Jag ber om ursäkt för den blott sporadiska aktiviteten här på bloggen den senaste tiden. Av olika anledningar så har orken och inspirationen har inte riktigt funnits där på den här sidan årsskiftet. Det gör att jag har en hel del att skriva ikapp mig om, för även om orken att skriva om det inte har funnits i den utsträckning som jag hade önskat så har jag fortsatt att konsumera frankofon kultur.
Jag inleder detta försök att skriva ikapp mig med några rader om ett filmiskt lyckopiller, den Césarbelönade komedin Familjen Bélier (La Famille Beliér i original) i regi av Eric Lartigau. Filmen som gjort stor succé hemma i Frankrike sedan den fick biopremiär strax före jul gick upp på svenska biografer häromveckan. Det är lätt att förstå att den har gjort succé för det vi pratar om här är en medryckande och tämligen rak och enkel berättelse.
Filmen utspelas i en liten stad på den franska landsbygden. Där bor titelns familjen Bélier. Det är en lantbrukarfamilj vars liv till stor del kretsar kring att ta hand gården och familjeföretaget. Förutom att alla familjemedlemmar på sitt är en aning excentriska så finns det en annan sak som gör Béliers lite speciella. Tre av fyra är nämligen döva.
Den enda hörande är tonårsdottern Paula och det är hon som är berättelsens nav. Att vara den enda hörande i familjen har fått henne att känna sig lite annorlunda och när det dessutom en dag visar sig att hon har fallenhet för att sjunga kompliceras hennes tillvaro ytterligare. Påhejad av sin musiklärare på skolan går hon med på att satsa på att vara med i en stor sångtävling, men hon vet inte hur hon ska hantera det hela inför resten av familjen.
Familjen Bélier är kanske inte någon rakt igenom klockren film, det finns några småsaker att hänga upp sig på. Det blir emellanåt lite för farsartat för min smak och någon rollfigur hade mått bra av blir lite mer slipad på redan på manusstadiet, men det är inget som i mina ögon stjälper filmupplevelsen. Ambitionen med filmen har förmodligen aldrig varit annat än att roa och underhålla och det lyckas den med.
Eric Lartigau är en begåvad berättare och tar överlag väl vara på de möjligheter som filmens manus erbjuder. Särskilt bra lyckas han med skildringen av Paula och den sköra tid i livet, på gränsen mellan ungdoms- och vuxenvärld, som hon som 16-åring befinner sig i. Louane Emera (som Césarbelönades) är dessutom smått fenomenal i rollen. Även Eric Elmosnino som briljerar i rollen som Paulas lätt bittra musiklärare förtjänar, när vi är inne på skådespelarna, att nämnas lite extra.
Familjen Bélier har den typ av inslag av allvar och svärta som krävs för att den här typen av film ska kunna bli minnesvärd på riktigt. Den finns några fina och känsliga scener i den här filmen som jag kommer att bära med mig länge.
BleuBlancRouge 