Var é vargen?

Vargens sång (Le Chant du loup i original) gjorde tidigare i år succé på de franska biograferna och finns nu även tillgänglig för en svensk publik på Netflix. Det är en effektivt berättad ubåtsthriller som lyckas ge en lite egen spinn på genren. Dessutom med en rejält stjärnbeströdd rollista.

I de ledande rollerna syns nämligen Mathieu Kassovitz, Omar Sy, Reda Kateb och fransk films nya storstjärna François Civil. Den sistnämnde spelar filmens centralgestalt Chanteraide, en lovande uppkomling som tjänstgör som specialist inom akustisk krigsföring. Det vill säga att han via sin känsliga hörsel har som uppgift att identifiera vad olika undervattensljud kommer ifrån och vilka eventuella hot de utgör.

Under ett uppdrag begår han ett misstag som kunnat bli mycket kostsamt och i sin iver över att gottgöra det råkar han hamna mitt i en situation där den franska marinen blir en bricka i spelet i ett potentiellt kärnvapenkrig. Den här gången finns inget utrymme för misstag och läget blir mer och mer pressat.

Långfilmsdebuterande regissören Antonin Baudry piskar obönhörligen upp spänningen och lyckas bra med att kombinera thrillerelement med drama. Däremot känns det ibland som att berättelsen går lite väl fort fram i bland och inte får tid att utvecklas på ett till hundra procent trovärdigt sätt.

Jag tror att Vargens sång hade gjort sig ännu bättre i miniserieformat, som ubåtsthrillergenrens okrönta mästerverk Das Boot (eller Ubåten som den fick heta i Sverige) från 1981, men spännande är den och underhållningsvärdet är oklanderligt. Och som sagt lyckas den också ge oss en ingång som vi tidigare inte sett i genren och det är ju en bra sak i sig.

Mylène est encore reine!

Tillbaka hemma i Sverige igen efter en sedvanligt härlig tid i Paris! Med bagaget fyllt av nya fina minnen från denna underbara stad.

Det kanske största från denna visit är konserten med superstjärnan Mylène Farmer i lördags. Jo, superstjärnestatus har hon allt  fortfarande hemma i Frankrike vilket nio utsålda konserter i den gigantiska nya evenemangsarenan vid La Défense är ett bevis så gott som något på.

Som vanligt när det gäller Mylène Farmer är det en påkostad, snyggt koreograferad och effektfull show som bjuds och det är verkligen ett pärlband av hits hon bränner av. Några nyare låtar, bland annat från fjolårsskivan Désobéissance, blir det naturligtvis men tyngdpunkten ligger på äldre material som hon och hennes band levererar i moderna arrangemang och tappningar.

Jublet vet nästan inga gränser när Farmerklassiker som Sans contrefaçon, L’âme-stram-gram, Pourvu qu’elles soit douces och naturligtvis Désenchantée dyker upp i setlisten. Men det enskilt finaste och starkaste momentet är nog dock ändå den känslosamma och nedskalade versionen av Ainsi soit je….

Baksidan med den här typen av genomkoreograferade och snygga shower är att utrymmet för utsvängningar och spontanitet är minimalt och det skapar viss distans till publiken och går ut över helhetsupplevelsen. Men det är en invändning som totalt sett väger ganska lätt när allt är så bra och professionellt utfört.

Och det faktum att alla scenkostymer är designade av min modefavorit Jean-Paul Gaultier gör naturligtvis inte saken sämre. Det var med ett stort leende på läpparna och en god känsla i kroppen jag vandrade ut från arenan i den varma Parisnatten efter konserten.

Paris is always a good idea

Tillbaka i Paris igen efter sju långa år! Ja, det är faktiskt så länge sedan jag var här senast och väl här inser jag hur väldigt mycket jag saknat den här staden.

Det mesta är sig likt. Med ett stort och uppenbart undantag. Det var en närmast surrealistisk och sorgsen känsla att på plats skåda den skada som storbranden tidigare i år orsakat på Notre-Dame, för mig och många andra en starkare symbol för Paris än självaste Eiffeltornet.

Som vanligt kombinerar jag mina Frankrikebesök med konserter med franska grupper och artister jag länge velat se. Här i Paris väntar Mylène Farmer men en konsert som hon hintat kan bli hennes sista någonsin. Det kan bli något riktigt extraordinärt!

