En bok som en humla som inte borde kunna flyga men ändå gör det

Äntligen ett livstecken här på bloggen igen! Jag ber om ursäkt för uppehållet, det varma vädret i kombination med att jag det här året har haft lite tufft att komma tillbaka i jobbtempot efter semestern har gjort att jag varit helt utpumpad om kvällarna och helt enkelt inte orkat sätta mig ner och sätta (förhoppningsvis någorlunda) kloka tankar på pränt. Nu känner jag mig dock redo att göra ett försök att skriva några rader om en Katherine Pancols Krokodilernas gula ögon (Les Yeux jaunes des crocodiles i original), en av de där omfångsrika böcker som jag förpassat till att läsa-högen i väntan på inspiration att ta mig an den. Den inspirationen dök upp nu och boken i fråga fick bli mitt litterära sällskap under några lata och soliga sommardagar.

Krokodilernas gula ögon släpptes i Frankrike 2006 och kom i svensk översättning för två år sedan, här utgiven av Bazar förlag. Den blev en stor succé i Frankrike och har fått två uppföljare varav en även är utgiven på svenska. Det är inte den typ av bok som jag normalt sett brukar dras till men uppenbarligen var det något som ändå gjorde att jag införskaffade den. Sedan blev den som sagt liggande ett tag innan jag när jag skulle välja ut lämplig sommarläsning kände att det var dags att sätta tänderna i den lite över 600 sidor tjocka boken.

Nu kanske det verkar som att jag lägger upp för ett ”det skulle jag aldrig ångra för det här var en läsupplevelse jag inte kommer att glömma”, men det vore att ljuga. Däremot ska jag inte sticka under stol med att det var angenäm och underhållande läsning. Trots att det är en bok och berättelse som dras med en del problem kände jag instinktivt när jag hade läst färdigt den sista sidan att jag ville veta mer om karaktärerna och började snabbt läsa uppföljaren Sköldpaddans långsamma vals (La Valse lente des tortues), vilket jag ändå antar trots allt säger något.

Krokodilernas gula ögon är en sorts släktkrönika och utspelas i ett samtida Paris. Persongalleriet är väl tilltaget och flera människoöden vävs samman men huvudsakligen kretsar berättelsen kring två omaka systrar: Joséphine och Iris. Joséphine, som är den egentliga huvudpersonen, har det inte lätt. Hon har i hela sitt liv hamnat i skuggan av sin vackra, framgångsrika och utåtriktade syster. Iris har, utåt sett, ett utmärkt ordnat liv. Hennes man är välbeställd och framgångsrik advokat och kan ägna livet åt att göra precis vad hon vill.

Den mer alldagliga och försynta Joséphine däremot har svårt att få riktig fart på sitt eget liv. Pengarna tycks aldrig räcka till och till råga på allt lämnar hennes arbetslöse make Antoine henne för en manikyrist och kvar blir Joséphine att ta hand om parets två döttrar, den fjortonåriga Hortense och den tioåriga Zoé.

Kring systrarna Joséphines och Iris berättelse spinner Katherine Pancol en väv av sidohistorier som involverar en rad mer eller mindre färgstarka karaktärer. Här trängs bland annat en tyranniska matriark, en mystiska italienskättad fotomodell, en krokodilfarm i Afrika och en brittiska med någon form av mörk hemlighet i sitt förflutna.

Det handlar om relationer, trasiga familjeband och den berg- och dalbana som själva livet tenderar att vara. Det är många och starka känslor i svall i den här romanen och det är inte utan att den har en hel del såpopera över sig.  Det blir en aning pladdrigt i bland och med hjälp av en bra redaktör hade den boken med fördel kunnat kortas ner med en tredjedel. 400 sidor hade absolut räckt för att berätta den här historian. Men det är ändå någonting i Katherine Pancols sätt att skriva som, mestadels i alla fall, styr berättelsen från de ruvade farorna av banalitet och som gör att det trots allt fungerar.

Jag kan inte riktigt säga hur och vad det är som gör det men trots att jag hänger upp mig på det aningen stereotypa och onyanserade persongalleriet och könsroller som definitivt har en hel del i övrigt att önska (och inte minst i Joséphines bortskämda dotter Hortense den mest irriterande karaktären sedan dottern i nyinspelningen av Mildred Pierce från häromåret) så lyckas Katherine Pancol göra Krokodilernas gula ögon till en berättelse som fängslar mig. Med så många saker på minuskontot kan man tro att jag skulle ha slutat läsa och avfärdat boken för länge sedan, men den fungerar ändå.

