PSG 3, Barcelona 2

Egentligen räcker det så. Wow, vilken match det var! Så härligt efter en tid av knackigt spel och resultatmässig besvikelse var det så underbart att se ett skadedrabbat och på senare tid utskällt och kritiserat PSG samla sig och visa vilka enorma kvaliteter det finns i truppen och hur bra laget kan spela. Jag är naturligtvis fortfarande i ett lyckorus och en aning förblindad av det, men just nu känns detta som en av de bäst matcher jag sett PSG spela och en av de mest underhållande och häftiga Champions League-matcherna jag sett.

At ett PSG utan Zlatan Ibrahimovic, försvargeneralen Thiago Silva och den vindsnabbe kontringsspelaren Ezequiel Lavezzi skulle kunna rubba Barcelona hade jag knappt ens vågat drömma om. Men andra klev fram och det stort. David Luiz och Marco Verratti gjorde sina respektive första mål för klubben (vilket väl valt tillfälle att göra det!) och grovjobbaren Blaise Matuidi fick göra det som skulle visa sig bli det matchavgörande målet. Allra mest gladde jag mig nog ändå åt att den unge mittbacken Marquinhos äntligen fick visa prov på in fulla potential som den blivande världsspelare han är. Konkurrensen var stenhård men i mitt tycke var han bäst på plan.

Hoppas att detta nu gör så att bitarna faller på plats för laget även i ligaspelet. Det kan behövas eftersom det är Monaco som står för motståndet härnäst. Men innan jag funderar vidare alltför mycket på den matchen, det är långt till söndag kväll, ska jag fortsätta att suga på den här karamellen. PSG 3, Barcelona 2. Det känns oerhört skönt att skriva det. Allez, Paris! Det här skakade liv i drömmen om att ta flytta fram positionerna ytterligare och verkligen kunna utmana i Champions League.

Ett gammaldags Disneyäventyr – på riktigt

Den franska dokumentären Sur le chemin de l’école var en av förra årets stora överraskningar på den franska biomarknaden. Knappt 1,4 miljoner sålda biljetter ledde till att det blev den i förhållande till hur mycket den kostade att spela in ekonomiskt sett mest inkomstbringande filmen i landet 2013. Den blev heller inte bara en publik framgång, utan fick också kritikernas bifall och belönades tidigare i år med en César för bästa dokumentärfilm.

För tre veckor sedan gick den upp på bio även här i Sverige. På väg till skolan som den fått heta här har dock ännu bara fått synnerligen begränsad distribution så någon succé i nivå med den i Frankrike är knappast att vänta. Nu finns det såklart andra sätt att nå ut än på den traditionella biorepertoaren. Jag vet inte hur planerna ser ut på den fronten, men det här är en film som med fördel borde kunna visas på svenska skolor. Det är under alla omständigheter en finstämd, uppbygglig och viktig film som egentligen alla har nytta av att se.

Huvudpersoner i den av Pascal Plisson regisserade filmen är fyra skolbarn som bor på otillgängliga håll runtom i världen och som tvingas förflytta sig långa sträckor för att kunna ta sig till skolan. Dessa sträckor bjuder dessutom på sina egna och särskilda utmaningar och umbäranden för barnen. Vi får följa 11-årige Jackson från Kenya, 12-åriga Zahira som bor i Atlasbergen i Marocko, 11-årige Carlos från Patagonien i Argentina och 13-årige Samuel från Bengalen i Indien.

För Jackson handlar det om att med ansvar för sin lillasyster ta sig över savannen och se upp för elefanter och andra potentiellt farliga vilda. Zahira måste under den fyra timmar långa vandringen till fots besegra slingrande och snåriga vägar längs branta bergsryggar. Carlos har liksom Jackson sin lillasyster med sig när han på hästryggen ska ta sig de 18 kilometerna genom det karga landskapet i Patagonien och Samuel, som är rullstolsburen efter att ha drabbats av en sjukdom som berövat honom kontrollen över sina ben, behöver få hjälp från och blir dragen av sina två yngre syskon för att ta sig till skolan.

Det är både fängslande och spännande att följa dessa barn. Det är lite som att se fyra parallella Disneyäventyrsfilmer av klassiskt snitt, med den stora och avgörande skillnaden att detta är på riktigt. Sensmoralen i filmen är uppenbar och mer eller mindre klart uttalad: att vi här i västvärlden bättre ska uppskatta sådant som vi ofta tar för självklart och förstå hur bra vi generellt sett har det. En stor risk med ett så tydligt förmedlat budskap är naturligtvis att det blir en pekpinnevinande moralkaka av alltsammans. Det lyckas Pascal Plisson skickligt nog undvika.