Glad midsommar!

Hermelinen – Rohmer light som inte riktigt håller hela vägen

Två ypperliga skådespelare räcker långt men när manuset inte riktigt håller samma klass blir resultatet likafullt en aning vacklande. Något som Hermelinen (L’hermine i original) från 2015 i regi av Christian Vincent visar. Här finns mycket att tycka om. En inspirerad Fabrice Luchini i huvudrollen och en sedvanligt självlysande Sidse Babett Knudsen (mest känd från danska tv-serien Borgen) i sin första franskspråkiga roll, till exempel.

Bägge Césarnominerades 2016 och den senare vann faktiskt också i klassen bästa kvinnlig biroll. Christian Vincents egenförfattade manus är inte helt oävet och innehåller en hel del fina saker. I sina bästa stunder doftar det av mästaren Eric Rohmer i de talrika dialogerna laddade med filosofiska funderingar kring etik, moral och andra tunga värden i den mänskliga existensen. Fabrice Luchini, som själv medverkar i några av Rohmers filmer, är dessutom lysande på att leverera replikerna.

Problemet är bara att Christian Vincent inte är lika insiktsfull som Rohmer utan mer lättviktig i sin studie av personerna i berättelsen han berättar. Och själva ramhandlingen har även den sina luckor. Men sevärd är Hermelinen utan tvivel, trots invändningarna. Som Rohmer-light står den sig väl.

Filmen handlar om den strikt och tämligen osympatiske domaren Michel som arbetar vid en tingsrätt i Saint-Omer, längst upp i nordvästra Frankrike. När filmens handling tar sin början är han influensasjuk extra vresig men han trotsar sjukdomen för att ta hand om rättegången mot en man som står åtalad misstänkt för att ha sparkat ihjäl sitt barn.

När juryn ska väljas får han en rejäl överraskning. En av de utvalda visar sig vara Ditte, en danskättad narkosläkare som vårdade honom i samband med en sjukhusvistelse efter en olycka sex år tidigare och som han aldrig glömt efter det. Samtidigt som vi får följa själva rättegångsprocessen får vi också vara med när Michel och Ditte sakta närmar sig varandra och han tinar upp av hennes närvaro.

Hermelinen är ingen klockren feelgoodhistoria, även om den har element från den genren, det är den allvarliga klangbottnen för djup för. Men den har definitivt sina stunder den den är varm och godhjärtad nog för att uppfattas som något åt det hållet.

Kvinnornas kamp i skuggan av fronten i vackert landsbygdsdrama

Det kan gå lång tid mellan varven när Xavier Beauvois regisserar långfilm men när han gör det blir resultatet allt som oftast mycket bra. Beskyddarna (Les Gardiennes i original) som fick svensk biopremiär i januari i år och är hans blott andra film efter mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des dieux) från 2010 är inget undantag.

Den som sett till exempel Gudar och människor känner igen Xavier Beauvois långsamma och ibland ordmässigt karga berättande. I Beskyddarna låter han mer än någonsin tidigare bilderna tala, och vilka bilder det är sedan!

Caroline Champetier, som fotat nästa alla hans filmer (inklusive Gudar och människor), gör ett storartat jobb och nominerades helt i sin ordning till en César för bästa foto för sin insats. Beskyddarna fick fyra nomineringar vid årets gala och en av de övriga gick till Iris Bry för bästa kvinnliga framtidshopp. Också det helt i sin ordning.

Hon är nämligen ett fynd i rollen som filmens centralgestalt, den unga bondflickan Francine som 1915 anställs på en gård i den gamla regionen Limousin i centrala Frankrike. Eftersom männen i familjen är inkallade i armén och befinner sig vid första världskrigets beryktade skyttegravsfronter drivs gården under umbäranden av mor Hortense och dotter Solange (spelade av Nathalie Baye och Laura Smet som ju är mor och dotter även i verkliga livet).

Francine gör ett bra och ovärderligt jobb och blir snabbt som en del i familjen. Men mörka händelser ligger hela tiden på lut, det rasar ju trots allt ett världskrig i närheten.

