Jag fortsätter att utforska mina frankofila rötter genom att se om filmerna som lade grunden till den frankofil jag är i dag och den här gången handlar det om ett av de verkliga nyckelverken: Krzysztof Kieślowskis Veronikas dubbelliv (La double vie de Véronique) från 1991.
Den uppslukade mig totalt då, men det vete katten om jag inte tyckte den om möjligt var ännu bättre denna gång! För vilken fantastisk filmupplevelse, med stark emfas på upplevelse, detta är än i dag!
Efter sitt senkomna genombrott med den anmärkningsvärda Dekalogsvit och östblockets fall fick Krzysztof Kieślowski med Veronikas dubbelliv göra sin första internationella film och med den kom också världsberömmelse och efter den efterföljande Trikoloren-trilogin blev han på sätt och vis själva symbolen för 90-talistisk arthousefilm. Med all rätt dessutom!
För Krzysztof Kieślowski var en på alla sätt unik filmmakare med ett uttryckssätt som ingen annan. Tillsammans med Frihet – den blå filmen (Trois couleurs: Bleu) från 1993 får Veronikas dubbelliv sägas vara hans portalverk.
Det är en rakt igenom fascinerande studie av identitet, intuition och kärlek. Iscensatt och agerad med den största av känslighet, ett poetiskt och bitvis mystiskt konstverk i bild och ljud. Det sistnämnda är viktigt för Kieślowskis användande av ljudspåret och Zbigniew Preisners fantastiska musik är spektakulär och en stor del av upplevelsen. Fotografen Slowimir Idziak ska också hyllas för fotot i denna film och användandet av ljuset och färgen i det är inget annat än ett mästerstycke.
Handlingen är nog så enkel. Vi får följa polska Weronika och franska Véronique (bägge spelade av en lysande Iréne Jacob). De är födda på samma dag och trots att de aldrig träffas lever de till stor del nästan identiska liv. När Weronika plötsligt dör tycks det förändra Véroniques liv och sätter igång en serie märkliga händelser som tycks kopplade till Weronica.
Veronikas dubbelliv är resultatet av ett samarbete mellan ett antal stora konstnärer på höjden av sin artistiska förmåga. En förtrollande film med en helt egen melankolisk men också upplyftande och livsbejakande ton. Här finns scener jag aldrig kommer att glömma och en emotionell kraft som slår undan benen på mig – varje gång.
BleuBlancRouge 