Stor litteratur i det lilla formatet

Den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. I år är det dessutom exakt 70 år sedan den händelse som gör att det är just den 27 januari som högtidlighålls som förintelsens minnesdag inträffade. Det var detta datum 1945 som fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades.

Sedan 1999 har Förintelsens minnesdag haft status som nationell minnesdag i Sverige och den kommer att uppmärksammas på flera olika sätt på många olika håll i landet. Mitt tips för dagen blir att läsa nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder.

Den går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Patrick Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos Modiano ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterar 1997 i boken Dora Bruder, som sedan i höstas finns utgiven i svensk översättning av Elisabeth Grate förlag.

I boken varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag. Här handlar det om Modianos förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han är en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Manligheten i skrattspegeln i ojämn komedi

En episodfilm om ämnet otrohet, kan det vara någonting? Om vi pratar om filmen De otrogna (Les Infidèles i original) från 2012 är svaret både ja och nej. Det är nämligen en synnerligen ojämn historia. Jag tycker dock att de bra bitarna överväger de dåliga och skulle därmed säga att filmen som sedan två månader tillbaka finns utgiven på svensk dvd i alla fall får kategoriseras som sevärd.

Den inte alltid helt politiskt korrekta filmen skapade en del kontrovers på hemmaplan men blev också en av 2012 års största inhemska framgångar på bio i Frankrike. Internationellt har det dock inte gått lika bra för den och här i Sverige blev det direkt till dvd-premiär för den, ett och ett halvt år efter den franska premiären.

Ämnet är alltså otrohet, mer specifikt manlig otrohet, och det vrids och vänds på i åtta sinsemellan olika episoder. Angreppssättet och stämningsläget skiftar i de olika berättelserna. Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt. I bland lågmält och andra gånger absurdistiskt och högljutt. Allvar blandas med bitvis infantil komik. Det är som sagt ojämnt värre. Bäst fungerar filmen som regel i de mer allvarliga stunderna. Det är då den blir som mest intressant.

Det är inte bara kvalitén på dessa episoder som varierar utan även längden. Några är mer att se som korta sketcher mellan de längre berättelserna. De sex längre berättelserna är alla regisserade av olika, namnkunniga, regissörer. Här medverkar till exempel Michel Hazanavicius (The Artist), Fred Cavayé (Mea culpa och För henne) och Emmanuelle Bercot (Betties resa).

En röd tråd mellan de olika filmerna är att Jean Dujardin och Gilles Lellouche medverkar i nästan alla av dem. De har också tillsammans regisserat den sista episoden och varit högst delaktiga i manusskrivandet. Det var för övrigt Jean Dujardin som kom med den ursprungliga idén till filmen.

De otrogna blandar och ger. Ambitionen tycks ha varit att sätta ljuset på och driva med sådant som uppfattas som maskulint och manligt. Det lyckas man med i bland och det är ofta i de stunder då den satiren fungerar som filmen också gör det. När satiren inte fungerar blir det hela genast mycket mer problematiskt och eftersmaken besk. Ojämnt var ordet.

Vive la fête!

Gott nytt år, kära läsare! Premiärinlägget 2015 på BleuBlancRouge ägnar jag åt en av de filmer som jag såg under det som är något av filmhelgen framför andra för mig; nyårshelgen. Det ska handla om en riktig klassiker, Jacques Tatis första långfilm Fest i byn (Jour de Fête) från 1949. Precis som i fallet med genombrottsfilmen Semestersabotören (Les Vacances de Monsieur Hulot), som var en av mina nyårsfilmer förra året, finns det några versioner av filmen att välja mellan.

Den notoriskt pedantiske Jacques Tati tycks ha sett sina filmer som ständigt pågående projekt, framförallt de tidiga, och han återvände till dem och lade till och drog ifrån för att mejsla fram de ultimata versionerna. När det gäller Fest i byn finns det extra speciella omständigheter. Filmens spelades in med två kameror, en med färgfilm och en med svartvit film. Tatis tanke var att filmen skulle ges ut i färg och filmandet i svartvitt såg han mest som en säkerhetsåtgärd.

Det visade sig dock att företaget som tillhandahåll den vid den tiden nya, kostsamma och experimentella färgfilmstekniken gick i konkurs innan filmen han framkallas och processas  belåtenhet så ursprungsversionen av filmen är i svartvitt med vissa kolorerade detaljer. Det skulle dröja ända till 1995, 13 år efter Jacques Tatis död, innan möjligheten att för första gången se filmen helt i färg dök upp. Då gavs filmen ut i en av Tatis dotter godkänd nyrestaurerad upplaga.

Men det finns faktiskt ytterligare en version av filmen. Den stod Jacques Tati för och den kom ut 1964. De versionen innehåller några nyinspelade och några omtagna scener, en voice-over och introducerade dessutom en ny rollfigur. Jag valde denna gång att se om originalversionen.

Grundpremissen i Fest i byn är nog så enkel. Invånarna i en liten, lantlig fransk by förbereder sig för fullt inför den årliga byfesten. Ett kringresande tivoli anländer och många i byn blir helt till sig. Inte minst byns brevbärare (spelad med bravur av Jacques Tati själv) som är något av filmens nav. Den plikttrogne och formelle mannen drar uppmärksamheten till sig och hamnar snabbt i de komiska händelsernas centrum.

Fest i byn var alltså Jacques Tatis första långfilm men det är ingen typisk debutfilm såtillvida att det är en film gjord av en person som redan har funnit sin stil. Han skulle förvisso komma att förfina den och ge sina filmer mer djup i form av satirisk udd och subtil samhällskritik, men likafullt känns Fest i byn omisskännligt Tati-esque. Den milda humorn, den varma nostalgiska känslan och den komiska timingen är redan här på plats.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen det var jag såg den, men jag hade lika roligt åt den nu som första gången jag såg den. Fest i byn har sina skönhetsfläckar och är inte lika nära perfektion som några av Tatis senare filmer. Överlag håller den dock väl än i dag och försvarar utan tvekan sin klassikerstatus.

Än en gång, gott nytt år! Hoppas att 2015 blir ett fint år fyllt av mängder av spännande upplevelser i det frankofilas tecken.