Det kom som något av en överraskning när den av Sean Penn ledda juryn vid 2008 års filmfestival i Cannes tillkännagav att man enhälligt valt att tilldela det årets Guldpalm till Laurent Cantets närmast dokumentära Mellan väggarna (Entre les murs).
Överraskande men absolut inte oförtjänt. Inte minst med tanke på att det bara är att konstatera att filmen, som sedan också nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, så här sex år senare känns lika engagerande och brännande aktuell som då.
Segern för Mellan väggarna var också en synnerligen välkommen framgång för den inhemska filmen vid Cannesfestivlen. Det var nämligen den första (hel)franska film som tog hem Guldpalmen sedan Maurice Pialats Sous le soleil du Satan vann priset 1987. Då räknar jag bort Roman Polanskis polskfranska produktion The Pianist som vann 2002.
Mellan väggarna tangerar alltså det dokumentära men är fiktion. Den bygger på en bok av läraren Francois Bégaudeau, som själv spelar huvudrollen i filmen. Filmen utspelas till stor del i ett klassrum och följer en lärare i franska och hans skolklass på ett högstadieskola i ett multietniskt innerstadsområde i Paris 20:e arrondisment.
Laurent Cantet och Francois Bégaudeau ägnade lång tid att tillsammans med de ungdomar som spelar elever arbeta fram såväl karaktärerna och dialogen och de har gjort ett fenomenalt jobb. Tonträffen är naturlig och i alla avseenden trovärdig och det är något av en prestation att göra en film som egentligen bara består av dialog och ingen egentlig handling så spännande och engagerande.
En starkt bidragande orsak till den starka äkthetskänslan är säkerligen att Laurent Cantet valt att arbeta enbart med amatörer, jag är osäker på om reultatet hade blivit lika lyckat med ”riktiga” skådespelare i rollerna.
Ramberättelsen i Mellan väggarna är alltså synnerligen enkel men under ytan finns massor av undertext. Det som sker in klassrummet och i lärarrummet säger så otroligt mycket om samhällsordning och sociala strukturer. Det handlar alltså om det franska skolsystemet och situationen där men de gemensamma beröringspunkterna med läget i den svenska skolan är flera.
Att Laurent Cantet känner för de elever han skildrar framstår klart och tydligt men annars förhåller sig närmast som en betraktare och registrerar skeendet utan några tydliga pekpinnar om vad han tycker är rätt eller fel. Allt är nyanserat och alla inblandade har både positiva och negativa sidor. Som i livet självt med andra ord.
BleuBlancRouge 