Att sätta fransk skräcktouch på halloweenfirandet

I dag är det som bekant halloween och det hör liksom till att se på skräckfilm. Även om halloween är en först och främst nordamerikansk företeelse passar det naturligtvis ypperligt för den frankofilt lagde att se på då något av de många franskspråkiga alternativ som står till buds när det gäller skräckfilm. Till exempel den i Sverige sedan förra veckan dvd-aktuella Among The Living (Aux yeux des vivants i original) från i år. Den är regisserad av duon Alexandre Bustillo och Julien Maury.

Det är en film som ligger i linje med den trend av stenhårda och brutala skräckfilmer som producerats i Frankrike de senaste dryga 10 åren. Den är dock inte lika kompromisslös och obehaglig som duons kontroversiella första långfilm, knytnävsslaget till film Inside från 2007. Inside lyckades med sitt psykologiska spel krypa in under skinnet på åskådaren. Among The Living är ytligare och mer sprungen ur en anglosaxisk skräckfilmstradition. Det ekar en hel del tidig Wes Craven om den och den innehåller en rad av genrens klichéer. Den är absolut inte lika välgjord som Inside, även om jag misstänker att några av de halvtaskiga specialeffekterna är medvetet dåligt gjorda som en blinkning till 70- och 80-talens skräckfilmsstandard.

Among The Living inleds nog så lovande men en prolog som skickar blinkningar till Inside, men den stämning som byggs upp där följs tyvärr aldrig riktigt upp. Filmen handlar om tre lite struliga killar i de tidiga tonåren. En dag bestämmer de sig för att skolka från skolan och driver i stället runt och ställer till med otyg. De hamnar till slut på en gammal övergiven filminspelningsplats. Det är där mardrömmen inleds.

De ser en man i en skrämmande clownmask släpa på en kvinna. De lyckas med nöd och näppe fly och försöker varna polisen, som dock tolkar det hela som ännu ett av de många otyg som killarna brukar ägna sig åt. Det visar sig dock att det pojkarna har gjort är att upptäcka något ont som länge hållit sig dolt och som är fast beslutet att fortsatt hålla sig dolt. Kosta vad det kosta vill. Killarna återvänder hem, ovetande om att de är förföljda.

Som den stora skräckfilmsentusiast jag är och sedan länge varit blev jag utan tvekan underhållen av Among The Living. Det märks att Alexandre Bustillo och Julien Maury hyser stor kärlek till genren och har sett och tyckt om ungefär samma filmer som jag själv är uppvuxen med. Among The Living innehåller ungefär det som en skräckfilm kan förväntas innehålla, men egentligen inget mer än så heller. Något så eget och kraftfullt som Inside är den definitivt inte.  Själva storyn är för tunn och utan finess, men Bustillo och Maury bygger tack vare gediget arbete ändå upp hyfsad spänning och stämning. Som enklare skräckunderhållning för stunden på halloween duger Among The Living dock alldeles utmärkt.

Séraphine – filmen du inte bör missa på tv i kväll

Biografiska filmer är ett inte helt okomplicerat kapitel. Det är lätt att falla in i en redovisande trall av ett staplande av (ofta) redan kända fakta, i rak kronologi. Den typer av filmer riskerar att, för att tala klarspråk, blir stentrista historier.

Min erfarenhet är att det dessutom är ofta är filmer om mindre kända personer som blir de bästa biografiska filmerna. Detta av den enkla anledningen att man som åskådare förmodligen inte vet jättemycket om personen som skildras. Ett i mitt tycke bra exempel är den franskbelgiska filmen Séraphine från 2008. Filmen, som visas på SVT2 ikväll med start klockan 22:45, handlar om den i alla fall för mig mer eller mindre okända konstnären Séraphine Louis (eller Séraphine de Senlis som hon också kallades).

Den sjufaldigt Césarbelönade filmen har en annan fördel jämtemot flera andra konstnärsskildringar. Den lyckas faktiskt på ett bra sätt skildra den konstnärliga processen, något som många andra filmer om konstnärer misslyckas med eller helt enkelt hoppar över.

