Jag var inte helt övertygad av Julie Bertuccellis förra film Trädet (L’Arbre) från 2010, men hennes nya film Franska för nybörjare (La Cour de Babel) som gick upp på svenska biografer förra helgen är något helt annat. Det är en charmig, engagerande och inte minst viktig dokumentär om en grupp elever kring de tidiga tonåren. De kommer från olika håll runtom i världen och går i en klass i förberedande franska för att efterhand kunna slussas in i vanliga skolklasser.
Franska för nybörjare är en formmässigt rak och enkel dokumentär. Julie Bertuccelli betraktar och registrerar men kommenterar överhuvudtaget inte. Här finns vare sig någon berättarröst eller några informationstexter, inget moraliserande eller några pekpinnar. All uppmärksamhet ligger på de medverkande, det vill säga eleverna och deras lärare men i vissa fall också elevernas föräldrar. Nästan hela filmen utspelas i ett och samma klassrum.
Den raka berättarstrukturen fungerar utmärkt. För det behövs sannerligen inga formmässiga bländverk för att få den här berättelsen att lyfta. Det är oavbrutet fängslande och fascinerande att följa med eleverna under det läsår som filmen spänner över. I takt med att deras förmåga att bemästra det franska språket ökar blir diskussionerna och samtalen dem emellan alltmer avancerade. Det är inga små ämnen och frågor de hinner med att behandla och med sina vitt skilda bakgrunder och erfarenheter är det ingen brist på olika infallsvinklar och tankegångar.
Franska för nybörjare är naturligtvis inget för den actionsugne men bara för att det är en film som det pratas i det närmaste oavbrutet i betyder det inte att den är händelsefattig. Här händer faktiskt massor. Inte minst på det känslomässiga planet. Under filmens 90 minuter hinner man som åskådare kastas mellan flera olika känslolägen. Glädje och sorg, ilska och värme. Allt får plats mellan det här klassrummets väggar. Det här är en film som jag hoppas att så många som möjligt tar chansen att se.
BleuBlancRouge 