Dags för ännu ett skräckfilmstips i höstmörkret. Den här gången handlar det dock om någonting helt annat än Among The Living (Aux yeux des vivants) som jag tipsade om senast. The Strange Colour of Your Body’s Tears (L’étrange coleur de ton corps i original) från förra året är en film med en helt andra pretentioner. Precis som Among The Living har den nyligen släppts i svensk dvd-utgåva.
The Strange Colour of Your Body’s Tears är regisserad av den franska duon Bruno Forzani och Hélène Cattet och det är deras andra långfilm. Den som har sett deras första film Amer vet vad som väntar, det vill säga en stilsäker och gåtfullt suggestiv nedstigning i det mänskliga psykets mörkare vrår. Med The Strange Colour of Your Body’s Tears fortsätter de helt enkelt att vandra vidare längs den väg de beträdde i debutfilmen. Det är ännu en film djupt influerad av den italienska så kallade giallo-filmens storhetstid på 70- och 80-talen, de använder till och med musik från existerande filmer från den perioden i sina filmer. Men någon tom stilövning eller enkel hyllningsfilm är det heller inte.
Som någon sorts skräckfilmens motsvarigheter till Quentin Tarantino gör de något helt eget av de tydliga influenserna och lånen. Även om estetiken är lånad från giallofilmerna så är Forzanis och Cattets berättande av ett annat slag. The Strange Colour of Your Body’s Tears är förvisso nära på lika blodig och våldsam som de stilmässiga italienska förlagorna, men där giallofilmerna ofta var någon sorts raka deckargåtor drar den tidvis nästan åt konstfilmshållet med sitt komplicerade och lätt abstrakta berättande. När det gäller det psykologiska spelet och att effektivt använda arkitekturen i skapandet av spänning ligger den dessutom närmare Roman Polanskis filmer än något annat.
Arkitekturen har för övrigt en mycket viktig roll i filmen. Den utspelas i Bryssel där Bruno Forzani och Hélène Cattet sedan en tid tillbaka är bosatta. Skådeplatsen är en av stadens många art nouveau-fastigheter. Jag skulle till och med drista mig till att säga att själva byggnaden är så viktig för berättelsen att den närmast kan ses som en huvudrollsinnehavare.
The Strange Colour of Your Body’s Tears är också på sätt och vis en deckargåta, men den är underordnad filmens huvudsakliga tema: ett undersökande av vad mänsklig identitet egentligen är. Som Bruno Forzani och Hélène Cattet själva sagt i en intervju: giallofilmerna ställde frågan ”vem gjorde det?”, vi ställer frågan ”vem är jag?”. Det intervjusvaret skvallrar om att detta högst förmodligen inte är något för alla smaker. Till och med skräckfilmsfantaster kan säkert bli frustrerade över det långsamma, icke linjära berättandet. Bruno Forzani och Hélène Cattet arbetar effektivt med att skapa stämningar och de har en uttalad ambition att göra filmer för så många sinnen som möjligt. Det finns en sensualism och känslighet i deras filmer som går utöver det vanliga inom genrefilm. Det handlar inte enbart om att skrämmas, även om det är nog så otäckt i bland.
Det här är en febrig mardröm till film. Den handlar om en lite mystisk affärsman som återvänder till Bryssel efter en affärsresa. När han kommer hem till sin lägenhet märker han att hans fru är spårlöst försvunnen. Små ledtrådar får dock honom att tro att hon är kvar i huset. Han följer spåren som leder in i husets labyrintartade innandömen och är snart fången i någon sorts gränsland mellan verklighet och fantasi. Bit för bit läggs pusslet på plats.
The Strange Colour of Your Body’s Tears är en komplex och fängslande film som definitivt vinner på att ses fler gånger och något av ett storverk i det lilla formatet. Forzani/Cattet leker elegant med olika bildformat och berättartekniker och jag kan tänka mig att det är en ännu häftigare upplevelse att se den här filmen på stor duk.
BleuBlancRouge 
rubriken!!! : D