Omar Sy – kungen av fransk feelgood slår till igen

Omar Sy som slog igenom med dunder och brak och blev en världsstjärna tack vare sin insats i En oväntad vänskap (Les Intouchables) från 2011 och som gjort succé i fler feelgood filmer sedan dess är tillbaka på svenska biografer. Häromveckan hade nämligen filmen Yao i regi av Philippe Godeau svensk premiär.

Den här gången briljerar han i en roll som tangerar hans eget liv. Han spelar nämligen Seydou Tall, en framgångsrik fransk skådespelare och författare på besök i Senegal där han (liksom Sy själv har sina rötter). Tanken är att skådespelaren ska göra ett snabbt framträdande i huvudstaden Dakar för att bland annat signera sin senaste bok.

Det han inte vet är att utanför lokalen där han möter sina läsare väntar 13-årige Yao som liftat och på andra sätt tagit sig från sin lilla hemstad Kanel tagit sig tvärs över Senegal för att får träffa sin idol och få sitt luggslitna ex av Talls bok signerat.

Seydou som är ledsen över att hans egen son Nathan som han gärna velat ha med sig till Senegal i sista stund tvingats hoppa av resan och blivit kvar hos sin mamma i Paris rörs av något hos Yao och efter några turer tar han på sig att se till att Yao kommer hem till Kanel. Det blir en strapatsrik resa genom Senegal och in i Seydou själv.

Yao ger en fascinerande inblick i livet och kulturen i ett lantligt Senegal. Vidunderligt vackra scenerier, massor av värme och en dos sedelärande sensmoral trängs med massor skådespelarmässig charm från Omar Sy och unge Lionel Basse som är ett fynd i rollen som Yao.  I en mindre men ack så viktig roll glänser också den maliska musikstjärnan Fatoumata Diawara, som också medverkat till det fina soundtracket som huvudsakligen är signerat Mathieu Chedid (som artist mer känd under artistnamnet -M-).

Det är en fin och mysig film som berör, men som är också är lite för tillrättalagd för att nå de verkligt höga höjderna. Men en god portion underhållning och dryga 90-minuters stabil feelgood bjuder den på och det är ju heller inte helt fel.

Ett dubbelliv som alltjämt fängslar, förför och förtrollar

Jag fortsätter att utforska mina frankofila rötter genom att se om filmerna som lade grunden till den frankofil jag är i dag och den här gången handlar det om ett av de verkliga nyckelverken: Krzysztof Kieślowskis Veronikas dubbelliv (La double vie de Véronique) från 1991.

Den uppslukade mig totalt då, men det vete katten om jag inte tyckte den om möjligt var ännu bättre denna gång! För vilken fantastisk filmupplevelse, med stark emfas på upplevelse, detta är än i dag!

Efter sitt senkomna genombrott med den anmärkningsvärda Dekalogsvit och östblockets fall fick Krzysztof Kieślowski med Veronikas dubbelliv göra sin första internationella film och med den kom också världsberömmelse och efter den efterföljande Trikoloren-trilogin blev han på sätt och vis själva symbolen för 90-talistisk arthousefilm. Med all rätt dessutom!

För Krzysztof Kieślowski var en på alla sätt unik filmmakare med ett uttryckssätt som ingen annan. Tillsammans med Frihet – den blå filmen (Trois couleurs: Bleu) från 1993 får Veronikas dubbelliv sägas vara hans portalverk.

Det är en rakt igenom fascinerande studie av identitet, intuition och kärlek. Iscensatt och agerad med den största av känslighet, ett poetiskt och bitvis mystiskt konstverk i bild och ljud. Det sistnämnda är viktigt för Kieślowskis användande av ljudspåret och Zbigniew Preisners fantastiska musik är spektakulär och en stor del av upplevelsen.  Fotografen Slowimir Idziak ska också hyllas för fotot i denna film och användandet av ljuset och färgen i det är inget annat än ett mästerstycke.

