Det universella språket att vara människa

Jag var inte helt övertygad av Julie Bertuccellis förra film Trädet (L’Arbre) från 2010, men hennes nya film Franska för nybörjare (La Cour de Babel) som gick upp på svenska biografer förra helgen är något helt annat. Det är en charmig, engagerande och inte minst viktig dokumentär om en grupp elever kring de tidiga tonåren. De kommer från olika håll runtom i världen och går i en klass i förberedande franska för att efterhand kunna slussas in i vanliga skolklasser.

Franska för nybörjare är en formmässigt rak och enkel dokumentär. Julie Bertuccelli betraktar och registrerar men kommenterar överhuvudtaget inte. Här finns vare sig någon berättarröst eller några informationstexter, inget moraliserande eller några pekpinnar. All uppmärksamhet ligger på de medverkande, det vill säga eleverna och deras lärare men i vissa fall också elevernas föräldrar. Nästan hela filmen utspelas i ett och samma klassrum.

Den raka berättarstrukturen fungerar utmärkt. För det behövs sannerligen inga formmässiga bländverk för att få den här berättelsen att lyfta. Det är oavbrutet fängslande och fascinerande att följa med eleverna under det läsår som filmen spänner över. I takt med att deras förmåga att bemästra det franska språket ökar blir diskussionerna och samtalen dem emellan alltmer avancerade. Det är inga små ämnen och frågor de hinner med att behandla och med sina vitt skilda bakgrunder och erfarenheter är det ingen brist på olika infallsvinklar och tankegångar.

Franska för nybörjare är naturligtvis inget för den actionsugne men bara för att det är en film som det pratas i det närmaste oavbrutet i betyder det inte att den är händelsefattig. Här händer faktiskt massor. Inte minst på det känslomässiga planet. Under filmens 90 minuter hinner man som åskådare kastas mellan flera olika känslolägen. Glädje och sorg, ilska och värme. Allt får plats mellan det här klassrummets väggar. Det här är en film som jag hoppas att så många som möjligt tar chansen att se.

Franskfinsk toppfilm ordnar fredagsmyset på TV!

Här kommer ett tips om en varm och godhjärtad film att titta på när hösten obönhörligt närmar sig och ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i sången Höstvisa. Referensen till Höstvisa är inte slumpmässigt vald eftersom det var Tove Jansson som skrev den bitteerljuva texten till låten och detta inlägg ska handla om en film gjord av en annan finska kulturpersonlighet med globalt renommé: Aki Kaurismäki.

I kväll, med start klockan 21:45 visar nämligen SVT2 Aki Kaurismäkis finfina Mannen från Le Havre (Le Havre) från 2011. Jag skrev om den redan i samband med den svenska biopremiären julen 2011. Jag har inte ändrat uppfattning om den sedan dess men tänkte ändå att jag skulle skriva några rader om den nu igen.

Mannen från Le Havre är Aki Kaurismäkis andra delvis franskproducerade film och några av rollfigurerna från den första, Bohemernas liv (La vie de bohème) från 1992, återkommer i denna, däribland huvudpersonen Marcel Marx (återigen spelad av André Wilms). Det är en film som lyser av kärlek till den så kallade poetiska realismen inom den franska 30-talsfilmen. Flera av rollfigurerna har fått namn från viktiga personer inom den franska filmhistorien. Här finns till exempel en Arletty och en Jacques Becker.

Aki Kaurismäki har sedan tidigare gjort sig känd för karaktäristiskt genomstiliserade filmer med starka influenser från 50-talet och Mannen från Le Havre är definitivt inget undantag till det. Denna stil passar ypperligt som visuell ram till den typ av godhjärtade och tämligen snälla, men samtidigt ordentligt samhällskritiska saga som det handlar om.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knappa förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Marcel tar hand om pojken och får därmed även han polisen och myndigheterna efter sig.

Aki Kaurismäkis personliga stil är naturligtvis en starkt bidragande orsak till den egensinniga och säregna känslan i filmen, men de duktiga skådespelarnas insatser ska definitivt också framhävas. André Wilms är fantastisk, Jean-Pierre Darroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen håller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men den värmande och innerliga humanism som löper som en röd tråd genom hela filmen gör att den ändå känns ljus och är lätt att tycka om.

Så nära en ren Zlatangrupp för PSG!

Det kunde ha blivit så häftigt. Efter det att PSG lottats att möta Barcelona och Ajax kändes det av ödet förutbestämt att det fjärde laget i den Champions League-gruppen naturligtvis skulle bli Malmö. Men i stället föll lotten på att det blev APOEL Nicosia som kompletterade gruppen. Precis efter det drogs Malmö…

Nåja, man kan inte få allt. Två tidigare Zlatanklubbar mot hans nuvarande känns kittlande nog. Även om det på förhand i alla fall känns som en något tuffare grupp än vad PSG lottats in i de senaste två säsongerna så är det nog ändå att betrakta som en gynnsam lottning för mitt älskade lag. Barcelona och PSG får sägas vara solklara favoriter att knipa de två platserna som leder till åttondelsfinalen och Barcelona bör räknas som favorit till att vinna gruppen och på så sätt få fördelen av ett, på pappret i alla fall, lättare motstånd i åttondelen.

