I går skrev jag som bekant om Guillaume Canets Blood Ties. Den liksom alla andra av Guillaume Canets filmer har fotograferats av Christophe Offenstein. I dag vänder vi lite på steken. Det ska nämligen handla om Den objudne gästen (En solitaire i original) från förra året, Christophe Offensteins debutfilm som regissör och i den medverkar Guillaume Canet i en av de ledande rollerna. Den objudne gästen släpptes häromveckan på svensk dvd.
Faktum är att de gemensamma beröringspunkterna mellan filmerna inte slutar där. I huvudrollen i Den objudne gästen syns François Cluzet, samme François Cluzet som ju spelar mot Guillaume Canet i den franska film som Blood Ties är en nyinspelning av.
Annars är Den objudne gästen en helt annan typ av film. Den utspelas under den tuffa världsomspännande ensamseglarävlingen Vendée Globe. Yann Kermadec uppfyller sin dröm genom att delta i tävlingen och när filmen inleds är han kitt ute på Atlanten en bra bit från startpunkten vid Lorient och dessutom i ledningen.
Då drabbas han av ett bakslag. Han råkar ut för en skada på båtens roder, en skada som naturligtvis måste fixas till. För att göra det gör han en avstickare till Kanarieöarna. Reparationerna går bra och snabbt och han tar upp jakten på de båtar som har hunnit passera honom.
Läget ser snabbt allt bättre ut men då händer det något igen. De här gången något som verkligen vänder upp och ner på hans värld. Han är inte längre ensam på båten. En afrikansk pojke har smugit sig ombord på båten i tron att det ska kunna föra honom till en bättre framtid i Europa. Hur ska Yann agera nu?
Den objudne gästen är så två filmer i en. Den ena lite bättre än den andra. Den övertygar mest i sin skildring av själva tävlingen och seglandet. Filmen är fylld av vackra och storslagna scenerier från haven och rent tekniskt är den mycket väl genomförd. Den andra delen av filmen som är mer av ett kammarspel och skildrar Yann och den unge fripassageraren är för all del inte dålig, men övertygar heller inte lika mycket. Filmen hade nog behövt vara lite längre än de 97 minuter den klockar in på för ett helt och hållet hinna med att fullt utveckla de båda delarna.
En spännande och underhållande film är det under alla omständigheter och jag tycker att Christophe Offenstein håller en bra ton i sitt berättande. Dessutom lyckas han få sin film att kännas förhållandevis oförutsägbar. För egen del måste jag tillstå att jag inte alls kände mig säker på hur filmen skulle sluta. Och det är enligt mig ett bra betyg.
Den objudne gästen var i vintras nominerad till en César för bästa debutfilm och har gjort succé på hemmaplan i Frankrike.
BleuBlancRouge 