Rent berättartekniskt är På väg till skolan en anspråkslös och enkel film. Det korsklipps förvisso mellan de fyra handlingsförloppen, men berättandet är rakt och utan någon guidande berättarröst. Pascal Plisson litar helt enkelt på att det räcker att växelvis på avstånd och riktigt nära få följa barnens väg till skolan och de utmaningar de ställs inför under tiden. Det är en helt korrekt bedömning.

På väg till skolan är dessutom oerhört vackert fotograferad vilket gör att naturen och landskapen som barnen färdas genom blir en sorts huvudrollsinnehavare i sig. Filmen bjuder på flera magnifika bilder och scenerier.

Något som jag dock hänger upp mig en aning på är den emellanåt lite övertydliga och snusförnuftiga franska dubbningen av barnen. Jag hade gärna sett att filmen textats och att barnen fått prata själva på sina hemspråk.

I sammanhanget bör tilläggas att det jag har sett är den franska dvd-utgåvan och därför inte säkert vet vilken version det är som visas på bio här i Sverige. Jag misstänker dock att det är samma (fast naturligtvis textad på svenska då).

Denna invändning är dock inte av något som helst avgörande karaktär. På väg till skolan är verkligen en film att ses och hänföras av. Och inte minst förundras över och uppslukas av de skildrade barnens enorma styrka och beslutsamhet.

På väg till skolan är i all sin enkelhet en engagerande, gripande och spännande film, men allra mest är det en hjärtvärmande och mycket positiv film full av glädje. En humörhöjare som stämmer till eftertanke.

Ett tips är att göra en helkväll av det och se både På väg till skolan och den andra utmärkta just nu bioaktuella franska dokumentären med skoltema Franska för nybörjare.

Ett starkt tv-tips inför kvällen och en film du absolut bör C om du är modeintresserad

På tok för få såg den när den i vintras biovisades i Sverige. Nu ges chans till att reperara det när Asghar Farhadis starka Det förflutna (Le Passé) från förra året visas på tv. 21:45 på SVT2 är tiden som gäller.

Ett annat alternativ inför kvällen kan vara den intressanta dokumentären Mademoiselle C, även den från förra året och tidigare i år biovisad i Sverige. Sedan några veckor tillbaka finns den utgiven på svensk dvd. En uppenbar referenspunkt när det gäller Mademoiselle C är den uppmärksammade dokumentären The September Issue från 2009. Jämförelsen mellan de två filmerna är helt enkelt ofrånkomlig. I The September Issue fick vi följa Anna Wintour, den stridbara chefredaktören för den amerikanska editionen av det inflytelserika modemagasinet Vogue. I Mademoiselle C handlar det om Carine Roitfeld, tidigare chefredaktör för den franska upplagan av samma tidning.

Mademoiselle C handlar dock om tiden just efter att Carine Roitfeld lämnat franska Vogue för att dra igång ett nytt och helt eget projekt. Större delen av filmen är helt enkelt en skildring av den kreativa processen att skapa en helt ny modepublikation. Den delen lyckas regissören Fabien Constant bra med, det är intressant att hänga med bakom kulisserna och kändisspottingfaktorn i filmen är i det närmaste skyhög. Ett stort antal betydande modeskapare, modeller, skådespelare och andra celebriteter passerar revy.

Tyvärr lyckas Fabien Constant inte riktigt bra med att teckna ett porträtt av personen Carine Roitfeld. Han försöker men kommer inte längre än till att skrapa lite på ytan, vilket naturligtvis är lite tråkigt. Jag hade gärna sett att den delen av filmen var mer utvecklad. En annan sak som drar ner helhetsintrycket är att Mademoiselle C är en aning konventionell rent formmässigt. Fabien Constant använder sig av en rak och redovisande berättarstruktur. Vilket det naturligtvis per automatik är något fel på, men det känns en aning ospännande.

Samtidigt är det lätt att tro att ett av Fabien Constants huvudmål med filmen är att normalisera och balansera bilden modeindustrin. När den skildras är det ju oftast med kritisk blick och den utmålas gärna som stenhård, oerhört konkurrensinriktad och synnerligen excentrisk. Visst är den värld som framträder i Mademoiselle C också excentrisk, men fokus ligger inte på det utan snarare det något som skulle kunna beskrivas som vardagligt.

Tonen i Mademoiselle C är jämfört med andra filmer som skildrar branschen märkbart vänlig och även om Carine Roitfeld helt tydligt är en person med stark integritet och klara uppfattningar framstår hon som Anne Wintours absoluta motsats när det gäller sätt att vara ledare. Här är det inget management by fear som gäller.