Handlingen är nog så enkel. Vi får följa polska Weronika och franska Véronique (bägge spelade av en lysande Iréne Jacob). De är födda på samma dag och trots att de aldrig träffas lever de till stor del nästan identiska liv. När Weronika plötsligt dör tycks det förändra Véroniques liv och sätter igång en serie märkliga händelser som tycks kopplade till Weronica.

Veronikas dubbelliv är resultatet av ett samarbete mellan ett antal stora konstnärer på höjden av sin artistiska förmåga. En förtrollande film med en helt egen melankolisk men också upplyftande och livsbejakande ton. Här finns scener jag aldrig kommer att glömma och en emotionell kraft som slår undan benen på mig – varje gång.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 6

Nu har det, tyvärr, blivit dags att återknyta bekantskap med en till undersektion på den här bloggen. Även om jag generellt har en mycket förlåtande attityd gentemot franskspråkig film så stöter jag då och då på vissa som jag har svårt att hitta några förmildrande omständigheter i. Och nu är vi där igen.

Jag kan väl inte påstå att de tidigare filmerna i serien har varit några större verk, men de har i alla fall haft charm, gott humör och glimt i ögat. Plus att biljaktsfilmer är något av min guilty pleasure. Taxi 5, förra årets omstart av en filmserie som blev en internationell succé, hade jag dock verkligen kunnat klara mig utan.

När det gäller de tidigare Taxi-filmerna (främst de första två) och exempel Fast & Furious tycker jag att man som åskådare för god underhållning för stunden och dessutom kan det ju vara skönt att koppla bort tankeverksamheten en stund och bara hänga med i den fartfylld och skamlösa underhållningen. För att gilla Taxi 5 räcker det inte att koppla bort tankeverksamheten – här är det snarare att helt avlägsna hjärnan som gäller.

Det är dumt, överspelat och fånigt mest hela tiden. Vissa komiska poänger finns det här men de är oerhört få och underhållningsvärdet är i det närmaste på soppatorsknivå.

I centrum för denna omstart står den fartgalna Parispolisen Sylvain (Franck Gastambide som också regisserat filmen) som efter att ha kraschat ett antal bilar och dessutom legat med polischefens fru flyttas till Marseille. Där dröjer det inte länge innan han får upp ögonen för taxichauffören Eddy, som visar sig vara brorson till de fyra första filmernas hjälte Daniel. De två kommer snart att bilda ett omaka team i jakten på en italiensk stöldliga som planerar en spektakulär kupp i Marseille.

För den som till äventyrs ändå vill se Taxi 5 så finns det bland annat på Viaplay.

Shéhérazade – en glimt av fransk films framtid!

Shéhérazade rensade prisbordet när det gäller vad man lite slarvigt skulle kunna kalla för nykomlingspriser vid årets Césargala (Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen). Filmen i sig fick pris för bästa debutfilm och de två huvudrollsinnehavarna Dylan Robert och Kenza Fortas priserna för bästa nya manliga respektive kvinnliga hopp.

Det är lätt att förstå varför den gjorde det för detta är ett stycke socialrealism av allra finaste märke. Det är hårtslående och gripande men med strimmor av hoppingivande ljus och skådespelarmässigt är det inget annat än en sensation!

Regissören Jean-Bernard Marlin ville rollbesätta sin första långfilm med amatörer, personer som växt upp i eller i närheten av den verklighet som filmen skildrar och ägnade lång tid åt att finna de rätta personerna. Och så rätt han träffade! Samtliga inblandade gör magnifika insatser, guidade av Jean-Bernard Marlins säkra regihand och Dylan Robert och Kenza Fortas slår det verkligen gnistor om. Lägg till ett fantastiskt foto som ytterligare förstärker kraften i filmen.

Shéhérazade utspelas på livets skuggsida i Marseille. Titelpersonen är en ung prostituerad som den likaledes unge Zach träffar på strax efter att han släppts ut från en ungdomsvårdsanstalt. I sin jakt på försörjning tar han henne under sina vingar och blir en sorts hallick åt henne, men samtidigt uppstår en kärlekshistoria mellan dem. Deras komplicerade situation och den brutala verklighet de lever i gör att katastrofen hela tiden ligger på lut.