Det är ett onekligen fascinerande levnadsöde som skildras. Séraphine Louis levde mellan 1864 och 1942 och var en egensinnig och självlärd konstnär. Om dagarna försörjde hon sig genom att utföra hushållssysslor hos välbärgade familjer, medan hon på nätterna helt och hållet gick upp i sitt naivistiska målande. 1914 var hon på väg att få ett genombrott.

En tysk konstkritiker fick av en slump syn på en av hennes tavlor och trots att han har mycket svårt att tro att det är en hushållerska som målat den tar han henne under sina vingar. Men något genombrott blir det inte. Ödet vill något annat och första världskriget skiljer dem åt. Séraphine kämpar dock vidare med sitt målande och hon och den tyske konstkritikern ska komma att mötas igen, inledningsvis under triumfartade former för dem båda, men livet tycks alltid ha mörka överraskningar på lut för Séraphine.

Séraphine, som är regisserad av Martin Provost, är en gripande och fängslande film som skildrar Séraphines liv utan att bli översentimental eller tillrättalagd. Det är en lugnt och stillsamt berättad och oerhört vackert fotograferad film. Men den allra största tillgången är kanske ändå skådespelarna och då främst den oefterhärmliga Yolande Moreau i titelrollen. Hon är verkligen fantastisk och sällan har väl en mer välförtjänt vinnare av en César för bästa kvinnliga huvudroll skådats.

Yolande Moreaus porträtt av Séraphine är mångbottnat, fascinerande och absolut inte inställsamt. I hennes gestalt skildras Séraphine som en komplicerad, men målmedveten figur. Starttiden 22:45 må vara hopplös för en torsdag kväll (filmen är dessutom två timmar lång) men det är en film väl värd att se, så om du inte kan se den direkt i kväll råder jag dig att se till att spela in Séraphine för att se vid senare tillfälle.

Livet är det som pågår parallellt med det andra livet

Sent omsider tänkte jag nu skriva några rader om en intressant film som släpptes på svensk dvd för en dryg månad sedan. Tid för mord som den heter här (originaltiteln är L’autre vie de Richard Kemp) hade fransk biopremiär i juni förra året, så det har tagit lite tid för den att ta sig hit.

Det är en thriller med tidsresetema och den långfilmsdebuterande regissören Germinal Alvarez, som också skrivit filmens manus, lyckas riktigt skapligt med att undvika den genrens många fallgropar. Med tidsresetemat och parallella handlingsförlopp följer alltid stor risk för logiska vurpor och blindspår, men några stora sådana har i alla fall inte jag hittat i Tid för mord.

Det hela tar sin början i La Rochelle år 2010. Den luttrade och lite slitna polisen Richard Kemp (Jean-Hugues Anglade) utreder ett mord på en kvinna.  När han kommer till brottsplatsen noterar han snabbt flera saker som påminner honom om jakten på en seriemördare som gäckade honom i början av hans karriär som polis och som han aldrig fick fast. Det enda vittnet till händelsen är psykologen Hélène Batistelli (Mélanie Thierry).

När han lite senare återvänder till brottsplatsen attackeras han av en okänd förövare och förflyttas på något märkligt sätt tillbaka i tiden. Han kan förvånat konstatera att han nu befinner sig 20 år tidigare, strax innan seriemördaren ger sig på sitt första offer. Richard Kemp har helt enkelt fått en ny chans att inte bara få fast mördaren, utan också att rädda flera människors liv.

Det finns dock en viljestark och ihärdig person som gör uppgiften lite svårare – hans yngre jag. I ett försök att få en lierad söker han upp den yngre versionen av Hélène Batistelli. Allt den äldre Richard Kemp gör i det förflutna riskerar dock att sätta igång en serie oförutsedda och svåröverblickade händelser.

Det krävs naturligtvis att man köper konceptet tidsresor för att uppskatta en film som Tid för mord. Om man gör det är detta en spännande och underhållande film för stunden. Den bjuder kanske inte på något som vi inte sett förr, men den känns som en fräsch variation på temat tidsresethriller.