Mademoiselle C är absolut en film för dig som är intresserad av modeindustrin, men andra kan definitivt också ha behållning av den. Jag kan bara gå till mig själv. Den som har sett hur jag klär mig vet att jag  inte är något modelejon direkt och mitt förhållande till modeindustrin kan beskrivas som fascination mer än intresse. I skenet av det kan du kanske bättre bedöma värdet i mitt omdöme om Mademoiselle C som en intressant och underhållande om än inte spektakulär dokumentär som gott och väl förtjänar att lägga 90 minuter av ditt liv på.

En lite allvarsam och sorgsen glädjespridare

I dag öppnar årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, den 30:e i ordningen. Fullt så länge har jag inte hängt med, men årets mässa blir faktiskt min 14:e raka. Sedan jag var där för första gången 2001 har Bokmässan varit en av årets självklara kulturella höjdpunkter för mig och jag ser verkligen fram emot årets mässa också.

Sedan jag kickade i gång den här bloggen för lite drygt tre år sedan har det blivit en tradition att jag uppmärksammar starten av mässan genom att tipsa om en bok. I år får det bli Tom, lille Tom av den i Nice födda författaren Barbara Constantine, nyligen utgiven på svenska av Sekwa förlag. Det är den svenska översättningen jag har läst men jag måste ändå börja med att få säga hur oerhört förtjust jag är i den franska originaltiteln Tom, petit Tom, tout petit homme, Tom. Det sjunger så härligt rytmiskt om den. Tyvärr är det en ordlek som inte alldeles lätt låter sig översättas till svenska så jag förstår att man valt den rakare och enklare titeln Tom, lille Tom till den svenska utgåvan.

Tom, lille Tom är en feelgood-bok, men som all riktigt bra feelgood har (och kanske också måste ha för att den ska bli riktigt minnesvärd) finns det en stor portion allvar i botten. Titelns Tom är en 11-årig pojke som bor i en sliten husvagn med sin unga, ensamstående mamma. Hon vill väl men är vid blott 26 års ålder märkt av livets tuffa törnar. Hon har inget fast jobb men tar de små påhugg hon kan få och lägger samtidigt ner mycket tid på att försöka läsa in sina gymnasiebetyg.

Eftersom hon också gillar att hänga ute med vänner blir det inte mycket tid över till Tom. Han får helt enkelt till stor del klara sig själv.  Inte bara sig själv, förresten. Han tar också stort ansvar för att det kommer mat bordet genom att på ett varsamt och vördnadsfullt sätt stjäla råvaror från grannarnas trädgårdsland.

Tom verkar dock ta det hela med stort jämnmod och har en grundläggande positiv syn på livet och tillvaron. När han en kväll hittar en av sina grannar, en gammal dam, som ramlat och slagit sig i sin trädgård och hjälper henne in i huset öppnar sig en ny värld för Tom och han får en oväntad vän på kuppen. I ungefär samma veva dyker en annan person upp som kommer att spela en viktig roll för lille Tom.

Det är som framgår av beskrivningen en hel del socialrealism i denna feelgood-anrättning och som läsare är det svårt att inte beröras och fundera över Toms och de andras levnadsförhållanden, men det är inte på något vis någon tung bok. Barbara Constantine skriver med  ömsinthet och värme och det märks hur mycket hon känner för sina karaktärer. Hennes språkbruk är flyhänt och välavvägt.

Den alltigenom dominerande känslan i boken är livsglädjen och ljuset sipprar alltid igenom. Dessutom är det snart sagt omöjligt att värja sig mot Toms optimism inför livets utmaningar. Tom, lille Tom är en charmig och lättläst berättelse som stämmer till eftertanke. Som all bra feelgood gör.

Ett stort litet kammarspel om Paris framtid

Uttrycket filmad teater brukar oftast användas som nedsättande omdöme när det gäller spelfilm. Den just nu i Sverige bioaktuella filmen Mannen som räddade Paris (eller Diplomatie som den mer blygsamma och på sätt och vis mer passande originaltiteln lyder) kan kanske hjälpa till att ladda uttrycket med en mer positiv innebörd.

För Mannen som räddade Paris är på så många sätt just filmad teater. I allra finaste bemärkelse. Filmen bygger mycket riktigt också på en framgångsrik pjäs, baserad (som det brukar heta) på verkliga händelser. Den utspelar sig under en enda natt, den mellan den 24:e  och 25:e augusti 1994 och platsen är en svit på lyxhotellet Le Meurice på Rue de Rivoli i centrala Paris. På detta rum utspelas ett samtal som ska visa sig bli helt avgörande för den franska huvudstadens framtid.

Samtalsparter är den tyske generalen Dietrich von Choltitz, högsta befäl för den tyska armén i Paris under den sista delen av ockupationen, och den svenske generalkonsuln i Paris Raoul Nordling. De allierade styrkorna närmar sig obönhörligen Paris och general von Choltitz har fått order från allra högsta ort: Paris ska till varje pris förstöras. Raoul Nordling som identifierade sig som svensk men som fötts i Paris och levt större delen av sitt liv där har tagit på sig uppgiften att försöka få generalen att trotsa ordern.