På något vis lyckas Katherine Pancol få mig att bry mig om och känna för karaktärerna och vilja veta hur det går för dem. Så till den grad att jag alltså direkt kastade mig över nästa bok och verkligen hoppas att Bazar förlag också kommer att ge ut den tredje (och 900! sidor tjocka) delen i serien på svenska. Just nu verkar det långtifrån säkert att det kommer att bli så.

Krokodilernas gula ögon har för övrigt blivit till film med en hel drös duktiga och kända skådespelare i rollistan (syskonen Joséphine och Iris spelas av Julie Depardieu respeltive Emmanuelle Béart). Den hade fransk biopremiär tidigare i år. Det återstår att se om den kommer att få någon form av svensk distribution. Jag har ännu inte sett den men är definitivt nyfiken på den.

Fotboll på liv och död i Goal of the dead

VM i fotboll är slut sedan en knapp vecka men jag har inte riktigt tagit mig ur abstinensen än. Som tur är så är det inte så långt till att de stora europeiska ligorna kickar i gång igen. Den franska ligan inleds redan den 8 augusti med match mellan Reims och mitt kära Paris Saint-Germain. Sedan finns det naturligtvis andra sätt att försöka lindra den där abstinensen också. Som att titta på någon av de fotbollsrelaterade filmer som finns. Problemet är bara att de allra flesta av dem inte är särskilt bra. I synnerhet spelfilmerna. Att på ett trovärdigt sätt iscensätta själva spelet har visat sig vara en snart sagt omöjlig uppgift.

För att en film med fotbollstema ska fungera krävs i stället en kul och annorlunda vinkling. Som den årsfärska franska filmen Goal of the dead. Det är nämligen en zombiefilm i fotbollsmiljö! Filmen är dessutom indelad i två halvlekar och allt, den första regisserad av Benjamin Rocher och den andra av Thierry Poiraud. Den förstnämnde har varit inne på zombietemat förr, han medregisserade den stenhårda men inte helt övertygande La Horde från 2009. Goal of the dead fungerar betydligt bättre.

Den är förvisso inte heller något av genrens mästerverk men är ett rejält steg i rätt riktning. I La Horde gjordes relativt misslyckade försök att väva in element av mörk komik i handlingen, i Goal of the dead som är mer av en komedi redan från början fungerar humorn mycket bättre. Faktum är att det är just den som får det hela att lyfta. Även på själva manusstadiet är Goal of the dead en bättre och mer genomarbetad film. Dessutom har den en ingrediens som är viktigt för zombiegenren och som La Horde saknade: satirisk udd.

Goal of the dead utspelas kring en match i den franska cupen. Proffslaget från Paris har lottats att möta en mindre klubb från landsbygden. Som vanligt när ett lag från storstaden besöker ett från landsbygden ligger det en hel del fientlighet och rivalitet i luften och i det här fallet förvärras allt av att en av Parislagets mer tongivande spelare råkar vara från just den klubblaget ska möta och sättet han lämnade på var inte helt vänskapligt. Invånarna i den lilla staden gör sig kort sagt beredda på att ge gästerna, en av dem i synnerhet, ett tufft mottagande.

Vissa går hårdare in för det än andra. Ortens doktor har under en tid injicerat sin son, som spelar i hemmalaget, med muskelbyggande medel. Problemet är bara att han överdoserar vilket ger sonen en infektion som gör honom en rasande furie som är beredd att förgöra allt i sin väg – och att infektionen är synnerligen smittsam. Hatet som vibrerar i luften tar snart konkreta och ytterst våldsamma proportioner och matchen med stort M blir till en kamp för livet.

Goal of the dead är en fartfylld och underfundig skräckkomedi som spinner på de tydliga motsättningar mellan Paris och det övriga Frankrike. Den får också in en och annan fullträff i sin satir över den industri som storfotbollen har blivit. Rent hantverksmässigt är det en kompetent film och både Benjamin Rocher och Thierry Poiraud visar prov på bildlösningsmässig uppfinningsrikedom. Skådespelarna firar kanske inga större triumfer men de klarar sig helt okej.