En starkt bidragande anledning till att filmen fungerar är Jean-Hugues Anglade. Han är det perfekta valet för rollen som Richard Kemp och övertygar stort både som den äldre och den yngre Richard Kemp. Om man bortser från rollen i den stenhårda och mörka tv-serien Braquo kan detta vara hans finaste insats sedan genombrottet i den klassiska åttiotalsrullen Betty Blue.

Missa inte filmen för dig som älskar film när den visas på tv i kväll!

Den är redan en modern klassiker och  en blytung del av den franska filmhistorien. Om du av någon anledning ännu inte har sett den har du en ypperlig chans att göra det i kväll. Då visas nämligen Michel Hazanavicius femfaldigt Oscarbelönade The Artist från 2011 på SVT 2.

21:45 är starttiden och om du är intresserad av filmhistoria, eller för all del film överhuvudtaget, råder jag dig att ta chansen att se den. För om något är The Artist en enda stor och vacker hyllning till filmen som konstform och dess historia.

The Artist är en på alla sätt anmärkningsvärd prestation till film. Det anmärkningsvärda börjar egentligen redan med det faktum att den överhuvudtaget blev gjord. Jag menar, idén att i våra moderna tidevarv göra en stumfilm av klassiskt snitt måste ha varit en enorm utmaning att sälja in. Att sedan göra denna stumfilm så fantastiskt bra och att den sedan fick ett sådant enormt genomslag gör det hela bara än mer osannolikt. För The Artist är inte bara en stilövning eller pastisch på den gamla tidens stumfilmer, den är dessutom så bra och skickligt utförd att den i alla fall tål att jämföras med några av stumfilmserans främsta filmer.

Jag säger inte att den är lika bra som de stora klassikerna, det finns många bättre stumfilmer än den här, men just att den i alla fall tål en jämförelse tycker jag säger en hel del om hur bra The Artist är.

The Artist utspelas i brytningstiden mellan stumfilm och ljudfilm, alltså i skarven mellan 1920- och 1930-talet. Det är den fängslande och känslosamma berättelsen om den falnande stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin i sitt livs roll) och ljudfilmsstjärnskottet Peppy Miller och deras relation till varandra.

Det är inte minst en tekniskt briljant filmuppvisning. Det finns på den hantverksmässiga fronten mycket lite i The Artist som skvallrar om att den inte är gjord vid den tid den skildrar. Michel Hazanavicius är en stilistiskt närmast fulländad filmskapare som filmen igenom gång på gång visar sin kunskap om och kärlek till filmhistorien, inte minst genom fina och finessrika blinkningar och referenser till tidigare filmer.

Men The Artist är inte enbart en enda lång referensfest. Utan sin engagerande berättelse hade den omöjligt kunnat bli den stora framgång den blev. Den är laddad till tänderna med en oemotståndlig och så fullständigt avväpnande charm att det bara är att kapitulera inför den. Handlingen må emellanåt tangera det banala, men eftersom kemin mellan Jean Dujardin (som fick en av filmens fem Oscar för sin insats) och Bérénice Bejo i huvudrollerna är så stark känns den aldrig banal. Michel Hazanavicius känslig regi är en annan faktor som med råge väger upp de manusmässiga lättviktigheterna.

Sedan har The Artist ett verkligt ess i rockärmen i hunden. Den dominerar fullständigt varje scen den är med i och är en viktig del när det gäller filmens omtalade charm.

The Artist är en film av ett gäng som älskar film för oss som älskar film. Som sagt: missa den inte. Jag kommer om inget oförutsett inträffar själv att sitta och titta och se om den. För vilken gång i ordningen har jag inte koll på.

Innan frosten – skådespelarna bättre än filmen

Författaren Philippe Claudel svarade 2008 för en smått sensationellt stark långfilmsdebut som regissör med filmen Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime). I sin tredje långfilm Innan frosten (Avant l’hiver), som hade svensk biopremiär i fredags, återförenas han med Kristin Scott Thomas som gjorde vad som kan ha varit sitt livs roll i Jag har älskat dig så länge.

