En sydfransk affär, en titel som mer stjälper än hjälper

Jag förstår att det naturligtvis är ett led i att kunna sälja in filmen till en publik som ligger bakom det, men jag kan inte låta bli att förvånas en aning över hur originaltiteln Partir har kunnat bli till En sydfransk affär här i Sverige. I mina öron är dessutom En sydfransk affär en titel som antyder att detta skulle vara en romantisk komedi och om du förväntar dig en sådan av denna film så kommer du absolut att bli besviken. Det är i själva verket ett passionsdrama med socialrealistiska drag och genuspolitiska undertoner. Bakom den missvisande och en aning fåniga och lättköpt säljande svenska titeln döljer sig en alls inte oäven film. Med start klockan 23:00 i kväll (ännu en inte direkt optimal starttid) kan du se den på SVT1.

En sydfransk affär, som är regisserad av Catherine Corsi, hade fransk biopremiär 2009 och i Sverige året efter. Den handlar om Suzanne som efter att ha varit hemmafru i 17 år ska börja arbeta som sjukgymnast igen. Hennes make Samuel, som är populär och välbärgad läkare, har gått med på att hon ska få inreda en mottagning i det gemensamma hemmet. Till hjälp att iordningställa praktiken anlitar Samuel den spanske svartjobbaren Ivan.

Tanken på att få börja jobba igen gör att Suzanne lever upp – och börjar fundera över det liv hon har levt de senaste 17 åren. Hon ifrågasätter det förvisso välordnade och stabila, men passionslösa liv hon levt med den strikta Samuel och hon tyr sig mer och mer till den livfulla Ivan. Efter ett tag  inleder de ett förhållande. När Suzanne berättar för Samuel att hon vill skilja sig blir han fullständigt rasande. För att få henne att stanna kvar hos honom beslutar sig Samuel för att sätta alla käppar i hjulen han kan för Suzanne och Ivan.

En sydfransk affär handlar både om passionens varma och livsbejakande och dess mörka och destruktiva sida. Trots att det är synnerligen starka känslor i spel så är det en tämligen långsam och nedtonad berättelse. Till och med, med tanke på ämnet, överraskande sval. Handlingen bryter inte direkt någon ny mark och den drar tidvis åt det melodramatiska hållet, men Catherine Corsi balanserar upp det hela med bra tonträff och fin personregi. Riktigt bra skådespel av Kristin Scott Thomas och Sergi López i rollerna som Suzanne och Ivan hjälper naturligtvis också till. Agnès Godards varma och vackra foto förtjänar också ett stort plus i kanten.