Men PSG är ingalunda på förhand slaget av Barcelona. Det visade om inte annat det stentuffa kvartsfinalmötet lagen mellan för två år sedan. Då gick ju Barcelona vidare på fler gjorda bortamål efter att bägge matcherna slutat oavgjort. Som jag ser det är styrkeförhållandena mellan lagen ungefär desamma nu som då.

Spännande och intressant ska det under alla omständigheter bli. Om tre veckor drar gruppspelet igång. För PSG:s del den 17 september med match borta mot Ajax i Amsterdam. Förhoppningsvis är både Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva tillbaka efter sina respektive skador då. De kommer definitivt behövas för att Champions League-spelet ska få en angenäm start för PSG.

Allra närmast väntar dock en tuff ligamatch när svårspelade Saint-Etienne på söndag gästar Parc des Princes. Det blir en tuff nöt nog att knäcka för ett PSG som ännu inte visat någon storform i säsongsupptakten direkt.

Allez, Paris!

Let’s dance!

Efter en tid oplanerad inaktivitet här på bloggen har jag återigen skaffat mig en del att skriva ikapp mig om. Min ambition är att jag ska göra just det den närmsta tiden. Till att börja med tänkte jag skriva några rader om de två frankofona filmer som hade svensk biopremiär för två veckor sedan: François Ozons Isabelle (Jeune et jolie i original) och Mimi & Grigris (Grigris i original) av Mahamat-Saleh Haroun. Eller ja, egentligen blir det bara Mimi & Grigris jag kommer att skriva om här. Isabelle skrev jag nämligen om redan i januari då det fortfarande inte var bestämt om den skulle få svensk biopremiär. Här kan du läsa det inlägget.

Mimi & Grigris visades inom tävlan vid förra årets Cannesfestival och fick och är alltså regisserad av den tchadiskfranske regissören Mahamat-Saleh Haroun som också gjorde filmen En man som skriker (Un homme qui crie) som vann juryns pris vid Cannesfestivalen 2010 och första pris vid Cinemafricafestivalen i Stockholm 2011 och som sedan också fick svensk biodistribution.

Grundstoryn i Mimi & Grigris är enkel. Grigris är en 25-årig man med ett förlamat ben och bor i Tchads huvudstad N’Djamena. Trots sitt handikapp är han en riktigt vass dansare och han drömmer om att kunna försörja sig som en sådan. Han kommer från fattiga förhållanden och drar in sina pengar till brödfödan via diverse småjobb, bland annat som assistent åt sin styvfar som har en fotoateljé. Det är där han första gången träffar Mimi, en prostituerad kvinna som vill bli modell och ber Grigris om hjälp att ta foton som hon kan ha med sig när hon söker modelljobb. Grigris blir förtjust i Mimi och hans intresse tycks inte obesvarat.

Men samtidigt som de första stegen mot en potentiellt vacker kärlekshistoria tas mörknar tillvaron för Grigris. Hans älskade svärfar blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus. För att kunna betala sjukhusräkningen tvingas Grigris se sig om efter ett nytt jobb. Men med sitt handikapp är han inte direkt högvilt på arbetsmarknaden. Det slutar med att han ger sig i lag med den lokale gangstern Moussa som erbjuder honom jobb som bensinsmugglare. Inte heller Mimi har det särskilt lätt. Men trots dessa motgångar och ideliga törnar i livet fortsätter Mimi och Grigris oförtrutet att kämpa på.

Mimi & Grigris är en sällsam och helt egen filmupplevelse, inte minst tack vare det hänförande titelrollsparet Anaïs Monory och Souleymane Démé. De är verkligen fantastiska bägge två. Rent visuellt är det även en totalt uppslukande och fängslande upplevelse. Mahamat-Saleh Harouns berättar ordfattigt och minimalistiskt men med ett poetiskt och färgstarkt bildspråk.

Han kategoriserar själv det hela som en kärleksfilm, vilket det i grund och botten också är, men riktigt så enkelt att sätta en etikett på Mimi & Grigris är det inte. Den har inslag av gangsterfilm och här finns scener från de ljusskygga verksamheter som Grigris tvingas in i som bjuder rent nagelbitande spänning.

Sedan är det naturligtvis spännande att se film som utspelas i miljöer som inte så ofta syns på film. Tchad är fortfarande ungt som filmland, Mahamat-Saleh Haroun gjorde själv 1999 den första långfilmen någonsin i landet. Förhoppningsvis får han med tiden många efterföljare. Med Mimi & Grigris befäster Mahamat Saleh-Haroun sin position som en av de mer intressanta rösterna i filmvärlden på senare år.

Väntan är över, nu tar vi sats mot tredje raka ligatiteln!