Kristin Scott Thomas är riktigt bra även i Innan frosten och det är också de namnkunniga kollegorna Daniel Auteuil och Leïla Bekhti i de övriga två ledande rollerna. Tyvärr svarar inte själva filmen upp till den nivå som skådespelartrion håller. Manuset är helt enkelt för tunt och hur bra än skådespelarna gör från sig har jag förtvivlat svårt att på riktigt engagera mig i rollfigurernas öde.

Innan frosten är dock inte någon helt oäven film. Den är klanderfritt iscensatt när det gäller foto och klippning och om man lägger till de fina skådespelarinsatserna tycker jag ändå att den med råge förtjänar ett omdöme som sevärd. Problemet är bara att med tanke på hur bra Jag har älskat dig så länge var är mina förväntningar på en film av Philippe Claudel mycket högre än så och att den övergripande känslan därmed blir den av besvikelse.

Innan frosten hade premiär hemma i Frankrike förra hösten och handlar om Paul, en hjärnkirurg i övre medelåldern. Han lever ett behagligt och ordnat liv i ekonomiskt välstånd med sin fru Lucie. Men så händer något som förändrar allt. Paul blir uppvaktad av den unga kvinnan Lou. I samma veva börjar han få påkostade blombuketter levererade både hem och till sin arbetsplats.

Lous och Pauls vägar korsas allt oftare och Paul blir betagen av den mystiska Lou. Lucie reagerar på Pauls allt märkligare beteende och misstänker att Paul har en affär. Sanningen är dock en helt annan. I bakgrunden finns också parets långvarige vän Gérard som vill vara mer än en förtrogen vän till Lucie.

Det här är en stram och återhållen berättelse som trots att den någonstans handlar om ganska starka inre känslor aldrig riktigt hettar till. Tack vare de fina skådespelar insatserna hålls dock hela tiden intresset uppe. Tyvärr är slutet långtifrån lycka och vad värre är känns helt frikopplat från den övriga filmen.

En av höstens mest intressanta seriestarter på SVT

Det har tagit ett tag men bättre sent än aldrig. I kväll är det äntligen svensk tv-premiär för den utmärkta franska tv-serien Un village Français som hemma i Frankrike hade premiär 2009. SVT har köpt in de två första säsongerna och man kickar igång En liten fransk stad, som man valt att kalla serien, med ett dubbelavsnitt med start klockan 21:30 på SVT 2 i kväll.

En liten fransk stad utspelas i den fiktiva staden Villeneuve i departementet Jura under ockupationsåren på 40-talet. Under serien får vi helt enkelt följa livet i staden i krigets skugga. Det bjuds både vardagsglimtar och mer dramatiska skeenden. Den första säsongen utspelas 1940 den andra vintern 1941. Det hela tar sin början den 12 juni, alltså några dagar innan den tyska ockupationen av Frankrike inleds.

I rollerna ses flera duktiga franska tv-skådespelare, däribland Thierry Godard och Audrey Fleurot som fick sina genombrott i det mörka och smått briljanta kriminaldramat Engrenages (en annan serie som jag verkligen hoppas att SVT eller någon annan svensk kanal kommer att köpa in). Audrey Fleurot är för en svensk publik annars högst förmodligen mest känd för sin medverkan i publiksuccén En oväntad vänskap.

Om du som jag fastnar för En liten fransk stad ska du veta att det finns mycket mer att hämta. I Frankrike har det hittills visats fem säsonger av serien. En sjätte håller på att spelas in och kommer att visas nästa år och den sjunde och avslutande säsongen kommer att få premiär antingen 2016 eller 2017. Det finns med andra ord mycket mer att hämta. Det återstår dock att se om SVT kommer att visa dem också, det är bara att hålla alla tillgängliga tummar.

Men låt oss inte gå saker och ting alldeles för långt i förväg. Se till att börja med att hänga med från start i kväll. Jag tror inte att du kommer bli besviken. En liten fransk stad är ännu ett av de där bevisen (som jag tidigare har varit inne på här på bloggen) på att fransk tv-dramatik är på stark frammarsch.