Det blir ett långt samtal om etik, moral, plikt och lojalitet – och diplomati på hög nivå. Det pratas nästan oavbrutet i den knappa 90 minuter långa filmen och det är oavbrutet fascinerande. Dialogen är så rasande skickligt uppbyggd och skriven och den tyske regiveteranen Volker Schlöndorff berättar med små, men välavvägda medel. Och så det verkliga trumfkortet: Niels Arestrup och André Dussollier i rollerna som von Choltitz respektive Raoul Nordling. Det de ägnar sig åt är en ren uppvisning i skådespeleri och det är en ren njutning bara att höra dem leverera replikerna. De både spelade också samma roller i scenversionen och kan dem därför utan och innan.

Det är dock lite si och så med den där verklighetsbakgrunden. Av allt att döma utspelades nämligen inget sådant nattligt samtal mellan de två herrarna utan samtalen pågick under lång tid. Vissa historiker sätter också tveksamheter kring om det överhuvudtaget existerade någon order om att förstöra Paris. Helt belagt är dock att Nordling spelade en viktig roll i förhandlingarna med den tyska ockupationsmakten och han blev efter befrielsen och krigsslutet utsedd till hedersmedborgare i staden. Det räcker för att förstå vilken hjältestatus han än i dag uppbär i staden.

Jag tycker dock att det inte spelar någon som helst roll att man förhåller sig fritt till de verkliga händelserna. Mannen som räddade Paris är en smått fantastisk film i det lilla formatet och samtalen mellan filmen von Choltitz och Nordling berör ämnen som är allmängiltiga och definitivt relevanta för vår tid.

Kors vad det vimlar av segel i dag!

I går skrev jag som bekant om Guillaume Canets Blood Ties. Den liksom alla andra av Guillaume Canets filmer har fotograferats av Christophe Offenstein.  I dag vänder vi lite på steken. Det ska nämligen handla om Den objudne gästen (En solitaire i original) från förra året, Christophe Offensteins debutfilm som regissör och i den medverkar Guillaume Canet i en av de ledande rollerna. Den objudne gästen släpptes häromveckan på svensk dvd.

Faktum är att de gemensamma beröringspunkterna mellan filmerna inte slutar där. I huvudrollen i Den objudne gästen syns François Cluzet, samme François Cluzet som ju spelar mot Guillaume Canet i den franska film som Blood Ties är en nyinspelning av.

Annars är Den objudne gästen en helt annan typ av film. Den utspelas under den tuffa världsomspännande ensamseglarävlingen Vendée Globe. Yann Kermadec uppfyller sin dröm genom att delta i tävlingen och när filmen inleds är han kitt ute på Atlanten en bra bit från startpunkten vid Lorient och dessutom i ledningen.

Då drabbas han av ett bakslag. Han råkar ut för en skada på båtens roder, en skada som naturligtvis måste fixas till. För att göra det gör han en avstickare till Kanarieöarna. Reparationerna går bra och snabbt och han tar upp jakten på de båtar som har hunnit passera honom.

Läget ser snabbt allt bättre ut men då händer det något igen. De här gången något som verkligen vänder upp och ner på hans värld. Han är inte längre ensam på båten. En afrikansk pojke har smugit sig ombord på båten i tron att det ska kunna föra honom till en bättre framtid i Europa. Hur ska Yann agera nu?

Den objudne gästen är så två filmer i en. Den ena lite bättre än den andra. Den övertygar mest i sin skildring av själva tävlingen och seglandet. Filmen är fylld av vackra och storslagna scenerier från haven och rent tekniskt är den mycket väl genomförd. Den andra delen av filmen som är mer av ett kammarspel och skildrar Yann och den unge fripassageraren är för all del inte dålig, men övertygar heller inte lika mycket. Filmen hade nog behövt vara lite längre än de 97  minuter den klockar in på för ett helt och hållet hinna med att fullt utveckla de båda delarna.

En spännande och underhållande film är det under alla omständigheter och jag tycker att Christophe Offenstein håller en bra ton i sitt berättande. Dessutom lyckas han få sin film att kännas förhållandevis oförutsägbar. För egen del måste jag tillstå att jag inte alls kände mig säker på hur filmen skulle sluta. Och det är enligt mig ett bra betyg.

Den objudne gästen var i vintras nominerad till en César för bästa debutfilm och har gjort succé på hemmaplan i Frankrike.