Beskyddarna berättar en historia som det ofta bara snuddats vid, trots att första världskriget inte direkt är underskildrat på film, kvinnornas kamp hemmavid när männen var borta vid fronten och stred. Det är en film som med små medel griper tag och berör på djupet. Skådespelet är stramt hållet men av mycket hög kvalitet och Xavier Beauvois litar på kraften i det och i sina bilder. Han är mycket sparsmakad när det gäller musiken, men när han väl använder sådan är det effektfullt.

Den här filmen kommer såklart inte att tillfredsställa actionälskaren, men väl den som vill få en inblick i ett liv där samtliga inblandade under svåra omständigheter kämpar hårt för att upprätthålla någon form av normalitet och dessutom göra det med högt buret huvud – genom glädje och djup sorg.

En ny favorit och en gammal i underhållande bagatell

Tack vare sin medverkan i smått briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent i original) har många fått upp ögonen för Camille Cottin. Jag är en av dessa, så till den grad att jag fått ett nytillskott bland mina skådespelarfavoriter.

Klart jag blev nyfiken på Två bullar i ugnen (Telle mère, telle fille) från 2017 i regi av Noémie Saglio eftersom Camille Cottin i den filmen spelar mot en av mina verkliga favoriter i form av Juliette Binoche. Dessutom finns såväl Lambert Wilson och Stéfi Celma (som även hon med verkar i Ring min agent) i rollistan så förutsättningarna för en riktigt bra film är sannerligen på plats.

Tyvärr håller manuset inte samma nivå som skådespelarna, men jag tror heller inte att ambitionen med det var annat än att underhålla för stunden och det lyckas Två bullar i ugnen med. Även om den i sin humor pendlar mellan fyndigt och flamsigt.

Camille Cottin spelar Avril, en ordningsam och ambitiös kvinna som bor med sin man och sin raka motsats: sin mor Mado (spelad av Juliette Binoche) som är inneboende hos dottern efter sin skilsmässa. Mado är en slarvig och utåtagerande evig tonåring som lever för dagen och gott på att inte behöva ta ansvar när dottern gör det i hennes ställe.

Men när Avril berättar att hon är gravid blir Mado allt annat än glad, vilket såklart skapar spänningar mellan mor och dotter. När det sedan visar sig att Mado också blir gravid är cirkusen i full gång. Inte blir det bättre av att Mado inte säger något till pappan som råkar vara ex-mannen Marc (spelad av Lambert Wilson), Avrils pappa. Situationen blir snabbt mer och mer hysterisk för samtliga inblandade.

Två bullar i ugnen är som sagt ojämn men helt klart underhållande och några riktigt bra scener finns det. Fattas bara annat med så duktiga skådespelare inblandade. Här finns bland annat en fantastiskt rolig scen mellan Juliette Binoche och Lambert Wilson där det märks hur kul de bägge tycker det verka vara att spela något mer lättsamt än de är vana vid och bara kan släppa loss.

Två bullar i ugnen släpptes i Sverige direkt till dvd häromåret.

Vanessa långt ifrån paradiset i udda fågel till film

Efter en längre tid av sporadisk aktivitet på bloggen ligger jag hopplöst efter i min bevakning här av frankofon film som når hit till Sverige. Jag kan inte annat än att bit för bit försöka reparera skadan och börjar med en udda fågel till film (pun intended eftersom just en sådan har en roll att spela i filmen det handlar om), Yann Gonzalez En kniv i hjärtat (Un couteau dans le cœur) från förra året.

Det ska sägas direkt är att En kniv i hjärtat inte är en film för alla smaker, den är sexuellt explicit och våldsam. Det är en sorts stilsäker melankolisk thriller som blinkar kraftigt åt såväl exploatationfilm som giallo och utspelar sig följaktligen på 70-talet. 1979 för att vara mer exakt.

Huvudpersonen Anne (spelad av Vanessa Paradis) driver ett litet bolag som massproducerar gayporr. Bolagets klippare Loïs har just avslutat deras förhållande och för att vinna tillbaka henne tänker sig Anne göra något speciellt, hon vill göra sitt mest ambitiösa filmprojekt någonsin. Parallellt med det blir en av medlemmarna i hennes skådespelarkader bestialiskt mördad av en maskerad man.