Louis et Patrick, c’est pas Malle ça

Ett annat sätt att ge sig in i Nobelpristagaren Patrick Modianos värld än att läsa någon av hans många böcker är att se filmen Lacombe Lucien från 1974. Filmen som regisserades av Louis Malle nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film men förlorade den kampen till Federico Fellinis Amarcord. Lacombe Lucien möttes av övervägande positiv kritik men uppfattades samtidigt av vissa hemma i Frankrike som rejält provokativ och kontroversiell.

Louis Malles och Patrick Modianos manus om en ung pojke som 1944 efter att ha nobbats av den franska motståndsrörelsen i stället ansluter sig till medlöparna till den tyska ockupationsmakten tog upp ämnen som det inte alls var populärt att gräva i. Som till exempel det faktum att inte alla fransmän kämpade mot tyskarna. Polemiken på hemmaplan fick Louis Malle att lämna Frankrike för USA.  Han skulle dock 1987 komma att under triumfartade former återvända till fransk film med en annan film som utspelas under ockupationsåren; mästerverket Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). Det är dock en annan historia som jag får återkomma till vid senare tillfälle.

Att just Louis Malle och Patrick Modiano skulle finna varandra känns såhär i efterhand inte som någon överraskning. De är i mångt och mycket samma andas barn rent tematiskt. När Peter Englund läste den korta och kärnfulla motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationens livsvärld” till varför Patrick Modiano tilldelats årets Nobelpris i litteratur kunde han lika gärna ha talat om Louis Malles filmografi. Deras konstnärliga temperament påminner också om varandra.

Teori och praktik kan dock som bekant vara synnerligen skilda saker men den färdiga filmen Lacombe Lucien är ett bevis på att ett samarbete mellan Louis Malle och Patrick Modiano inte bara på pappret var en riktigt bra idé. Det är bara synd att de aldrig gjorde någon mer film ihop.

Lacombe Lucien bygger delvis på Louis Malles egna upplevelser och utspelas alltså 1944. Det är juni månad och de allierade truppernas landstigning i Normandie utspelas på distans som någon sorts historisk fond.

Berättelsen utspelas på annat håll. Den 17-årige pojken Lucien Lacombe bor i ett litet lantligt samhälle under Vichyregimen och känner sig lite utanför. Han vänder sig till motståndsrörelsen för att finna ett sammanhang och för att få höra till. Då tar han i stället kontakt med franska Gestapo och där tas han emot. Han gillar, och är inte sen att utnyttja, den makt han får via sin nya position men samtidigt blir han förälskad i och börjar närma sig en judisk tjej.

Lacombe Lucien är en fängslande, komplex och mångbottnad film. Louis Malle berättar lugnt, långsamt och metodiskt och manuset ställer många intressanta frågor, inte minst kring ondska och var den uppstår. Avsaknaden av tydliga moraliska pekpinnar och ett öppet avståndstagande till huvudpersonens val att liera sig med den tyska ockupationsmakten var en starkt bidragande orsaker till att Lacombe Lucien provocerade många, men den här filmen är så smart och skickligt uppbyggd rent manusmässigt att något sådant inte behövs. Den når samma effekt som dessa pekpinnar eller ett öppet avståndstagande skulle ha gjort ändå, bara på ett mycket mer subtilt och tankeväckande sätt. Det råder ingen som helst tveksamhet om att herrar Malle och Modiano står på humanismens sida.

Modiano – överraskande, men så välförtjänt!

Det kliade i fingrarna att sätta mig ned och skriva detta inlägg direkt efter det att svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund i går kommit med det överraskande men glädjande beskedet att årets nobelpris i litteratur tilldelats den franske författaren Patrick Modiano. En riktigt körig och lång arbetsdag kom dock emellan. När jag närmare midnatt kom hem igen fanns ingen ork kvar. Men bättre sent än aldrig, som det brukar heta…

Jag har sedan åttiotalet haft som tradition att jag ska läsa minst tre böcker av den person som får Nobelpriset i litteratur. Ofta har det inneburit att upptäcka ett författarskap som jag inte riktigt hade koll på innan.