Canet gör nyinspelning av sig själv utan sig själv

Tyvärr måste jag än en gång be om ursäkt för en tids inaktivitet här på bloggen. Material att skriva om har definitivt inte saknats, men inspirationen och orken har liksom saknats. Följden har blivit att jag nu återigen har skaffat mig en hel del att skriva ikapp mig om (vilket på ett sätt naturligtvis är något positivt, det betyder att det glädjande nog händer en hel del när det gäller fransk- eller franskspråkig kultur som hittar hit till våra breddgrader just nu).

Filmen Blood Ties som släpptes på svensk dvd för ungefär en månad sedan är en av de där filmerna jag är skyldig er läsare några rader om. Det är en sådan där film som det går att fundera kring om den verkligen hör hemma på en frankofilblogg eller inte. Trots att det är en amerikansk film på engelska tycker jag att det finns några avgörande faktorer som gör att den faktiskt gör det. Det är en nyinspelning av en fransk film, den är regisserad av en fransk regissör och har en fransk stjärna i en av de ledande rollerna.

Blood Ties är en nyinspelning av Rivalerna (Les liens du sang) från 1998. Guillaume Canet, som spelade en av huvudrollerna i det av Jacques Maillot regisserade originalet, gör nu tvärtom. Det vill säga regisserar men skådespelar inte själv. I Blood Ties är handlingen flyttad från Lyon till New York, tiden är dock alltjämt 70-tal. Ramberättelsen är också i det stora hela densamma. Handlingen kretsar kring de två bröderna Chris och Frank. Chris blir i filmens inledning just frisläppt från ett längre fängelsestraff. Han är fast besluten att få rätsida på sitt liv och leva att hederligt liv på rätt sida lagen. Det visar sig dock inte vara så lätt.

Förhållandet till brodern Frank, som är polis, är av förklarliga skäl an aning ansträngt. Frank önskar inget annat än att Chris ska lyckas få ordning på sitt liv men litar inte riktigt på att det kan bli så och inseratt han i kraft av sitt yrke kommer att behöva hålla ett vakande öga på honom. Men yrkesroller är en sak och släktband något helt annat. Vilket komplicerar livet rejält inte minst för Frank.

Precis som Rivalerna är Blood Ties nästan mer att se som ett socialrealistiskt och karaktärsdrivet drama mer än den typ av actionfilm den delar mycket karaktäristik med. De två filmerna påminner överhuvudtaget väldigt mycket om varandra, Guillaume Canet förhåller sig väldigt trogen den vision som Jacques Maillot presenterar i det franska originalet. Ändå vill jag påstå att Blood Ties är en lite bättre film.

Den är mer påkostad och ser därför bättre ut. Miljöerna, detaljerna och scenografin känns mer genuin i Blood Ties. Dessutom är jag sedan tidigare mycket svag för den känsliga och lätt melankoliska ton som Guillaume Canet mejslar fram i sina filmer, till exempel den mästerliga Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) och  succéfilmen  Små vita lögner (Les petits mouchoirs). Samma typ av ton genomsyrar även Blood Ties.

Guillaume Canet är en utmärkt personinstruktör och med skådespelare som bland andra Billy Crudup, Clive Owen, James Caan, Marion Cotillard, Mila Kunis och Matthias Schoenaerts i rollistan får han dessutom massor med skådespelartalang att arbeta med. Möjligtvis med undantag för en tidvis lite svajig Clive Owen är Blood Ties mycket riktigt också en välagerad film.

I och med att Guillaume Canet (som med hjälp av den amerikanske regissören James Gray själv gjort manusbearbetningen) inte har gjort några större ändringar jämfört med originalfilmen lider den tyvärr också till viss del av samma brister. Det är manusmässigt en aning banalt och lättviktigt emellanåt och om man ska göra ännu en film på samma lite lätt utslitna tema krävs det allt att man ska komma med något nytt och fräscht grepp för att det riktigt ska lyfta. Det gör aldrig Blood Ties och därför blir den inte mer än en sevärd, hantverksskicklig och underhållande film. Men beroende på vad man väntar sig av en film kan det naturligtvis vara gott nog så och räcka en bra bit.

Välkommen tillbaka i nästan gammal god form, Luc Besson!

Det var ett bra tag sedan sist men till slut har Luc Besson äntligen gjort en film som i alla fall tål att nämnas i samma sammanhang som de filmer han gjorde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Riktigt ända fram till samma klass som Nikita eller Leon når inte Lucy (som just nu är aktuell på svenska biografer) men det här är ett oerhört stort steg i rätt riktning.

Inledningen av filmen är fantastisk.  Vi kastas huvudstupa in i den actionspäckade handlingen och möter Lucy. Hon är en 25-årig amerikanska som studerar i Taipei i Taiwan. Hon luras/tvingas av sin sunkiga pojkvän att lämna en portfölj till en koreansk affärsman.

