Äntligen ett livstecken här på bloggen igen! Jag ber om ursäkt för uppehållet, det varma vädret i kombination med att jag det här året har haft lite tufft att komma tillbaka i jobbtempot efter semestern har gjort att jag varit helt utpumpad om kvällarna och helt enkelt inte orkat sätta mig ner och sätta (förhoppningsvis någorlunda) kloka tankar på pränt. Nu känner jag mig dock redo att göra ett försök att skriva några rader om en Katherine Pancols Krokodilernas gula ögon (Les Yeux jaunes des crocodiles i original), en av de där omfångsrika böcker som jag förpassat till att läsa-högen i väntan på inspiration att ta mig an den. Den inspirationen dök upp nu och boken i fråga fick bli mitt litterära sällskap under några lata och soliga sommardagar.
Krokodilernas gula ögon släpptes i Frankrike 2006 och kom i svensk översättning för två år sedan, här utgiven av Bazar förlag. Den blev en stor succé i Frankrike och har fått två uppföljare varav en även är utgiven på svenska. Det är inte den typ av bok som jag normalt sett brukar dras till men uppenbarligen var det något som ändå gjorde att jag införskaffade den. Sedan blev den som sagt liggande ett tag innan jag när jag skulle välja ut lämplig sommarläsning kände att det var dags att sätta tänderna i den lite över 600 sidor tjocka boken.
Nu kanske det verkar som att jag lägger upp för ett ”det skulle jag aldrig ångra för det här var en läsupplevelse jag inte kommer att glömma”, men det vore att ljuga. Däremot ska jag inte sticka under stol med att det var angenäm och underhållande läsning. Trots att det är en bok och berättelse som dras med en del problem kände jag instinktivt när jag hade läst färdigt den sista sidan att jag ville veta mer om karaktärerna och började snabbt läsa uppföljaren Sköldpaddans långsamma vals (La Valse lente des tortues), vilket jag ändå antar trots allt säger något.
Krokodilernas gula ögon är en sorts släktkrönika och utspelas i ett samtida Paris. Persongalleriet är väl tilltaget och flera människoöden vävs samman men huvudsakligen kretsar berättelsen kring två omaka systrar: Joséphine och Iris. Joséphine, som är den egentliga huvudpersonen, har det inte lätt. Hon har i hela sitt liv hamnat i skuggan av sin vackra, framgångsrika och utåtriktade syster. Iris har, utåt sett, ett utmärkt ordnat liv. Hennes man är välbeställd och framgångsrik advokat och kan ägna livet åt att göra precis vad hon vill.
Den mer alldagliga och försynta Joséphine däremot har svårt att få riktig fart på sitt eget liv. Pengarna tycks aldrig räcka till och till råga på allt lämnar hennes arbetslöse make Antoine henne för en manikyrist och kvar blir Joséphine att ta hand om parets två döttrar, den fjortonåriga Hortense och den tioåriga Zoé.
Kring systrarna Joséphines och Iris berättelse spinner Katherine Pancol en väv av sidohistorier som involverar en rad mer eller mindre färgstarka karaktärer. Här trängs bland annat en tyranniska matriark, en mystiska italienskättad fotomodell, en krokodilfarm i Afrika och en brittiska med någon form av mörk hemlighet i sitt förflutna.
Det handlar om relationer, trasiga familjeband och den berg- och dalbana som själva livet tenderar att vara. Det är många och starka känslor i svall i den här romanen och det är inte utan att den har en hel del såpopera över sig. Det blir en aning pladdrigt i bland och med hjälp av en bra redaktör hade den boken med fördel kunnat kortas ner med en tredjedel. 400 sidor hade absolut räckt för att berätta den här historian. Men det är ändå någonting i Katherine Pancols sätt att skriva som, mestadels i alla fall, styr berättelsen från de ruvade farorna av banalitet och som gör att det trots allt fungerar.
Jag kan inte riktigt säga hur och vad det är som gör det men trots att jag hänger upp mig på det aningen stereotypa och onyanserade persongalleriet och könsroller som definitivt har en hel del i övrigt att önska (och inte minst i Joséphines bortskämda dotter Hortense den mest irriterande karaktären sedan dottern i nyinspelningen av Mildred Pierce från häromåret) så lyckas Katherine Pancol göra Krokodilernas gula ögon till en berättelse som fängslar mig. Med så många saker på minuskontot kan man tro att jag skulle ha slutat läsa och avfärdat boken för länge sedan, men den fungerar ändå.
På något vis lyckas Katherine Pancol få mig att bry mig om och känna för karaktärerna och vilja veta hur det går för dem. Så till den grad att jag alltså direkt kastade mig över nästa bok och verkligen hoppas att Bazar förlag också kommer att ge ut den tredje (och 900! sidor tjocka) delen i serien på svenska. Just nu verkar det långtifrån säkert att det kommer att bli så.
Krokodilernas gula ögon har för övrigt blivit till film med en hel drös duktiga och kända skådespelare i rollistan (syskonen Joséphine och Iris spelas av Julie Depardieu respeltive Emmanuelle Béart). Den hade fransk biopremiär tidigare i år. Det återstår att se om den kommer att få någon form av svensk distribution. Jag har ännu inte sett den men är definitivt nyfiken på den.
BleuBlancRouge 