Så blir det nu inte i år. Patrick Modiano är en författare som jag har en hyfsat lång relation med – och som jag fängslas mycket av. Inför årets bokmässa i Göteborg hade jag lovat mig själv att inte köpa några böcker. Jag kom hem med två undantag: Dora Bruder, Patrick Modianos senaste och alldeles nyutgivna bok i svensk översättning var en av dem.

Det är alltid vanskligt att plocka ut en specifik bok ur ett författarskap, så för att göra det lätt för mig lyfter jag i detta sammanhang fram den bok av Patrick Modiano som jag läste senast (jag har inte hunnit ta mig an Dora Bruder än). Jag läste Lilla smycket (Le Petit bijou i original) under en av årets supervarma sommardagar. Den släpptes i Frankrike 2001 och kom i svensk översättning på Elisabeth Grate förlag för två år sedan.

Precis som de övriga romaner av Patrick Modiano jag läst är Lilla smycket en kort och koncentrerad text. Hans språkbruk är rakt och okomplicerat och är i det avseendet en lättläst författare, men under den synbart enkla ytan finns det hos Modiano alltid väldigt mycket att upptäcka.

Det är tydligt att han väljer varje ord med stor omsorg och ser till att ladda dem med maximal betydelse. Och samtidigt som hans språkbruk är enkelt så är hans berättelser, beroende på hur man väljer att läsa dem, inte det.

De innehåller i stort sett alltid någon form av mystik eller en gåta som hämtad från kriminallitteraturen och det är långtifrån säkert att den får sin lösning. Han lämnar väldigt mycket till läsaren och själv tolka och fundera över. Mycket sker så att säga i mellanrummet mellan de ord han valt att sätta på pränt. Det är som om hans böcker egentligen är kondenserade och nedtrimmade 300-sidorsromaner där läsaren själv får fylla i de ord som Modiano utelämnat. Den minimalistiska stilen både fängslar och gäckar läsaren.

När jag läser Lilla smycket (och flera andra av Modianos böcker) kommer jag ofta att tänka på Paul Auster, en av mina verkliga husgudar på litteraturfronten. Precis som hos Auster spelar nämligen slumpen en stor och gåtfull roll i berättelsen. I detta specifika fall ett möte på det långa rullbandet som transporterar resenärer mellan tågbyten vid den enorma metrostationen Châtelet i Paris.

Berättarjaget (Modiano skriver nästan alltid i jagform), den 18-åriga Thérèse får där syn på en kvinna i en gul kappa. Den gula kappan får henne att dra sig till minnes en likadan gul kappa som hennes mamma, som sedan länge försvunnit ur hennes liv och påstås ha dött i Marocko för tio år sedan, brukade ha.

Thérèse följer efter kvinnan och när hon får syn på hennes anletsdrag blir hon övertygad om att det verkligen är hennes mamma. Det hela framkallar en serie smärtsamma minnen, de flesta av dem förträngda, och hon väljer att inte konfrontera kvinnan utan följer i stället efter henne. Lika mycket som en jakt efter den mamma hon så länge saknat blir det en färd in i henne själv.

Lilla smycket är en vacker och sorgsen roman som tar upp flera av de teman som alltid varit centrala i Modianos författarskap. Här finns funderingar kring minne, skuld och identitet. Högst närvarande är också, som nästan alltid, staden Paris. Att läsa Modiano är en fröjd för oss Parisfanatiker (och vem är inte det? 😉 ).

Staden Paris är nästan som en huvudperson i sig i Lilla smycket och trots den där fåordigheten i Modianos språk framkallar texten massor av bilder av staden, det blir som att via Modianos ord resa i sina egna minnen av staden och de områden berättarjaget rör sig i.

Lilla smycket är en stor liten roman som åtminstone hos mig har stannat kvar i minnet och (på ett positivt sätt) gnagt sedan jag läste den. Om du är obekant med Patrick Modianos författarskap och nu efter att han fått nobelpriset vill närma dig det är Lilla smycket ett ypperligt ställe att börja på.