Tyvärr drar Benjamin Rocher och Thierry Poiraud ut på saker och ting lite för långt. I stället för att följa fotbollsformatet 2 x 45 minuter har de delat upp filmen i varsin timslång halvlek och två timmars speltid är ungefär den där extra halvtimmen för lång för den här berättelsen.

Eric Rohmer och den franska revolutionen

Som traditionen bjuder här på bloggen tipsar jag den franska nationaldagen den 14 juli till ära om en film som utspelas kring tiden för den franska revolutionen. I år handlar det om Eric Rohmers L’Anglaise et le duc från 2001. Men först några rader om Cédric Klapischs Casse-tête chinois som ju skulle ha haft svensk biopremiär i fredags och som jag laddat upp inför. Av någon anledning blev det inte så, filmbolaget ändrade sig i sista stund, och nu blir det premiär i slutet av oktober, direkt till dvd, för Chinese Puzzle som den kommer att heta här i Sverige i stället. Jag återkommer med min recension i samband med det.

Så till huvudämnet för dagen: Eric Rohmers L’Anglaise et le duc. Den handlar om den skotska adelskvinnan Grace Elliott och hennes vänskap med hertigen Filip av Orléans (eller Philippe Egalité som han ändrade namn till i samband med revolutionen). Filmen utspelas efter stormningen av Bastiljen och handlar huvudsakligen om den så kallade skräckväldestiden under ledning av Robespierre och jakobinerna. Det är lika mycket en skildring av det politiska skeendet som relationerna mellan de personer det handlar om.

L’Anglaise et le duc är på samma gång en tämligen typisk men också ovanlig film i Eric Rohmers filmografi. Sin vana trogen skildrar han till det yttre dramatiska skeenden huvudsakligen genom dialoger, det pratas med andra ord nästan hela tiden, men formmässigt är den en udda Rohmerfågel. För första fången använde han digital teknik för att filma och exteriörerna från det dåtida Paris är filmat mot green screen och med målade dekorer. Interiörerna är också noggrant återskapade och tidstypiska. Det är klart att det ger ett lite udda och säreget intryck att se personerna röra sig genom vad som egentligen är tavlor, men när man vant sig vid det lite konstlade utseendet är det bara fängslande.

Dialogerna är på typiskt Rohmervis vindlande, ordrika och resonerande. Den filosofiska aspekten är som alltid närvarande. Det yttre händelseförloppet är nog så spännande och det finns scener i L’Anglaise et le duc som är så nära en regelrätt thriller som Rohmer någonsin kom. Filmen ger en bild av en mörk tid i den franska historien, en tid av förtryck och med ständigt hot om våld och repressalier. Men så kallades tiden ju också för skräckväldet. Den här bilden togs inte emot med glädje av alla utan filmen fick utstå en hel del kritik från vissa håll. En del kallade den till och med för rojalistisk propaganda.

För egen del ser jag L’Anglaise et le duc som ett fängslande kvinnoporträtt och en intressant skildring av hur det kan ha gått till under ett dramatiskt och omtumlande politiskt skede i världshistorien. Hur det ligger till med sanningshalten får andra, mer insatta bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att jag gillade filmen och att jag tycker att den passar alldeles utmärkt att se såhär på quatorze juillet.

Trevlig fête nationale, mina frankofila vänner!

Rytmisk och svepande läskompanjon för hängmattan

Få saker här i livet går upp mot att en varm och semesterlat sommardag sjunka ner i favoritläsmöbeln och låta sig förloras i en god bok. För egen del har sommar och semester (och för den delen också sommarlovet på den tid det var aktuellt) ofta varit synonymt med att läsa omfångsrika romaner. Sådana som jag på grund av en egentligen rätt ologisk känsla av att annars inte ha tid att läsa låtit ligga olästa i ”att läsa-högen”.

Den här semestern fick jag till slut möjlighet att sätta tänderna i en bok som jag velat läsa ett tag; Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv (La Vie rêvée d’Ernesto G), utgiven på svenska av Norstedts förlag, av Jean-Michel Guenassia. Jag tyckte väldigt mycket om hans förra bok De obotliga optimisternas klubb (Le Club des incorrigibles optimistes) så mina förväntningar var av förklarliga skäl höga. Till stora delar påminner böckerna också om varandra men jag blev tyvärr inte lika trollbunden denna gång.

Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv är egentligen än mer ambitiös och omfattande i sin skildring av 190o-talshistorien, den här gången spänner handlingen över hela 100 år. Även denna gång figurerar dessutom verkliga personer i handlingen. Återigen är det dessutom ett tämligen omfattande persongalleri Jean-Michel Guenassia presenteras oss.

I handlingens mitt står Josef Kaplan, han är av judisk börd och växer upp i Prag i skuggan av första världskriget. I hans släkt har läkaryrket gått i arv och Josef avviker inte fullständigt från det mönstret, men i stället för att bli praktiserande läkare väljer han forskarbanan. Redan i tidig ålder upptäcker han dock att han har en extrem talang och fallenhet för någonting annat: nämligen dansen, närmare bestämt tangon. Josef lämnar Prag och livets många vindlingar tar honom till fler olika platser och mängder med olika människor korsar hans väg. Josefs dramatiska och strapatsrika livsresa går från Prag via bland annat Paris och Alger och tillbaka till Prag igen och det är också en resa genom olika totalitära politiska system.

Jean-Michel Guenassia skriver en vindlande prosa och med stark medkänsla för sina rollfigurer. Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv är en än mer melankolisk och sorgsen i sin klangbotten än vad De obotliga optimisternas klubb var och det är lätt att ryckas med i och beröras av Josef Kaplans livsöde. Men ändå känns det som att något saknas denna gång. Berättarstilen är egentligen densamma som i den förra boken men den här gången fungerar den inte riktigt lika bra. Eftersom boken spänner över så lång tid är det svårt att inte få känslan av att vissa passager hastas igenom och det ger en känsla av redovisande och refererande mer än gestaltande och berättande. I vissa stunder ger det en känsla av att det hela är en enda lång resumé eller en introduktion till något som inte riktigt kommer igång.

Men trots dessa invändningar är det en bok som jag rekommenderar dig att läsa. För tråkig är den aldrig och själva berättelsen är som sagt engagerande. Jean-Michel Guenassias intressanta sätt att väva in verkliga personer i sina berättelser är också ett plus. Dessutom finns det några finurliga och snygga blinkningar till De obotliga optimisternas klubb och den typen av stilgrepp är jag synnerligen svag för.

Ryssligt mycket bättre än ettan

Är det inte ofta så att mellandelen i en trilogi ofta är den bästa? Jag kan i alla fall på rak arm komma på ett ental exempel på när så är fallet. Ett av dessa exempel är utan tvekan Förälskad, förvirrad (Les Poupées russes) från 2005, del 2 i Cédric Klapischs trilogi om franske Xavier och de vänner för livet som han träffar i Den spanska lägenheten (L’Auberge espagnol) från 2002.

Förälskad, förvirrad är en i alla avseenden bättre film än föregångaren. Cédric Klapisch tar, med gott resultat, ut svängarna betydligt mer rent berättartekniskt och manuset är mycket mer välskrivet. Karaktärerna fördjupas och är denna gång i mindre grad stereotyper. Med manusmässigt mer att arbeta med höjer sig också alla i ensemblen minst ett snäpp skådespelarmässigt. Cédric Klapisch har efter succén med den första filmen fått en mer tilltagen budget att arbeta med och det syns på den färdiga filmen. I motsats till Den spanska lägenheten är Förälskad, förvirrad en riktigt snygg film.

När det gäller själva handlingen utspelas Förälskad, förvirrad några år efter Den spanska lägenheten. Den berättas med bruten kronologi och rör sig över flera handlingsplan. Dels handlar den om Xavier och de vedermödor han tampas med i sin vardag, dels om vad som händer när hela gänget återförenas i Sankt Petersburg för att medverka vid Wendys bror Williams bröllop med en rysk ballerina.

På det vardagliga planet bor Xavier (återigen spelad av Romain Duris) nu i Paris. Han är författare och i väntan på att han ska komma loss med det ”riktiga” skrivandet försörjer han sig på att skriva manus till tv-såpor och att spökskriva självbiografier. Hans bästa vän är ex-flickvännen Martine (Audrey Tautou), som blivit miljöaktivist och lever som ensamstående mamma.  Xaviers kärleksliv är en enda röra och precis som i den första filmen har han en välutvecklad fallenhet för att göra saker och ting extra krångligt för sig på den fronten.