Det som enligt pojkvännen ska vara en enkel och ofarlig affär visar sig snabbt bli något helt annat. Efter att ha fått se pojkvännen skjutas ihjäl blir hon förd till affärsmannen som i själva verket är gangsterboss och droghandlare. Väskan innehåller en kraftfull syntetisk drog avsedd för den europeiska marknaden. Lucy och några andra personer tvingas bli knarkkurirer genom att få påsar med den nya drogen inopererade i magen och på så sätt obemärkt kunna föra in knarket förbi tullkontrollen på några stora europeiska flygplatser.

När det gäller just Lucy går något snett. Innan hon skickas iväg blir hon misshandlad av en av de som ska vakta henne. Han sparkar henne upprepade gånger i magen och det gör att de inopererade påsarna springer läck och hon får stora mängder av den nya drogen rätt in i kroppen. Effekten blir dock ingen överdos utan något helt annat. Hennes hjärna stimuleras och börjar gradvis använda allt högre del av sin kapacitet (en av filmens grundpremisser är att människan använder 10 procent av sin hjärnkapacitet). I takt med att drogen verkar och hennes hjärnkapacitet ökar får hon mer kontroll över sin kropp och andras. Hon utvecklar helt enkelt någon form av superkrafter, inte minst intellektuellt.

Lucys initiala tankar är inställda på hämnd och hon ger sig direkt efter de som försatt henne i situationen, men i takt med att hennes hjärnkapacitet hela tiden ökar börjar hon att fundera över sin roll i det stora hela och vad hon kan göra gör mänskligheten. Hon tar kontakt med en av de främsta forskarna på området hjärnan och dess kapacitet, en åldrad amerikan som råkar vara på föreläsningsresa i Paris. Hon reser dit, men det gör också skurkarna som inte på långa vägar är redo att enkelt ge upp sina planer på att distribuera drogerna.

Det börjar som sagt oerhört bra, de första 20 minuterna av Lucy är smått suveräna, men den resterande dryga timmen lyckas inte riktigt förvalta det inledningen lovar. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar förlorar sig filmen alltmer i någon form av kvasivetenskapligt existentiellt funderande som inte hänger ihop. Luc Besson är tydligt med sina pretentioner, här finns inklippsbilder som skvallrar om att han förmodligen har tagit sikte på och inspirerats av Stanley Kubricks 2001. Och någon intellektuell systerfilm till 2001 är Lucy sannerligen inte. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar krävs det i allt högre grad att man kopplar bort sin egen för att det inte ska uppfattas som alltför fånigt.

Bortsett från att det alltefter vad handlingen fortskrider emellanåt går överstyr rejält och att budgeten underskridit ambitionsnivå, en del av effekterna är mer än lovligt plastiga, går det verkligen inte säga annat än att det är en fartfylld och underhållande resa Luc Besson bjuder oss på. Förutom de där misslyckade digitala effekterna är Lucy en snygg och effektivt berättad film. Klippningen (av Besson själv) och fotot håller hög klass och gör Lucy till en visuell karusellfärd som är Bessons mest inspirerade sedan han var en av de främsta företrädarna inom den synnerligen stilmedvetna franska så kallade Cinéma du look-rörelsen.

En huvudanledning till att Lucy trots allt fungerar så pass bra som den gör är Scarlett Johansson. Hon övertygar stort och har genom sitt agerande en sammanhållande effekt som är direkt avgörande när filmens handling mot slutet hotar ett helt förlora sig i ett mörker av fånighet och pseudovetenskap.

Underhållande och fartfyllt är det dock onekligen. Om bara Luc Besson redan på manusstadiet hade stannat upp och funderat ut en idé som helt och hållet svarat upp till den smått briljanta öppningen hade Lucy kunnat bli fantastisk, kanske till och med bättre än Nikita som jag alltjämt håller som Bessons bästa. Men Lucy är trots allt ett så stort steg i rätt riktning att jag nu i alla fall vågar tro och hoppas att Luc Besson faktiskt ska kunna nå upp till de höjderna igen. Det är kul att kunna konstatera att det nu känns som att han är tillbaka på riktigt.

Filmer som Subway, Det stora blå och Nikita var mycket viktiga pusselbitar när min frankofili en gång i tiden tog form. Han var helt enkelt en av de viktigaste figurerna i den processen. Det är något jag är för evigt tacksam för.

Inget nytt under den sydfranska solen

Det är möjligt att det här är lite off topic på en frankofilblogg men när två av mina absoluta favoritämnen, Woody Allen och Frankrike, återigen kombineras kan jag inte riktigt låta bli. Huruvida den hör hemma här eller inte är naturligtvis en definitionsfråga. Det uttalas bara något enstaka ord på franska i filmen men eftersom den till allra största del utspelas på den franska Rivieran så tycker jag nog ändå att den är kvalificerad.

