Uttrycket filmad teater brukar oftast användas som nedsättande omdöme när det gäller spelfilm. Den just nu i Sverige bioaktuella filmen Mannen som räddade Paris (eller Diplomatie som den mer blygsamma och på sätt och vis mer passande originaltiteln lyder) kan kanske hjälpa till att ladda uttrycket med en mer positiv innebörd.
För Mannen som räddade Paris är på så många sätt just filmad teater. I allra finaste bemärkelse. Filmen bygger mycket riktigt också på en framgångsrik pjäs, baserad (som det brukar heta) på verkliga händelser. Den utspelar sig under en enda natt, den mellan den 24:e och 25:e augusti 1994 och platsen är en svit på lyxhotellet Le Meurice på Rue de Rivoli i centrala Paris. På detta rum utspelas ett samtal som ska visa sig bli helt avgörande för den franska huvudstadens framtid.
Samtalsparter är den tyske generalen Dietrich von Choltitz, högsta befäl för den tyska armén i Paris under den sista delen av ockupationen, och den svenske generalkonsuln i Paris Raoul Nordling. De allierade styrkorna närmar sig obönhörligen Paris och general von Choltitz har fått order från allra högsta ort: Paris ska till varje pris förstöras. Raoul Nordling som identifierade sig som svensk men som fötts i Paris och levt större delen av sitt liv där har tagit på sig uppgiften att försöka få generalen att trotsa ordern.
Det blir ett långt samtal om etik, moral, plikt och lojalitet – och diplomati på hög nivå. Det pratas nästan oavbrutet i den knappa 90 minuter långa filmen och det är oavbrutet fascinerande. Dialogen är så rasande skickligt uppbyggd och skriven och den tyske regiveteranen Volker Schlöndorff berättar med små, men välavvägda medel. Och så det verkliga trumfkortet: Niels Arestrup och André Dussollier i rollerna som von Choltitz respektive Raoul Nordling. Det de ägnar sig åt är en ren uppvisning i skådespeleri och det är en ren njutning bara att höra dem leverera replikerna. De både spelade också samma roller i scenversionen och kan dem därför utan och innan.
Det är dock lite si och så med den där verklighetsbakgrunden. Av allt att döma utspelades nämligen inget sådant nattligt samtal mellan de två herrarna utan samtalen pågick under lång tid. Vissa historiker sätter också tveksamheter kring om det överhuvudtaget existerade någon order om att förstöra Paris. Helt belagt är dock att Nordling spelade en viktig roll i förhandlingarna med den tyska ockupationsmakten och han blev efter befrielsen och krigsslutet utsedd till hedersmedborgare i staden. Det räcker för att förstå vilken hjältestatus han än i dag uppbär i staden.
Jag tycker dock att det inte spelar någon som helst roll att man förhåller sig fritt till de verkliga händelserna. Mannen som räddade Paris är en smått fantastisk film i det lilla formatet och samtalen mellan filmen von Choltitz och Nordling berör ämnen som är allmängiltiga och definitivt relevanta för vår tid.
BleuBlancRouge 