det albumets andra centrala tema, självreflektion, på plats: Le poids de mes maux med text av Zazie och Quelques cris som författaren Françoise Sagan skrivit texten till.

När Frankofiliskolan återkommer med sin andra del kommer det att handla om tian på listan över de mest sedda franskspråkiga filmerna.

Trevlig Fête nationale på er kära läsare!

Utsökt absurdism och svart humor

Quentin Dupieux är en man med många talanger. Han inledde karriären som musiker och under namnet Mr Oizo fick han 1999 en global hit med låten Flat Beat, den egenregisserade musikvideon med dockan Flat Eric i huvudrollen var säkerligen en stor del i succén.

Den musikaliska karriären pågår fortfarande men sedan några år tillbaka är det som långfilmsregissör han gjort störst avtryck. Det är filmer som alla kännetecknas av hans absurdism och svarta humor. Ett mindre genombrott fick han 2010 med sin andra långfilm Rubber och den är på många sätt signifikativ för vilken typ av filmer Dupieux gör.

Den handlar om ett bildäck (!) som löper amok och dödar människor med sina psykiska krafter. Nära ögat! (Au poste! i original) från förra året som den här texten ska handla om är inte fullt lika utflippad men bär Dupieuxs omisskännliga sigill.

Ramen är ett polisförhör. Den luttrade kommissarien Buron (spelad av en glimrande Benoît Poelvoorde) förhör Fugain, en man som anmält ett mord och som nu själv betraktas som huvudmisstänkt. Steg för steg försöker Buron sätta press på Fugain för att ta reda på vad som hänt. Under själva förhöret börjar det hända märkliga saker såväl på polisstationen som i de inklipp från Fugains egna minnen av vad som inträffat.

Nära ögat! är som alla Dupieuxs filmer präglad av lekfullhet med form och berättande och dialogen är härligt välskriven. Med den drivna dialogen, det aviga berättandet och de populärkulturella blinkningarna påminner Dupieux en hel del om Quentin Tarantino, men med den skillnaden att han förmodligen överdoserat på Monty Python när Tarantino slukat ”skräpfilm”.

För att återkomma till det där med att Quentin Dupieux är en man med många talanger. Precis som i fallet med de flesta av hans övriga filmer har han inte bara regisserat utan även skrivit, klippt och fotat Nära Ögat!

Nära ögat! finns sedan slutet av förra året tillgänglig på dvd och definitivt något för den som vill se något annorlunda att kolla upp. Vid mitt besök i Paris häromveckan tog jag chansen att se Dupieuxs nya film Le Daim. Jag håller verkligen tummarna för att den också för svensk distribution för den är nämligen ännu bättre. Ett smärre absurdistiskt mästerverk skulle jag säga.