Charmiga apkonster för hela familjen

God fortsättning på er alla! Jag fortsätter mitt projekt att jobba i kapp mig när det gäller de många filmer som jag ligger efter med att skriva om. Den här gångengenom att tipsa om en film som man med fördel kan samla hela familjen framför tv-apparaten för att se. Med andra ord en typ av film som torde passa alldeles utmärkt såhär i för så många jullediga tider.

Det handlar om den fransk-brasilianska filmen Amazonia från förra året som sedan några veckor sedan finns utgiven på svensk dvd. Filmen är regisserad av Thierry Ragobert är ett halvdokumentärt matinéäventyr av gammalt klassiskt snitt. Det är en omsorgsfullt filmad, den tog nästan två år att spela in, och i stort sett helt ordlös film där den vackra och fängslande naturen i Amazonas djungler spelar den egentliga huvudrollen.

I Amazonia får vi följa en liten kapucinapa. Den är född i fångenskap, men tvingas efter att ha överlevt en flygkrasch mitt i Amazonas stifta nära bekantskap med den stora, vilda djurvärlden. Den oförstående apan träffar storögd på det ena spännande och exotiska djuret efter det andra, till synes omedveten om vilken fara vissa av dem innebär. Det blir en, oftast i alla fall, spännande och engagerande stund för oss som får följa med på upptäcktsfärden.

Jag har dock några invändningar. En och en halv timma utan repliker eller någon guidande berättarröst är kanske i det längsta laget, åtminstone för en så enkel historia. Ibland känns det som att det hade behövts en något mer avancerad grundstory för att hela tiden hålla intresset vid liv.

Det blir emellanåt lite mycket av en djurparad i scener staplade på varandra än en sammanhållen berättelse över det hela. I den här formen hade den nog mått bra av att kortas ned en kvart eller så. Det låga berättartempot gör att filmen säkert kan uppfattas som lite seg av vissa.

Rent tekniskt sett är det utmärkt utfört och kameraarbetet är bitvis hisnande. Även om jag misstänker att en del scener säkert är digitalt förbättrade och förstärkta så har filmen hela tiden en trovärdig och dokumentär känsla över sig.

Några enstaka scener kan kanske uppfattas som lite otäcka av de allra yngsta, annars är Amazonia en charmig och oförarglig film som människor i alla åldrar kan uppskatta. Det gäller inte minst om du är djurvän.

God frankofon jul!

Härmed vill jag önska dig kära läsare en riktigt god jul! Traditionsenligt här på bloggen gör jag det genom att skriva om en julfilm. Eller julrelaterad film kanske är ett mer passande uttryck denna gång. Filmen i fråga är nämligen ingen julfilm per se, men eftersom en julmiddag i goda (men inte nödvändigtvis glada) vänners lag är filmens nutid och det som ramar in själva berättelsen känner jag ändå att den passar att skriva om i dag.

Un plan parfait, som filmen heter, hade fransk premiär 2012 och är regisserad av Pascal Chaumeil, men har vad jag vet ännu inte dykt upp på den svenska marknaden. Med tanke på att den redan har några år på nacken så känns det kanske inte helt troligt att den heller kommer att göra det, men man ska aldrig säga aldrig. Om du reagerar på namnet Pascal Chaumeil men inte riktigt kan placera det så kan jag ge lite hjälp på traven genom att säga att han är mest känd för att ha regisserat publiksuccén Heartbreaker (L’Arnacoeur i original).  En film som till och med biovisades här i Sverige.

Någon publiksuccé i stil med Heartbreaker blev Un plan parfait aldrig och den är enligt min mening kanske inte lika bra heller, men nog skulle jag säga att den är väl värd att se. Själva berättelsen tar alltså sin början under en julaftonsmiddag. Corinne har bjudit med sig sin chef Valérie hem till sin familj. Valérie är nämligen deprimerad, för att inte säga förkrossad, efter att nyligen ha skilt sig från sin man.

För att försöka muntra upp Valérie berättar de övriga middagsgästerna om sin släkts äktenskapliga förbannelse; att allas första äktenskap slutat i skilsmässa. Corinne börjar att berätta den hysteriska och äventyrsfyllda historian om hur hennes egen syster Isabelle, när hon står inför att äntligen få gifta sig med mannen i sitt liv, tänker sig att undkomma förbannelsen.

Tillsammans med Corinne utarbetar hon den perfekta planen. Hon ska resa på blixtvisit till Danmark för att ingå ett skenäktenskap. Där ska det nämligen vara tillåtet att gifta sig och skilja sig samma dag. Snabbt och smidigt, utan att informera sin trolovade om det hela. På planet till Köpenhamn hamnar Isabelle bredvid den lite egensinnige reseguidereportern Jean Yves. Tycke uppstår inte.

När Isabelle kommer fram till Köpenhamn och det visar sig att den danske man som hon har avtalat att ingå (och bryta) skenäktenskapet med inte dyker upp tvingas hon snabbt omformulera sin plan. Hon tar sikte på att följa efter Jean Yves och snärja honom i stället. Det betyder också en omväg via Kenya, och ett äventyr den kontrollerade Isabelle sent ska glömma. Och det är ändå bara början…

Det är kanske inte alltför svårt att lista ut hur det hela ska sluta, men vägen dit är kantad av en hel del komiska poänger. Kemin mellan Diane Kruger och Dany Boon (som spelar Isabelle och Jean Yves) är absolut nöjaktig.Trovärdigheten är det måhända lite si och så med och manuset hänfaller lite då och då till några fånigheter, men det uppvägs av charm, småputtrighet och (faktiskt) en del svärta. Som romantisk komedi fungerar Un plan parfait absolut helt okej och julinramningen ger naturligtvis lite extra krydda så här års.