Förälskad, förvirrad är kanske inte heller den något mästerverk, även om den inte är lika ytlig som den första filmen pratar vi inte relationspsykologiskt djup à la Bergman om man säger så. Xaviers eget liv påminner lite väl mycket om det som sker i den billiga såpor han författar manus till. Men så nedsablad av mina svenska kritikerkollegor som den blev i samband med den svenska biopremiären förtjänar den absolut inte att bli. Om jag skulle tvingas sätta ett sifferbetyg på den skulle det hamna på en stark trea. Intrycket när det gäller hela trilogin (den tredje delen återkommer jag till lagom till den svenska biopremiären på fredag) är att helheten är bättre än de enskilda delarna. Men som enskildhet är Förälskad, förvirrad avgjort den starkaste.

Det drar ihop sig…

Mindre än en timme till avspark. Pulsen är i stigande och nervositeten börjar på allvar att sätta in. Men oj, vad kul det ska bli. Frankrike är tillbaka på den nivå landet som fotbollsnation ska befinna sig på. Som ett av världens allra främsta. Drömmen om att den 14 juli få fira dubbelt: både nationaldag och ett nyvunnet VM-guld lever i allra högsta grad, det här franska laget har kapacitet att störa alla de kvarvarande lagen. Men uppgiften i kväll blir riktigt tuff, för även om Tyskland förutom i överkörningen av Portugal i den första gruppspelsmatchen inte övertygat i turneringen är det ett lag att ta på allra största allvar.

Dessutom är jag, som jag varit inne på tidigare, lite orolig att avsaknaden av Franck Ribérys spetskompetens till slut kommer att märkas och få konsekvenser. För att kunna gå hela vägen behövs oftast spelare av den kalibern. Jag håller tummarna för att Antoine Griezmann, som spelar från start i kväll, går in och gör en stormatch. Griezmann som för övrigt ryktas vara på väg till mitt älskade PSG. Inte mig emot, i så fall. Men nu tänker vi inte på klubblagsfotboll. Nu är det full koncentration på VM. Det är kvartsfinaldags. Det är Frankrike mot Tyskland. Det är hur kul som helst! Allez, Les Bleus!

The beginning of a beautiful friendship…

Nästa fredag är det svensk biopremiär för den Chinese Puzzle (Casse-tête chinois), den tredje och avslutande delen i Cédric Klapischs trilogi om franske Xavier (spelad av Cédric Klapischs favorit Romain Duris).

Jag återkommer naturligtvis till del tre i samband med premiären men tänkte innan dess skriva lite om de två första delarna (som man definitivt behöver ha sett för att på riktigt få ut något av den tredje delen).

Serien inleddes 2002 med filmen Den spanska lägenheten (L’Auberge espagnole). Den 24-årige  Xavier har ett bra jobb på gång men måste för att få det komplettera sina ekonomistudier med ett års studier i Barcelona inom ramen för EU:s utbildningsprogram Erasmus. Han lämnar sin flickvän Martine (spelad av Audrey Tautou) kvar i Frankrike och reser till Spanien.

Väl där har han problem att hitta något riktigt bar ställe att bo på, till han får möjlighet att hyra ett rum hos ett kollektiv av studenter från ett antal andra länder. Xavier får också kontakt med ett franskt par som redan bor i staden, en neurolog och dennes fru.

Detta är upptakten på ett händelserikt år i Xaviers liv. Livet med de andra studenterna är sannerligen inte alltid så lätt. Intriger, kulturkrockar och konflikter är vardagsmat i lägenheten, men samtidigt har de alla skaffat sig vänner för livet. Xavier ser också till att krångla till tillvaron betänkligt genom att inleda ett förhållande med den franska neurologens hustru.

Den franska lägenheten är ingen oäven film, men jag har samtidigt lite svårt att se varför den blev en så stor succé som den blev. Den är förvisso charmig och underhållande, men också tämligen lättviktig. Det är först i den andra och tredje delen som karaktärerna utvecklas och fördjupas. Rent hantverksmässigt finns det också ett och annat att önska. Den franska lägenheten är ingen särskilt snygg film utan det doftar en del skolfilm om den.