En av den dubbla tragiken emotionellt instabil Anne väljer att använda mordet på skådespelaren och utredningen av det som material för sin film. Något som drar ner henne och de andra inblandade i en mörk spiral för den maskerade mördaren finns kvar därute, hela tiden i deras närhet.

Yann Gonzalez väver in mängder av direkt eller indirekta filmreferenser i sin berättelse. William Friedkins kontroversiella thriller Lockbetet (Cruising i original) och Brian De Palmas likaledes omtvistade I nattens mörker (Dressed to kill), bägge från 1980, är andra uppenbara referenspunkter.

Det som gör En kniv i hjärtat till mer än bara en stilövning med blinkningar till det sena 70-talets mer alternativa filmscen är att Yann Gonzalez lägger till melankoli och en stor ömhet i berättelsen. Riktig kärlek och passion får plats jämte den strikt (över)spelade i de filmer Anne regisserar.

Dessutom gör Yann Gonzalez bildspråk att det bitvis är en mycket vacker film. Lägg därtill ett finfint och känsligt elektroniskt soundtrack av franska M83, vars bärande medlem är Yanns bror Anthony och en portion drastisk humor.

En kniv i hjärtat visades inom huvudtävlan vid förra årets Cannesfestival. Den nominerades också till Queerpalmen och en annan av de många referenserna i filmen är till Vilda nätter (Les nuits fauves) från 1992, ett av den franska HBTQ-filmens portalverk, eftersom Romane Bohringer som spelade en av huvudrollerna i den filmen dyker upp i en mindre roll här.

Vinterhjärta och smärta

Veteranen Claude Sautet fick ett mycket fint slut på sin karriär som filmregissör. Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver i original) från 1992 som kom att bli hans näst sista film är en riktig pärla och ännu en av de filmer som var viktiga för skapandet av den frankofil jag är i dag.

Även svanesången Nelly och Herr Arnaud (Nelly & monsieur Arnaud) från 1995 var en höjdare men Ett vinterhjärta betydde mer för mig och därför var det den jag nu valde att återkomma till.

Precis som i fallet Veronikas Dubbelliv som jag skrev om i förra veckan tycker jag om Ett vinterhjärta ännu mer nu när jag ser den med mer vuxna ögon och framförallt mer livserfarenhet i bagaget. Finstämdheten, nyanserna och de inre känslostormen framträder ännu kraftigare.

Claude Sautet som var 68 år när filmen fick sin premiär regisserar med stor känslighet och guidar huvudrollstrion Daniel Auteuil, Emmanuelle Béart och André Dusollier till storverk med hjälp av mycket små skådespelarmedel.

Ett vinterhjärta är en lågmäld och starkt melankolisk film om återhållna och komplicerade, men ack så starka känslor.

Maxime (Dusollier) driver en fiolverkstad med flera berömda violinister som kunder. Stéphane (Auteil) är hans närmaste kollega sedan flera år, en virtuos när det gäller hantverket fiolmakeri. När den utsvävande Maxime presenterar sin senaste älskarinna, den begåvade violinisten Camille (Béart) för den strikt återhållna Stéphane läggs grunden till ett triangeldrama.

Stéphane fattar tycke för Camille och känslorna visar sig vara besvarade, men hur ska Stéphane som låtit självkontrollen göra honom i det närmaste oförmögen att uttrycka vare sig känslor eller åsikter hantera situationen?

Det här är en ”typiskt fransk” film av finaste märke med storartad och välskriven dialog, fantastiskt skådespeleri och filosofiska funderingar kring konsten, kärleken och livet.

Claude Sautet fick Césarpriset för bästa regi för både Ett vinterhjärta och Nelly och herr Arnaud. Det är lätt att förstå varför. André Dusollier fick priset bästa manliga biroll medan Emmanuelle Béart och Daniel Auteuil fick nöja sig med att bli nominerade för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll.

Emmanuelle Béart är för övrigt värd ett speciellt omnämnande för att ha lärt sig spela fiol för att kunna göra sin roll som konsertviolinist så övertygande som möjligt. Ett lyckat grepp!

Claude Sautet gick ur tiden den 22 juli 2000, 76 år gammal.