Joyeux noël à tous mes chers lecteurs!

Alla pratar franska – även Mikael Nyqvist!

Det har varit lite hektiskt den senaste tiden. Så pass mycket att jag trots att inspirationen att blogga återvänt inte har kommit till skott med bloggandet. Resultatet har blivit en osedvanligt inaktiv decembermånad här på BleuBlancRouge – och att jag har halkat efter rejält när det gäller mina ambitioner att skriva om alla frankofona filmer som kommer hit till Sverige.

Förhoppningsvis kan den vecka av välbehövlig julledighet som jag just har inlett kunna hjälpa till för att få fart på det hela igen. Här och nu kommer under alla omständigheter ett första försök att börja skriva ikapp mig.

Jag inleder med att skriva några rader om En tripp till Paris (La Ritournelle i original) i regi av Marc Fitoussi, som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan. Huvudanledningen till att den fick svensk biopremiär torde vara att Mikael Nyqvist har en vikitg biroll i den. Och det ska sägas direkt att han klarar sig riktigt bra. Hans klarar franskan riktigt bra och gör en finfin insats överlag.

Det är också riktigt kul att se Isabelle Huppert i en för henne ovanligt varm roll. När vi pratar om skådespelarinsatserna förtjänar naturligtvis också alltid stabile Jean-Pierre Darroussin att nämnas. Han fångar sin buttra och tillknäppta rollfigur alldeles utmärkt. Skådespelarmässigt finns det med andra ord inget att anmärka på.

De fina skådespelarprestationerna till trots lyfter inte En tripp till Paris till några högre höjder. Det är inte någon dålig film, men erbjuder heller inte så mycket mer än småputtrig underhållning för stunden. Den handlar om det strävsamma medelålders paret Brigitte (Huppert) och Xavier (Darroussin). De bor på en gård i Normandie där de föder upp tjurar. De lever ett lugnt och ordnat liv. För lugnt och ordnat för Brigittes smak. Äktenskapet går på tomgång och hon längtar mer och mer efter att fylla livet med något annat.

Under förevändning att hon ska besöka en hudspecialist för att få bukt med ett eksem reser hon till Paris för en helg. Hennes egentliga ärende är ett försöka leta upp en yngre man som visat intresse för henne. På plats i Paris träffar hon av en slump den världsvane danske affärsmannen Jesper (Nyqvist). Han ger henne den uppmärksamhet och inblick i ett mer flärdfullt liv som hon suktar efter och i takt med att de närmar sig varandra mer och mer lever Brigitte upp. Hemma i Normandie börjar Xavier ana oråd och beger sig även han till Paris.

En tripp till Paris är en på många sätt typisk fransk film, inte minst i sitt resonerande sätt att närma sig frågor kring tvåsamhet, otrohet och äktenskapet. Det är en huvudsakligen dialogdriven film som filmen igenom håller en lågmäld åt återhållsam ton. Marc Fitoussi är duktig på att skildra det vardagliga och de Isabelle Huppert, Jean-Pierre Darroussin och Mikael Nyqvist fångar med små uttrycksmedel och stor finkänslighet upp det spåret alldeles utmärkt.

Det finns en hel del allvar i filmens klangbotten, men trots det känns det som en rätt lättsmält och lite bagatellartad historia. Förklaringen till det finns naturligtvis på manusstadiet. Manuset skrapar liksom bara på ytan och hade definitivt vunnit på fler nyanser och gå lite mer på djupet rent psykologiskt. Skådespelarna gör vad de kan, och det är som sagt en hel del, men jag kan samtidigt inte skaka av mig känslan av att rollfigurerna inte är helt och hållet genomarbetade.

Någonstans i En tripp till Paris gömmer sig idén till och förutsättningarna för en alldeles utmärkt film. Den lyckas inte Marc Fitoussi riktigt med att mejsla fram. Därför blir mitt slutgiltiga omdöme sevärd men inte så mycket mer. Med plus i kanten för skådespelarna och herr Nyqvists franska.

Mästerlig socialrealism på tv, absurdistisk romantisk komedi på bio

 

Sakta med säkert känner jag att orken och inspirationen att sätta fart på bloggandet börjar fyllas på. Förhoppningsvis ska den tid av bara sporadisk aktivitet som varit förhärskande här på bloggen den senaste månaden snart vara till ända. Jag har under denna tid samlat på mig en hel del att skriva om och dessa saker tänkte jag ta och börja pytsa ut inom kort.

Här och nu blir det dock tips om två filmer som jag har skrivit om tidigare. De är bägge högaktuella i dag. En visas på tv och en har Sverigepremiär på bio. Biofilmen är Albert Dupontels burleska komedi Kärlek och brott (9 mois ferme i original). Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Mitt huvudsakliga tips för dagen är dock att för allt i världen inte missa de belgiska bröderna Dardennes mästerliga Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo). Den visas på SVT2 i kväll. Starttiden är 21:45. Här är den text som jag skrev om filmen i samband med den svenska biopremiären.

À très bientôt, j’espère!