En fransk kritiker placerar i sin recension den här filmen mellan Martin Scorseses tidigare filmer och Abdelleatif Kechiche. Något jag ställer upp på utan att blinka och med Shéhérazade står Jean-Bernard Marlin väl upp i jämförelse med de två giganterna. Det ska bli mycket intressant att följa såväl honom som Dylan Robert och Kenza Fortas i framtiden. Det här kan vara början på något riktigt stort! Är du nyfiken på Shéhérazade så finns den sedan nyligen tillgänglig på svenska Netflix.

Duvivier och Gabin – ett fantastiskt team!

Den 17 maj 1904 föddes en av fransk films största och tillika en av mina stora personliga favoriter, skådespelaren Jean Gabin, och det är en tradition här på BleuBlancRouge att detta datum varje år skriva om en av de knappa hundra filmer han spelade in under sin långa karriär.

I år handlar det om La Belle Equipe (eller Jean från Paris som den fick heta i Sverige) från 1936 i regi av Julien Duvivier. Duvivier och Gabin gjorde att antal anmärkningsvärda filmer tillsammans, varav denna och Pépé Le Moko (Pépé från Marseille) får räknas som de främsta gjorda före Andra världskriget och Voici le temps des assassins (Han kom från Marseilles) som den främsta gjord efter.

Flera av Julien Duviviers filmer kännetecknas av hans pessimistiska livssyn, präglad av världsläget på 30-talet och La Belle Equipe är inget undantag. Men som en del av den så kallade poetiska realismen som var en stark trend inom fransk film på 30-talet innehåller den också varma och vackra ögonblick.

La Belle Equipe handlar om fem arbetslösa unga män som gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Men en dag ser det ut som att deras lycka vänt. De vinner en stor summa på lotteri. De bestämmer sig för att hålla ihop gänget och satsa pengarna i ett gemensamt projekt; en så kallad guinguette. De köper en förfallen fastighet och börjar gemensamt rusta upp den. Men hur stark och solidarisk är gruppen egentligen? Utmaningarna börjar snart att komma en efter en.

Filmen blev ingen omedelbar succé men har med tiden kommit att betraktas som ett mästerverk och den innehåller scener som blivit klassiska. Däribland den där Jean Gabin sjunger Quand on se promène au bord de l’eau  vilken hjälpte till att göra låten till en dåtida hit.

La Belle Equipe är lite knepig att få tag på i Sverige men finns sedan något år tillbaka i en finfin nyrestaurerad fransk utgåva.

Alltjämt ett visuellt och känslomässigt fyrverkeri till film

Dags för ännu en återträff med en vital del i skapandet av den frankofil jag är i dag. Denna gång en film som verkligen golvade mig fullständigt då jag såg den på en biograf på Söder i Stockholm hösten 1992 då den hade svensk premiär, ett år efter sin franska ursprungspremiär.

Att återvända till filmer eller andra kulturuttryck som skapat de känslorna kan vara vanskligt och risken är alltid påtaglig att det kan bli en besvikelse, särskilt om det första mötet skett i ungdomen. En del saker bör lämnas som fina gamla minnen.

Att så inte var fallet med De älskande på Pont-Neuf (Les Amants du Pont-Neuf i original) har jag avslöjat i rubriken. Den här filmen känns fortfarande och med känns menar jag rent fysiskt. Denis Lavant och Juliette Binoche pressas till det yttersta av regissören Leos Carax och levererar något mer än bara rolltolkningar. Det är intensivt, starkt och som det känns nästan med livet som insats de iscensätter denna märkliga kärlekshistoria mellan två udda existenser på kant med tillvaron.

Filmen utspelas, som titeln antyder, med den med tanke på namnet ironiskt nog äldsta av Paris broar, Pont-Neuf som rumsligt centrum och med firandet av 200-årsdagen av stormningen av Bastiljen som fond. Bron som vid denna tid var stängd för renovering blir ett hem för Alex och Michèle, han är alkoholiserad och sömnmedelsberoende gatuartist och hon konstnär med en ovanlig ögonsjukdom som snabbt håller på att göra henne blind.