Efter en knapp månad av abstinens efter det sprudlande och synnerligen underhållande världsmästerskapet är det äntligen dags för de stora europeiska ligorna att kicka i gång igen. Först ut är den franska. Premiärmatchen spelas mellan Reims och PSG och första avspark är bara några minuter bort. Efter en på transferfronten ovanligt lugn sommar för mitt älskade PSG står laget nu reda att inleda vägen mot det tredje raka ligaguldet, för det är självklart så att allt annat än ännu en ligaseger skulle vara att betrakta som ett fiasko för PSG.

Men det där ligaguldet är inget som kommer med automatik. Det ska naturligtvis spelas om det och självsäkerhet och nonchalans leder allt som oftast till att lag blir skoningslöst och hårt straffade. Det är tufft jobb som gäller. Kvällens match mot Reims i Champagne inräknad. De senaste säsongerna har PSG dessutom haft lite besvärligt att få igång spelet i säsongsinledningen. Hoppas att det blir bättring på den fronten detta år. Vågar vi tro på seger och champagnefotboll för PSG?

Nu kör vi! Allez, PSG!

Det hade ju kunnat bli så bra…

I samband med att hans förra film L’Assaut fick sin svenska premiär (direkt på dvd) jämförde jag den franske regissören Julien Leclercq med Paul Greengrass. Särskilt Paul Greengrasslik är dock inte hans senaste film Gibraltar, som för några veckor sedan fick svensk premiär (även den direkt till dvd) under sin internationella titel Border Informant. Om något så tanker jag snarast denna gång på Steven Soderbergh. Nu är jag långt ifrån säker på att Julien Leclercq själv har sett sig inspirerad av Steven Soderbergh men om han har det så är det, i motsats till den hyfsat lyckade Greengrass-parafrasen L’Assaut ,en inte särskilt vass kopia.

Border Informant (det är väl trots allt bäst att jag använder den titel som gäller här i Sverige) är överlag inte någon särskilt bra film. Vilket känns tråkigt av flera anledningar. Inte minst för att rollistan toppas av starka och intressanta namn som Gilles Lellouche, Tahar Rahim och Riccardo Scamarcio. Ingen av dem gör bort sig, Tahar Rahim är sin vana trogen till och med riktigt bra, men det fungerar ändå inte riktigt. Trots att det är, som det brukar heta, baserat på verkliga händelser.

Problemet ligger till stor del på regiplanet. Julien Leclercq får aldrig berättelsen att lyfta. Det är inget riktigt flyt i berättandet och trots verklighetsbakgrunden lyckas han inte få mig att känna mig engagerad i berättelsen. Border Informant inleds, som originaltiteln skvallrar om, i Gibraltar. Beläget på den Iberiska halvöns sydspets är Gibraltar en geografisk punkt flitigt använd av drogsmugglare för att få in sina produkter till Europa. Fransmannen Marc Duval (spelad av Gille Lellouche)  driver en bar i närheten av hamnområdet i Gibraltar. Baren står på ruinens brant och när en streberaktig fransk tulltjänsteman (spelad av Tahar Rahim) tar kontakt med Marc och ber honom att mot betalningen ge information om misstänkta smugglare som frekventerar baren tackar han efter viss tvekan ja. Trots att han är medveten om att det hela är potentiellt livsfarligt hör honom själv och hans familj.

Inledningsvis går allt bra. Duval kan information som leder till några uppmärksammade tillslag mot narkotikasmugglare och han blir snabbt en av tullmyndighetens främsta informationskällor. Men i takt med framgångarna växer hans tuppkam och han ger sig in i mer och mer våghalsiga operationer, allt för att kunna tjäna mer pengar. Snart är han en bricka i en typ av spel där han inte har en aning om vem som är vän och vem som är fiende.

Border Informant inleds nog så lovande men efter inte så lång stund börjar Julien Leclercq och manusförfattarna Abdel Raouf Dafri och Marc Fievét (mannen vars verklighetsbaserade bok filmen bygger på) att tappa greppet om berättelsen. Det blir helt enkelt rörigt av alla stickspår och vändningar i berättelsen och ganska snart känner i alla fall jag mig en aning förvirrad av det som sker. Den känslomässiga laddningen som vetskapen om att detta bygger på saker som verkligen inträffat borde ge infinner sig aldrig riktigt. Det är alldeles för komplicerat att hänga med i svängarna och vindlingarna i handlingen för att riktigt ha tid att riktigt känna något.

Julien Leclercq är dock hantverksskicklig nog för att förhindra att Border Informant bli något totalt haveri. Någonstans vill jag ändå hela tiden få reda på hur det till slut ska gå. Det drivet i berättelsen lyckas han trots allt piska fram. Men i mångt ock mycket är Border Informant tyvärr mest bara en lång rad av missade möjligheter och outnyttjad potential.

Toppfilm på tv i kväll!

Med start klockan 22:15 i kväll visar SVT2 Céline Sciammas smått mästerliga film Tomboy från 2011. Det är finstämd och lite bitterljuv historia som i stämningsläge inte så lite påminner om svenska Mitt liv som hund. Det är en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i Tomboy är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och resonerar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Tomboy är i själva verket en ganska tystlåten film.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi alla bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.