Magic In The Moonlight, som gick upp på svenska biografer för tre veckor sedan, är Woody Allens andra franska projekt på senare år. Eftersom Woody Allen sedan jag vid mitten av 80-talet först blev bekant med hans filmer varit en av mina absoluta favoritregissörer är det alltid med stora förväntningar jag bänkar mig i biofåtöljen för att se varje ny film han gör. Och eftersom hans förra franska projekt Midnatt i Paris var en sådan formidabel höjdare var det med extra höga förväntningar jag slog mig ner i biosalongen för att se denna film. Tyvärr så infriades inte dessa förväntningar riktigt. Magic In The Moonlight är något av en mellanfilm. Men eftersom Woody Allen nu har en så hög lägstanivå så är det ändå en underhållande och angenäm att se den.

Magic In The Moonlight utspelas på 1920-talet och handlar om Stanley, en cynisk och lite bitter medelålders brittisk man som livnär sig som illusionist. Han turnerar världen som sitt kinesiska alter ego Wei Ling Soo. Som den illusionist han är, tränad att lura och domptera sin publik, tror han inte ett dugg på de som påstår sig besitta magiska krafter. Det är till och med så att han som sidosysselsättning avslöjar sådana. Efter en av sina utsålda föreställningar får han besök av en gammal vän och kollega.

Howard som han heter har i södra Frankrike träffat den unga amerikanskan Sophie som säger sig vara ett medium i kontakt med andevärlden. Howard har försökt men inte lyckats se igenom henne och ber om hjälp med att avslöja Sophie. Stanley nappar direkt på erbjudandet och reser till Azurkusten för att konfrontera henne. Han anstränger sig verkligen och gör sitt yttersta men måste efter ett tag ställa sig frågan: kan det vara så att hon verkligen har de förmågor hon påstår sig ha? Det blir en tid när Stanley tvingas fundera över både den ena tvärsäkra uppfattning han haft efter den andra.

Magic In The Moonlight delar en del av de ingredienser som några av Woody Allens allra bästa och mest inspirerade filmer har. Det är en bitterljuv periodfilm med inslag av magi och övernaturlighet som bjuder på funderingar och existentiellt funderande kring de stora livsfrågorna. Ändå blir det inte alls lika bra som i exempelvis Kairos röda ros, tidigare nämnda Midnatt i Paris och den orättvist förbisedda Scoop. Nyckelordet här är inspirerade. Det är den stora skillnaden. Magic In The Moonlight känns nämligen tämligen oinspirerad, som något Woody Allen valt att göra i väntan på att nästa riktigt bra manusidé ska dyka upp.

Det är angenämt och titta på och lättsamt underhållande men utan spets och udd. Här finns några fina och fyndiga one liners men det är ovanligt långt mellan skratten och för en gångs skull känner jag att det går att sätta vissa frågetecken inför Woody Allens personregi. Colin Firth, som spelar Stanley, känns inte helt bekväm i rollen och kemin mellan honom och annars utmärkta Emma Stone, som spelar Sophie, haltar.

Det Magic In The Moonlight är framför annat är oerhört tilltalande rent visuellt. Kostymerna och scenografin är utsökta och det Sydfranska landskapet är välfångat i all sin ljuvliga prakt. Fotot, som är signerat den iranskfranske mästerfotografen Darius Khondji,  är fantastiskt och fångar perfekt det sensuella och varma sydfranska ljuset. På sätt och vis kan man kanske säga att det är just ljuset och landskapet som spelare den verkliga huvudrollen i filmen. I så fall är det en övertygande huvudrollsinnehavare vi pratar om. Om det gått att nominera det sydfranska ljuset och landskapet till någon form av pris för bästa huvudroll hade jag tveklöst gjort det.

Xavier Dolan fortsätter att övertyga

Andra kulturskribenter har varit inne på det: det är hög tid att plocka bort det slentrianmässigt placerade prefixet underbarn före Xavier Dolans namn nu. Inte för att hans verk på något vis skulle börja hålla lägra kvalitet utan kanske egentligen tvärtom. Han har hunnit bli 25 år, har gjort fem långfilmer och är etablerad som en av samtidens mest spännande, unika och intressanta röster inom filmen. I det läget tycker åtminstone jag att ofoget att ständigt kalla honom för underbarn har något nedsättande över sig.

Efter att ha fått det gnagande irritationsmomentet ur systemet kan jag nu gå vidare till att behandla det som det här inlägget i första hand är tänkt att behandla: Xavier Dolans film Tom At The Farm (Tom à la ferme) från ifjol som gick upp på svenska biografer förra helgen. Det är den Montrealbördige regissörens fjärde långfilm och den representerar något nytt i hans filmografi.

