Traditionsenligt ser jag den 17 maj varje år minst en av de knappa hundra långfilmer som Jean Gabin hann med att göra under sin långa och framgångsrika karriär. Detta för att hylla denne gigant som är en av fransk films allra största skådespelare och en av mina personliga favoriter. Jean Gabin föddes på just denna dag för 111 år sedan. I år föll valet på Le Pacha från 1968.
Le Pacha visade sig bli det enda samarbetet mellan Jean Gabin och radarparet Georges Lautner och Michel Audiard. Egentligen var tanken att de skulle ha samarbetat redan fem år tidigare. Jean Gabin skulle ha spelat huvudrollen i Les Tontons flingeurs, men Jean Gabin hann snabbt göra sig ovän med såväl regissören Lautner som dialogesset Audiard och rollen gick i stället till Lino Ventura.
Som tur var så gick det alltså att överbrygga den där osämjan. Även om det tog fem år. Le Pacha visar nämligen med eftertryck att vi talar om en trio som var som gjord för att jobba med varandra. Kombinationen av Jean Gabins skådespel och karsisma, Georges Lautners hårdkokta regi och Michel Audiards suveränt välskrivna dialoger är minst sagt en vinnare. Det är bara synd att de inte fick möjlighet att göra fler filmer tillsammans.
Sedan kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av det är lite synd att den enda film som den här trion skulle komma att göra tillsammans skulle göras just 1968. Le Pacha är nämligen som så många andra filmer från den tiden mer än lovligt kitschig mellan varven. Det är tyvärr svårt att inte drabbas av Austin Powers-vibbar av en del scener i Le Pacha. Det gäller inte minst när Georges Lautner försöker sig på att skildra dåtidens nattklubbsliv.
Men bortsett från att filmen bitvis har en bildmässig stil som känns rejält daterad och inte har åldrats alltför väl så finns det en hel del annat att glädjas åt. Serge Gainsbourgs fantastiska soundtrack, som var rejält före sin tid, är en av dem. Den evige rebellen Gainsbourg, som faktiskt själv dyker upp i filmen, skrev bland annat låten Requiem pour un con till filmen.
Själva handlingen i Le Pacha är inte särskilt originell. Jean Gabin spelar Louis Joss, eller Paschan som han också kallas, en grånad och rutinerad kommissarie som bara är några månader från sin pension. Då får han ett riktigt högprofilfall på halsen. Efter en fräck kupp lyckas några juveltjuvar lägga beslag på ett mer eller mindre ovärderligt byte.
En kort tid senare hittas den polis som var säkerhetsansvarig för den rånade juveltransporten död. Det blir Joss, som får leda jakten på tjuvarna och den eller dem som mördade hans kollega. Han identifierar snabbt några huvudmisstänkta och jakten på dem går via Paris undre värld. En ganska typisk kriminalfilmshistoria med andra ord.
Men med herrar Gabin, Lautner och Audiard i leken lyfter det hela ändå. Jean Gabin agerar med pondus och Michel Audiards dialoger är lika vassa som vanligt. Le Pacha innehåller ett antal repliker som har fått klassiker- eller kultstatus i Frankrike. Om man bortser från den kitschighet som jag tidigare har varit inne på så fungerar Georges Lautners iscensättning av berättelsen överlag bra. Framförallt actionsekvenserna är imponerande.
Le Pacha var på sin tid en aningen kontroversiell film. Dels för att den var för tiden ovanligt våldsam, dels för Serge Gainsbourgs låt Requiem pour un con. Det skapade en del problem med den franska filmcensuren, problem som kunde lösas först efter att Georges Lautner gått med på att delvis klippa om filmen. När det gäller Requiem pour un con så förbjöds den faktiskt från att spelas i radio.
Kontroverserna till trots blev filmen en framgång. Strax över två miljoner köpte biljett och såg filmen på bio i Frankrike.
BleuBlancRouge 