Dessa trasiga själar finner sakta men säkert tröst i varandra men frågan är vilket priset kommer att bli för deras självdestruktiva liv och tendenser.

De älskande på Pont-Neuf innehåller scener som alltjämt berör mig djupt, oförglömliga bilder och ett känslouttryck så starkt som att nervtrådarna satt utanpå kroppen.

Att hans filmer ofta är energikrävande känslobomber som denna (och att han har ett rykte om sig att vara mycket besvärlig) är säkert en anledning till att det ofta går lång tid mellan Leos Carax filmer. Hans senaste film Holy Motors kom 2012, men senare i år är det faktiskt premiär för en ny Carax-film. Annette som den heter är en musikal skriven av Sparks-bröderna Russell och Ron Mael och har Michelle Williams och Adam Driver i huvudrollerna. Kan bli hur spännande som helst!

Stenhårt och snyggt – men hade förtjänat större kostym

Den verklighetsinspirerade belgiska actionthrillern Mördarna (Tueurs i original) från 2017 släpptes i förra månaden på svensk dvd. Den har av flera liknats vid Michael Manns 90-talsklassiker Heat och jag till viss del förstå det även om den inte når de höjderna, men trycket i actionsekvenserna påminner absolut om varandra. Liksom det täta och verklighetstrogna berättandet.

Men Heat hade något som Mördarna aldrig ges möjligheten till – tid för storyn att utveckla sig. Michael Manns film klockade in på strax under tre timmars speltid medan Mördarna bara är hälften så lång och 86 minuters speltid är på tok för kort för att utnyttja berättelsens potential.

Vilket är väldigt synd för som till exempel miniserie för tv hade Mördarna haft alla möjligheter att bli något alldeles extra. Riktigt vassa skådespelare, stilsäker regi och en spännande och oförutsägbar historia för att nämna några ingredienser.

I detta korta format hastar vi genom skeendet och det ger filmen ett ofärdigt intryck och abrupt händelseförlopp. Annars finns det som sagt en hel del att glädja sig åt med Mördarna.  Några av Belgiens främsta skådespelare återfinns i de bärande rollerna. Olivier Gourmet spelar ärrade rånaren Franck och Bouli Lanners och Lubna Azabal spelar poliserna som är honom i hälarna.

Franck vill genomföra en sista kupp för att sedan dra sig tillbaka. Allt går inledningsvis helt enligt planerna men sedan går det snett. Polisen dyker oväntat upp och på ett sätt som tyder på att någon vill sätta dit honom. Men vem och varför? Franck har inget annat val än att försöka gå till botten med det hela.

Som jag inledningsvis var inne på är detta en berättelse inspirerad av verkliga händelser, närmare bestämt en serie ännu ouppklarade mord i början av 90-talet i den belgiska provinsen Brabant. François Troukens, som regisserat filmen tillsammans med Jean-François Hensgens, har själv en bakgrund som kriminell och hans input är säkert en del i förklaringen att filmen trots sina brister känns autentisk och trovärdig.

Det är hårt, snyggt iscensatt och definitivt sevärt. Synd bara att filmen inte gavs den utrymmesmässiga kostym som den hade behövt för att verkligen komma till sin rätt.

Ett lovande misslyckande

Den digitala tekniken har inte bara förändrat produktionen av film utan även hur vi konsumerar den. I takt med att streamingjättarna tagit fler och fler marknadsandelar så har de också blivit en aktör som själva producerar eget material.

Ett exempel är den nuvarande marknadsledaren, amerikanska Netflix, som sedan något år tillbaka börjat göra egenproducerade långfilmer i första hand ämnade att visas på den egna plattformen och inte nödvändigtvis på bio. Något som ledde till hårt tonläge och många diskussioner under Cannesfestivalen för två år sedan då två Netflixproduktioner visades inom tävlan.

I takt med framgångarna har Netflix börjat producera långfilm även utanför USA:s gränser och den film jag tänkte uppmärksamma i dag är en av de första franska produktionerna i företagets regi. Paris är vårt (Paris est à nous i original) heter filmen som nyligen gjordes tillgänglig även på svenska Netflix.