Det positiva med Den franska lägenheten är den ungdomliga entusiasm del skildrar och sprider. Det är inte utan att den emellanåt känns som en Breakfast Club fast i europeisk universitetsmiljö. Det är kul och intressant att följa de sinsemellan olika individerna, även om de ibland tenderar att bli lite väl mycket symboler och stereotyper för invånarna i respektive land. Och som helhet är trilogin minst sagt värd att se.

Det är lite med den här som med Richard Linklaters trilogi om amerikanen Jesse och fransyskan Céline, det är häftigt att få följa med samma karaktärer i flera filmer över längre tid. Det är inte lika långt mellan filmerna i Klapischs trilogi och rent manusmässigt är Linklater vassare när det gäller relationspsykologin, men känslan och upplägget är liknande.

Få en fläkt av VM utan inblandning av fotboll

Fotbolls-VM för herrar rullar vidare där borta i Brasilien. Om du i motsats till mig inte är särskilt intresserad av fotboll kan jag i kulturens tecken erbjuda ett alternativ som trots allt har gemensamma beröringspunkter med det som sker på fotbollsplanen i kväll. När de sista åttondelsfinalerna genomför är nämligen både Belgien (mot USA) och Argentina (mot Schweiz) i elden. Den sedan några veckor i Sverige dvd-aktuella filmen Tango libre har både belgiska och argentinska inslag. Att den dessutom är riktigt bra gör naturligtvis inte saken mindre relevant.

Tango libre var flerfaldigt nominerad vid årets Magritte-gala, Belgiens svar på Guldbaggen, och det är lätt att förstå varför för det är en riktigt bra film. Det är ett lite avigt och egensinnigt romantiskt drama som utspelas på ett fängelse. JC är en lite försynt och försiktig fängelsevakt, svältfödd på mänsklig närhet och beröring. Det får han på den tangokurs som han går på efter arbetstid. Där får han bra kontakt med Alice och JC blir intresserad av henne. Därför blir han rejält konfunderad och överraskad när hon senare dyker upp på fängelset för att under besökstid. Han blir inte mindre konfunderad över att hon dessutom verkar ha nära förbindelse med två av fångarna.

Regelverket är extremt tydligt när det gäller denna typ av situation och JC tar ett steg tillbaka. Men nyfikenheten på och känslorna för Alice tar snart överhanden och han närmar sig, trots att det är strängt förbjudet, henne. När en av de fångar som Alice är involverad med får reda på att hon går på samma danskurs som en av fångvaktarna blir han rasande svartsjuk och beslutar sig för att själv lära sig tango. Vilket hade varit svårt att administrera inom fängelsemurarna. Om det inte vore så att det finns ett antal argentinska medfångar. För det är få saker som argentinare är så passionerade inför (det skulle väl kanske vara fotboll då) som tango.

Om det hade stannat vid något så oskyldigt som tango hade det kanske inte varit några problem men det är stora känslor i svajning och ett olycksbådande händelseförlopp är i gång.

Tango libre är en i långa stunder båda smart och sensuell film. Mycket av stämningen ligger i det fina fotot och den suveränt rytmiska klippningen. Framförallt dansscenerna är något alldeles extra. Regissören Frédéric Fontayne är en utmärkt personinstruktör, det har han visat i tidigare filmer som exempelvis den i Sverige biovisade En erotisk affär (Une liaision pornographique) från 1999. Med hjälp av en duktig ensemble med François Damiens (som spelade svenske Markus i Nathalie), Sérgi Lopez och Anne Paulicevich i spetsen gör han Tango libre till en synnerligen välagerad film som trots de handlingsmässiga excentriskheterna känns trovärdig och på riktigt.

Den huvudsakliga invändning jag har är att jag inte är helt tillfreds med slutet av filmen där lite av den där trovärdigheten går förlorad, men det är naturligtvis inget jag går på i detalj här. Alldeles oavsett tycker jag att det här är en film som du ska se. Det, i mitt tycke mindre lyckade, slutet påverkar inte helhetsintrycket att det här är en bra film så min rekommendation kvarstår: se Tango libre. Det har definitivt en hel del allvar i botten och en god portion melankoli i klangbottnen, men det förhindrar inte att det i slutändan är en film att bli glad av.