Melankoli och en magnifik Poelvoorde

Efter en lång tid av lågintensiv verksamhet här på bloggen känner jag att det är dags för en nystart. För att ytterligare understryka att det är en nystart det handlar om så får från och med i dag BleuBlancRouge dessutom nytt utseende.

En fördel med att jag av olika anledningar inte på långa vägar kunnat hålla den publiceringstakt som jag önskat är att jag nu har massor av material att skriva om. Ur högen av filmer som jag sett, men ännu inte behandlat här på bloggen, hämtar jag den franska regissören Fabienne Godets Une place sur terre från 2012. Sedan förra veckan finns den utgiven på svensk dvd med titeln En plats på jorden.

Filmen utspelas huvudsakligen i Bryssel och handlar om Antoine. Han är en medelålders fotograf, tydligt märkt av livets hårda törnar, och hans enda egentliga vän är den 7-årige grannpojken Matéo. Av en slump råkar han en dag höra hur en ung kvinna i en lägenhet mitt emot hans egen spela ett stycke av Chopin på ett piano.

Han blir instinktivt fängslad av henne. I smyg börjar hon fotografera henne så ofta han kan. Hon verkar lika sorgsen och desillusionerad som han. En nyårsaftonskväll sker dock något som förändrar situationen och som sammantvinar deras öden.

Det här är en nedtonad, melankolisk och lite sorgsen historia, men grundklangen är trots det tämligen ljus och hela anrättningen strålar av mänsklig värme.

En plats på jorden är en variation på en typ av film som det trots allt redan finns en hel del av och själva manuset är i ärlighetens namn inte särdeles unikt. Men det finns inredienser i filmen som gör att den trots allt lyfter. Fabienne Godet berättar långsamt och inkännande med ett fint bildspråk och fotot är bitvis oerhört vackert.

Filmens enskilt största tillgång är dock den lite säregne belgiske skådespelaren Benoît Poelvoorde som verkligen briljerar i rollen som Antoine. Helt i sin ordning fick han förra året priset för bästa manliga huvudroll vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggegalan, för sin insats.