Merci Zlatan!

Det började tidigt på sommaren 2012 som något som jag avfärdade som vanligt, grundlöst Silly Season-snack. Att Zlatan Ibrahimovic skulle lämna Milan för spel i Paris Saint-Germain? Det kändes helt osannolikt. Men med tiden blev snacket om det alltmer intensivt och dagarna innan det hela faktiskt blev officiellt och en sanning var hysteriska. Liksom fansens mottagande av Zlatan Ibrahimovic i Paris den där dagen i juli 2012 blev.

Fyra smått osannolikt framgångsrika år är sannsagan Zlatan i PSG över. Och det hela avslutades på ett värdigt sätt. Zlatan Ibrahimovic gjorde två mål (liksom han gjorde i sin första tävlingsmatch för PSG) och visade vägen när ärkerivalen Marseille besegrades med 4-2 i den franska cupfinalen. Därmed säkrades den tolfte (!) titeln för PSG under Zlatans fyra säsonger i klubben. För andra säsongen i rad kammade PSG hem samtliga fyra inhemska titlar.

En säsong där PSG redan slagit 13 rekord avslutades med ett tangerat 14:e. Detta var PSG:s 10:e cuptitel och därmed är laget uppe jämsides med just Marseille i den statistiken.

Nu skiljs alltså Zlatans och PSG:s vägar åt och det är bara att buga, bocka och tacka för de fyra härliga åren. Det har varit en ynnest att se Zlatan bära mitt favoritlags tröja och vara den enskilt viktigaste beståndsdelen under en period då klubben etablerat sig bland de största i Europa. Så: un grand merci, Zlatan!

Det var med en känsla av vemod jag tittade på bilderna av hur laget firade cupsegern. Det känns som att det är en epok som är över. Återstår att se vad som händer med PSG nu. Vem ska fylla luckan efter Zlatan? Ja, Silly Season-snacket är återigen igång. Det pratas intensivt om Cristiano Ronaldo, Neymar och Antoine Griezmann. Det känns osannolikt av någon av dem skulle gå att köpa loss, men det gjorde det ju när snacket om Zlatan Ibrahimovic drog igång. Så vem vet? Drömma går ju. Helt klart är att det krävs en spelare och ett namn av den kalibern för att kunna fylla tomrummet som nr 10 lämnar efter sig.

Vad som än händer i framtiden så kommer jag att leva gott på minnena från de senaste fyra säsongerna. Och för alltid gäller devisen Paris est magique!

Gabin Gabin Hey!

Det är bara att erkänna, jag är nostalgiskt lagd och en sucker för traditioner. En av de traditioner jag har är att den 17 maj varje år se en film med Jean Gabin. Detta för att hylla denna en av mina absoluta favoritskådespelare på dennes födelsedag. I år föll valet på klassikern Touchez pas au grisbi (eller Grisbi – blod på guldet som den fick heta här i Sverige) från 1954.

Touchez pas au grisbi regisserades av Jacques Becker och blev en stor succé på de franska biograferna. Nära fem miljoner löste biljett för att se den.  Förutom att den innebar en nystart på Jean Gabins vid den tiden lite falnande karriär var det också debutfilmen för en annan av mina favoriter: Lino Ventura. Dessutom gör en ung Jeanne Moreau en av sina första framträdanden på den vita duken i denna film.

Touchez pas au grisbi, som betyder rör inte bytet på franska, är en lätt melankolisk gangsterfilm med klara influenser av film noir. Handlingen är nog så enkel. Jean Gabin spelar huvudrollen som den medelålders gangstern Max som efter en lyckad kupp vill dra sig tillbaka.

När en konkurrerande gangster får höra om rånbytet sker saker som komplicerar det hela för Max och hans kompanjon sedan lång tid tillbaka. Det drar ihop sig till en tuff uppgörelse.

Skådespelarinsatserna är genomgående finfina. Jean Gabin är utmärkt, det är lätt att förstå att hans karriär tog rejäl fart igen efter den här filmen, och Lino Ventura visar omedelbart star quality. Det är en med tanke på handlingen överraskande nedtonad film.

Jacques Beckers regi är lugn och säker och det ger filmen en känsla av trovärdighet. Det är karaktärsdrivet snarare än händelsedrivet. Här ges en försmak av vad som komma skulle i en annan klassisk fransk kriminalfilm signerad Jacques Becker: den ultrarealistiska fängelserymningsfilmen Le Trou från 1960.

En annan sak som gör Touchez pas au grisbi till en så angenäm filmupplevelse är det utmärkta och stämningsladdade svartvita fotot. Det här är helt enkelt en av kronjuvelerna inom fransk film noir.