Det är en film med höga ambitioner men som inte lyckas förvalta dem. Ärligt talat är det svårt att få grepp om vad den egentligen handlar om. Den saknar all form av traditionellt linjärt berättande och består av en serie scener som långfilmsdebuterande regissören Elisabeth Vogler och teamet spelat in under tre års tid.  Vad som inleds med en vackert filmad och utsökt agerad pojke möter flicka-scen på ett nattklubb visar sig utvecklas till någon sorts abstrakt dikt i bilder om… – ja, det var just det.

Min bästa gissning är att det Elisabeth Vogler försöker sätta bild till är en känsla av att vara ung och lite vilsen i tillvaron och i ett Paris drabbat av terrorism och social oro. Paris är vårt är en ojämn historia med en del höga toppar men samtidigt minst lika låga dalar. I sina bästa stunder lyckas Elisbeth Vogler med hjälp av den bildbegåvning som hon utan tvekan besitter skapa hjärtskärande vacker och melankolisk bildpoesi, men andra gången blir det ambitiösa till det pretentiösa – i ordets sämre bemärkelse.

Paris är vårt saknar inte förtjänster men blir i det hela något av ett misslyckande som Netflix första franska tv-serie Marseille blev.

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Livspusslet à la Dardenne light

Det är hög tid för den här bloggen att återigen bli vad den en gång var och alltid var tänkt att bli: en guide till populär- och finkultur från den frankofona världen. Dags att ta sikte på och förhoppningsvis närma mig det självpåtagna målet att skriva om de filmer från den sfären som tar sig hit till Sverige.

Denna omstart för BleuBlancRouge sker med den prisbelönta belgiska filmen När livet vänder (Nos batailles i original) som gick upp på svenska biografer i går den 3 maj. Den visades inom tävlan i en av undersektionerna vid förra årets filmfestival i Cannes och tog tidigare i år flera tunga priser (däribland bästa film och bästa regi) vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen.

När livet vänder är en film som är lätt att tycka om eftersom den genomsyras av en stor värme gentemot alla människor som skildras i den. I centrum av handlingen står lagerarbetaren Olivier (fenomenalt spelad av en en nedtonad Romain Duris). Hans arbetsdagar blir allt som oftast långa och slitsamma eftersom han är såväl förman som fackligt engagerad och övertidstimmarna blir många.

På hemmaplan kämpar hans fru Laura med att hålla ordning på vardagssysslorna och deras två barn, 6 och 9 år gamla. Tills det att hon utan ett ord försvinner. Hon lämnar ingen förklaring och heller inga spår efter sig. Vilket såklart vänder upp och ner på såväl Oliviers som barnens liv. Samtidigt som de naturligtvis är oroliga och funderar på vad som hänt Laura och om och när hon kommer att komma tillbaka så måste de såklart också hitta ett sätt för det vardagliga att fungera.

När livet vänder är den belgiske regissören Guillaume Senez andra långfilm och den ekar av influenser från landsmännen bröderna Dardenne, de regerande världsmästarna av socialrealistiska skildringar. Riktigt så hårtslående som Dardennebrödernas filmer är den inte, Senez målar med mer ljusare nyanser från sin palett, men den berör verkligen ändå. Inte minst tack vare en fantastiskt fin tonträff i såväl regi som skådespel.

Hela ensemblen glänser men jag vill ända slå ett extra slag för oerhört duktiga stjärnskottet Laetitia Dosch som spelar Oliviers syster Betty och som har alla möjligheter att bli en av sin generations allra främsta skådespelare.

Guillaume Senez berättar med små uttrycksmedel, litar på sina skådespelare och sin publik. Här finns inga pekpinnar hur vi ska känna eller tolka det som skildras. Han berättar sin historia utan och fördöma någon (även om det ligger en del samhällskritik mellan raderna) eller för den delen ge några egentliga förklaringar. När livet vänder är helt enkelt en skildring av livet som det kan se ut under dessa specifika förhållanden. En riktigt bra skildring dessutom!