Marseille – som ett grekiskt drama

Frankrikes äldsta stad Marseille grundades redan på 600-talet före Kristus av grekiska kolonisatörer. Med andra ord känns det passande att den i Sverige nu dvd-aktuella filmen Marseille (De guerre lasse i original) från i år har formen av ett grekiskt drama.

På ytan är det en maffiafilm men den innehåller alla ingredienser från en klassisk grekisk tragedi. Marseille handlar om Alex. Han är son till en maffiaboss och efter fyra år i främlingslegionen återvänder hem till just Marseille. Hans förflutna gör sig tämligen omgående påmint.

De ouppklarade affärer i den undre värld han tillhörde och som fick honom att lämna den provencalska hamnstaden för fyra år sedan är nämligen alltjämt ouppklarade och hans mäktiga fiender ser inte positivt på uppgifterna om att han skulle vara tillbaka i staden. I mixen finns också den kvinna han tvingades lämna. Hon har sedan dess en ny partner men känslorna mellan dem finns fortfarande kvar.

Det börjar kännas både stereotypt och en aning tråkigt att det så ofta handlar om kriminalitet och våld när Marseille porträtteras på film. Eftersom kriminalitet och våld är två grundstenar i den här filmen var jag initialt en aning tveksamt inställd till den.

Därför blev jag desto gladare när jag konstaterade att regissören Olivier Panchot så tydligt ändå ville något mer med sin film. Han lyckas förvisso inte fullt ut, manuset är lite för tunt och karaktärsutvecklingen för grund för att verkligen svara upp mot de grekiska dramer den hämtat inspiration från, men jag applåderar och gillar ambitionsnivån.

Marseille är ödesmättad och stämningsfull så det räcker och skådespelarna med Jalil Lespert och Tchéky Karyo som mest kända namn i täten gör ett starkt jobb med det material de har fått att arbeta med. Det är en mörk film, inte bara handlingsmässigt utan också när det gäller den färgskala den är filmad i, och det är svårt att inte beröras av berättelsen.

Det hade dock med hjälp av ett lite vassare och mer genomarbetat manus kunna blivit ännu starkare. I den här formen är Marseille vad jag skulle beskriva som en klockren trea på en femgradig skala och därmed väl värd att se.

Stark som bara Dardenne

Det är bara att konstatera att de har gjort det igen, kungarna av europeisk socialrealism. Två dagar, en natt (Deux jours, une nuit i original) är ännu en stark film av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Sedan förra helgen går den att se på svenska biografer.

Två dagar, en natt hade premiär vid årets Cannesfestival och även om det inte blev någon guldpalm för bröderna denna gång (de har redan två) togs den emot med övervägande positiva ordalag.

Brödernas förra film Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo) från 2012 var en för dem ovanligt ljus film. Den nya filmen saknar inte heller den glimtar av ljus i berättelsen men är i högre grad en typisk Dardenne-rulle.

Två dagar, en natt utspelas i ett nutida Belgien, hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Berättelsen är enkel. Huvudpersonen Sandra (spelad av en absolut lysande Marion Cotillard) har just tagit sig tillbaka från en lång sjukskrivning på grund av depression. Precis när hon står i begrepp att återgå till sitt jobb får hon veta att hon blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren har gett hennes medarbetare ett val att rösta om: en person, Sandra, måste sägas upp annars blir det ingen bonus på 1000 euro. Majoriteten röstar för bonusen.

Sandra och hennes bästa väninna på jobbet lyckas övertala chefen att omröstningen ska göras om. Nu har Sandra helgen på sig att övertyga kollegorna om att  de när de kommer tillbaka till jobbet på måndagen ska rösta för att de ska avstå bonusen och hon få vara kvar. Hon blir skjutsad runt av sin make Manu för att söka upp arbetskamraterna och prata med dem en och en.

Två dagar, en natt är klassisk Dardenne. Handhållet och nervigt foto i naturlig färgskala, ingen pålagd musik och absolut gehör när det gäller dialogen. Med sedvanligt små medel och inga som helst yviga gester mejslar de fram ett starkt och gripande stycke film som känns.