Kanske var det något jag borde ha väntat mig efter att hans förra film Laurence Anyways lite grand kändes som en avslutning på den tidiga delen av hans filmskapande. Den mästerliga och i det närmaste fulländade filmen (2012 års bästa om du frågar mig) förenade element från Dolans två tidigare filmer och på sätt och vis tog den typen av filmberättande så långt det går att komma. Trots det blev jag lite överraskad över att det är en film som Tom At The Farm som Xavier Dolan valt som nästa steg i sin filmiska utveckling.

Tom At The Farm är ingen total kursändring för Xavier Dolan, vissa temat återkommer även här, men den är ändå i många aspekter synnerligen väsensskild från hans tidigare filmer. Det visuella överdådet och det utlevande känslospelet från Laurence Anyways är som bortblåst. Xaviers bildberättande är fortfarande utsökt, fotot är fantastiskt, men här mycket mer återhållet, inga komplicerade kameråkningar eller slow motion-scener så långt ögat når. Helt utan filmtekniska finesser är det dock inte. Han växlar bildformat och klipper effektivt mellan helbilder och närbilder, men kameran förhåller sig mer statisk än vad vi är van vid när det gäller Xavier Dolan.

När det gäller känsloplanet är Tom At The Farm mer eller mindre motsatsen till Laurence Anyways. Den senare var extrovärt och utlevande och de starka känslorna exploderade ut ur bioduken. Det är förvisso starka känslor i spel även i Tom At The Farm men i det här fallet är återhållna känslor det vibrerar av. Det är en känslobomb som så att säga snarare imploderar än exploderar.

Likheter och skillnader i all ära. Det viktigaste är naturligtvis om det är bra eller inte och Tom At The Farm är bra. Riktigt bra. Det är en film som visar att Xavier Dolan är en av de där inte alltför många regissörerna som tycks behärska alla uttrycksformer och typ av filmer. Likt en annan av mina favoritregissörer Roman Polanski. Och det är faktiskt i högre grad just Roman Polanski (och inte Alfred Hitchcock som andra valt som referenspunkt) jag kommer att tänka på när jag ser det psykologiska spelet i thriller Tom At The Farm utspelas framför mina ögon. Tätheten, paranoian och de sexuella undertonerna är très, très Polanski-esque. Därmed inte sagt att jag inte tycker att Hitchcocks andesvävar över Tom At The Farm. Det gör den.

Tom At The Farm är den första Dolan-filmen som bygger på ett manus som han inte är baserad helt och hållet på eget material. Han har själv skrivit manuset men det bygger på en pjäs av den kanadensiske dramatikern Michel Marc Bouchard. Eftersom jag inte sett berättelsen i sin scenversion kan jag naturligtvis inte jämföra dem men klart är att Dolan behållit ett visst teatralt anslag i sitt berättande. Jag skriver visst eftersom det långtifrån handlar om någon filmad teater. Men den raka och på ytan enkla storyn och det (kvantitativt) begränsade rollgalleriet skvallrar om det teatrala arvet.

Huvudpersonen i filmen är titelns Tom. Han är en hipsteraktig reklamare från storstaden. Hans pojkvän Guillaume har just dött och förkrossad av sorg beger tar Tom sin bil och åker ut på landsbygden för att besöka Guillaumes familj och vara med när han begravs. Ganska snabbt blir Tom varse att Guillaumes mamma inte tycks ha en aning om vem han är och vilket liv Guillaume levt. Guillaumes bror Francis verkar däremot ha förstått allt och börjar direkt med hjälp av både fysiskt och psykiskt våld att dominera den sköre Tom. Francis kontrollerar och mästrar men har samtidigt startat ett ödesmättat och olycksbådande psykologiskt spel som det är omöjligt att förutse hur det ska sluta.

Berättelsen är enkel men rik på undertext. Det är spännande, oförutsägbart och rasande skickligt berättat. Det är också en bitvis gåtfull film. Xavier Dolan lämnar en hel del åt åskådaren att själv tolka och fundera över. Den suggestiva upplösningen är en del i det mönstret. Risken med den typen av berättande är naturligtvis att åskådaren lämnas med en känsla av frustration, men jag tycker inte att Tom At The Farm gör det. Jag ser det snarare som ett tecken på filmens styrka att jag fortfarande ungefär en vecka efter att jag såg den alltjämt funderar på den och har slutbilderna på näthinnan. Och Rufus Wainwrights Going To A Town som ljuder när eftertexterna rullar, ringande i öronen.

Xavier Dolan är enligt mig redan en av de stora. Det ska bli mycket intressant att se vad han kommer att hitta på i framtiden. Hans femte långfilm Mommy premiärvisades vid årets Cannesfestival och är inköpt för svensk distribution, men något premiärdatum är vad jag vet inte satt.